Jaha, egentligen borde jag skriva om Almedalen. Fast det är redan så många andra som gjort det så bra så jag håller på det ett tag till (där kommer min osäkerhet fram - hur ska man liksom mäta sig med skribentproffsen?). Istället ska vi tala om livet på internet.
För det är ett liv.
Jag har på tre dagar hittat olika personer som liksom ursäktar sig för att de upptäckt sociala forum, och nu verkar lite tvehågsna om de verkligen ska ge sig in i det där. Det okända.
Det finns en skräckblandad förtjusning bland de som liksom jag upplevt ett värld utan internet eller ens datorer. Där finns en rädsla för att a) ha sönder något genom att trycka på fel tangent, b) bli lurade på familjeförmögenheten, eller c) någon helt plötsligt ska kunna liksom se genom skärmen in i ens eget vardagsrum.
Och sen oroar vi oss för att våra barn tillbringar för mycket tid på nätet. Eller med att spela dataspel istället för att vara ute och hoppa och leka med de andra små tjurarna. Och vi skyller barnfetma och lathet och dåliga studieresultat på datorn. Framförallt för att det inte skulle bli nån slags "riktiga möten".
Nå, jag har nåt att berätta.
Internet är på riktigt.
Jag kan inte säga till arvtagaren och arvtagerskan till det bankrutta konungariket att deras konversationer inte är på riktigt. Att deras interagerande på nätet skulle vara på låtsas. Tro mig, för dem är det precis lika verkligt som vilken annan sak som helst.
Och det kanske är här vi ser den verkliga generationsklyftan, fast den är inte ens nu fullt utvidgad, för faktum är att den första datorn i familjen kom först när dottern var sex år gammal, vilket i sinom tid kommer göra henne till född före eller efter. För den som är intresserad av att katalogisera sådant. Hon har alltså haft ett liv utan dator, om än kort. Men hon har å andra sidan haft ett helt liv med kabel-TV, så hon har fått en rejäl dos av illa gjorda japanska serier och heteronormativa Disneysagor.
För de här barnen, ungdomarna, generationerna är Facebook, Playahead och allt vad det heter precis lika verkligt som att tala i telefon med nån. Och egentligen långt mer jämlikt och spännande än vanligt liv. Sen finns det en och annan som då gör sig till tolk för det här, men även de har en slags von-oben-attityd till det.
Glappet är nämligen redan här, och det är stort. Det är så stort att den argumentation som till exempel Piratpartiet gled in i Europaparlamentet redan är för svår för de som är på andra sidan. Man talar helt enkelt olika språk, och det var därför folkpartisten och tokliberalen tilläts shanghaja hela frågan - de talade helt enkelt samma språk som sina väljare. Och på andra sidan stod de som fortfarande tycker att ungarna ska vara ute och leka istället.
Det nya slaget måste ju handla om vilka som kommer ha tillgång till nätet, eller rättare sagt, hur ser man till att internet inte skapar ett nytt utanförskap? För risken är ju uppenbar att den som inte är med kommer vara utanför, och det rejält.
Den som inte kan läsa kommer i framtiden att vara hopplöst distanserad, långt mer än tidigare. Förr, på min tid rentav, kunde man alltid stoppa in de där som hade svårt med bokstäverna i ett hantverksyrke, och ha en förhoppning om att allt skulle ordna sig. Och det kanske det gjorde. För det fanns arbeten där man faktiskt inte behövde kunna läsa.
Men så kommer det inte att vara i framtiden. Det är därför det folkpartistiska förslaget om att låta skoltrötta slippa plugga är så jävla dumt. I själva verket måste vi satsa ännu mer på just de eleverna - för annars kommer det att skapas en klass som inte kan till sig information, och än mindre kritiskt granska den informationen.
Det är ju den verkliga risken med nätet. Inte att de som sitter där blir asociala och oengagerade, för det blir de inte.
För, som arvtagaren sa, i framtiden behöver han inte lära sig när Håtunaleken gick av stapeln ( persomer födda före 1970 reser sig och säger 1306; dvs det vi kallar en betingad reflex) för det finns alltid en dator i närheten. Och han, fjorton år, har helt rätt. I framtiden behöver man bara ha en dator och sen sitter man på mer kunskap än ett samlat lärarlag. Och framtiden är redan här! Vem behöver en telefonkatalog idag?
Men det är ju under förutsättning att man kan läsa, vill säga.
För att kunna vara med i det liv som sker på internet måste man kunna läsa. Där ligger återigen den stora demokratiska utmaningen. Att vi måste stimuleras till att vara aktiva medmänniskor även på nätet, och att vi låter alla få vara med. Här kan verkligen tala om att alla ska med.
Jag begriper inte folk som stänger av datorn under semestern, men det är deras val. Men då måste ju jag få ha den på. Och inte har det betytt att jag har ett mindre socialt liv än tidigare, snarare tvärtom. Likadant är det för allt fler av mina vänner. Man skapar sig ett rum där man faktiskt bestämmer alldeles själv hur man ska vara. Som Fade.
Det är därför frågan om nätet är så viktig. Det här är ett riktigt liv.
Läs gärna på Wikipedia om Internet och förundras över hur passé texten är
6 kommentarer:
Suveränt bra blogginlägg om det nya sättet att kommunicera.
Får väl se om jag blir fast i Facebook.
Vad gäller Almedalen; jag tror inte att proffsskribenternas åsikter bidrar till större insikter än dina.
Häpnade ibland över att somliga proffstyckare hade så lite att komma med från Almedalen; med tanke på att de inte gör annat än deltar i politiska sammanhang och avlyssnar politiska debatter.
Instämmer, även om jag tror att vi är fler än du tror som inte tillhör de digitalt infödda utan är digitala invandrare som kommit rätt långt på integrationsstegen.
He,he...Digitala invandrare....
Det var bra...
Visst är mötena på internet på riktigt, precis lika riktiga som mina timslånga telefonsamtal jag hade som tonåring.
Jag har i nio års tid försökt få mina barn skola att förstå att internet är på riktigt och att våra barn och ungdomar ser internet och dess möjligheter som något självklart och inte någon läskig ny teknik som exploderar vid ”fel” tryck på tangentbordet.
Jag har kämpar för att barnen tidigt ska få lära sig rätt fingerställning vid tangentbordet, inte för att de små liven behöver lära sig att skriva snabbt utan för att det är bättre ur en ergonomisk synvinkel. Jag gick någon kurs på högstadiet (obligatoriskt eller frivilligt?!) i maskinskrivning som det hette då. Vi övade och övade och täckte över tangenterna med små färgade plastbitar för att vi inte skulle se var bokstaven ”g” fanns. Jag var usel, för hör och häpna – skrivmaskinerna (alltså INTE datorer) var inte elektriska och jag lyckades aldrig med konststycket att trycka ner ”a” eftersom det skulle göras med vänster lillfinger och detta finger envisades med att vika sig och därmed inte ha tillräcklig kraft för att trycka ner den läskigt hårda tangentknappen!
Källgranskning, någon som hört talas om detta?! Idag kan vi utan problem söka efter det mesta på internet – är informationen tillförlitlig – hmmmm – det är ibland väldigt svårt att avgöra och därför tycker jag att man SENAST i mellanstadiet ska få börja lära sig att kritiskt granska de källor man hämtar information ifrån. Det finns lärare som tycker att Wikipedia är en tillförlitlig källa!
Datorer – hur ser det ut på våra grundskolor idag?! I bästa fall har man en datorsal där i bästa fall 75% av datorerna fungerar. Inte ens i ganska stora skolor har man nämligen råd att ha personal som ser till att datorerna fungerar. Dessutom är dessa datorer enligt min uppfattning många av datorerna färdiga för skroten. Samtidigt kräver man att eleverna skriver uppsatser och söker information via internet. Med andra ord krävs i princip att alla hem är utrustade med dator, skrivare och internetuppkoppling. Detta mina vänner är en klassfråga! Det är inte så kul för lilla Anna att komma till fröken och tala om att hennes familj inte har råd att ha dator och hon tycker det är läskigt att vara kvar i skolan efter skoltid så hon kunde inte göra klart alla uppgifter!
Internet - sociala medier, information, spel, musik, bloggar, film, TV – ja nästan allt finns där och våra ungar vet hur man utnyttjar det. Det som saknas är vuxna med kunskap som kan lära dem sociala regler och kritiskt granskande utan pekpinnar. OCH vi får INTE glömma att alla inte har råd att vara med på detta tåg!!!!
Mia - jag har ägnat runt 20 år av mitt liv till ungefär detsamma:-) och visst är det så att den svenska skolan generellt sett har långt kvar. Undantagen är dock också ganska många och det finns kommuner som tänker rätt t.ex. Falkenberg där man satsar på en dator till varje elev. Det gillar jag och kan dessutom visa att det är fullt möjligt för alla skolor/kommuner att göra det inom i stort sett oförändrad kostnad för skolan.
Men - det är också så att i stort sett alla barn i Sverige faktiskt har tillgång till dator hemma - här har nog t.ex. hemPCn betytt mycket. De få som inte har det förklaras nog snarast av teknikfientliga föräldrar än klasstillhörighet. Däremot har OECD identifierat ett annat gap som är direkt relaterat till socioekonomiska förutsättningar (klass på vårt språk), nämligen gapet mellan de som kan och de som inte kan. Vad man kan är delvis de saker du räknar upp som källkritik, söktekniker osv. Vad man således inte kan är att använda Internet och datorer effektivt för lärande.
Bra skrivet och oerhört intressant att läsa dina inägg som alltid. Ploppar in nån gång varannan vecka när jag ser en ny post av dig på forumet.
Fortsätt skriva!
Skicka en kommentar