Misären får ett rosa skimmer...

I backspegeln är allt vackert. Så även gangsters.
Nu säljer man en pistol som påstås ha tillhört John Dillinger. Till saken hör att Johnny Depp just gör succé i en filmatisering om den legendariske bankrånaren, som på något vis fått symbolisera den Amerikanska Desperationen som grep kring sig under den stora depressionen.
Förmodligen är filmen lika tillrättalagd som det mesta som vi ser i ett nostalgifilter. Dillinger har väl aldrig varit mer sexig, hans brudar (gunmolls) har aldrig varit sexigare, och småstäderna i Indiana eller Illinois var aldrig så sömniga och dammiga.
I själva verket var de här bovarna skrämmande och brutala, knappt läs- och skrivkunniga och från miljöer fyllda av övergrepp och våld. De var rätt många, det var hårda tider och just i Mellanvästern fanns en rak linje från Vilda Västerns bankrånare till just Dillinger eller Harvey Bailey eller nån av de andra som så småningom hamnade på listan över de mest efterlysta (den formella FBI-listan över de mest eftersökta blev inte offentlig förrän på femtiotalet).
John Dillinger befann sig annars högt över det trasproletariat som annars var de som skapade den våg av rån som drabbade USA under depressionen. Och han, liksom Pretty Boy Floyd och några till, var medvetna om sitt värde - de fnös åt småhandlarna...


Det finns ju en fascination kring det här som kanske beror på att vi vill förstå vår egen tid. Det är ju knappast ett nytt fenomen - myten om Robin Hood har levt i många hundra år, och den har gott släktskap med pirathistorier. Det kan vara både drömmen om den absoluta friheten, som ett uttryck för överhetshat eller bara allmän rebelliskhet. Eller om äventyret.
Att det främst är ett manligt drömmande behöver knappt sägas. Kanske är det också en dröm om något annat - vi har ju inte alls samma fascination inför inhemska skurkar, som Tumba-Tarzan eller Bildsköne Bengtsson - men det påminner ju en hel del om det som fåtöljstrateger och andra pysslar med. Ställföreträdande spänning.

Trofémarknaden är en växande industri, som påminner rätt mycket om relikproduktionen inom katolska kyrkan (bitar av Kristi Kors har väl sålts i såna mängder att vi talar om veritabla skogar som måste gått åt), men avståndet har krympt. Idag behöver det inte ha gått hundra år - det räcker med ett par decennier. Titta på Elvis, eller Michael Jackson - det kommer inte dröja innan vi får höra att det inte var han som dog, utan att han lever nån annanstans.

Samtidigt väcker man hela tiden liv i gamla myter - det finns alltid nya infallsvinklar, och det finns alltid en krona till att tjäna. På det viset ser i varje fall jag likheter mellan reliktillverkarna och de som ska krama sista droppen ur sensationen. Gamle Al Capone - som varit tapeten tidigare i bloggen - dissekeras ytterligare en gång, och för den som är intresserad av sammanblandningen av pengar, korruption och amerikansk politik finns det kanske anledning att offra några kronor. Jag kommer göra det, men jag är också rätt säker på att Det Klassiska Storverket i ämnet, nämligen Rosor Från Al, kommer att stå sig länge.

Visst, man kan sälja ytterligare en av Dillingers puffror - han släpade uppenbarligen på en veritabel arsenal att döma av vad som är ute till försäljning - men det skadar ju inte om man också kommer ihåg vad den användes till. Och sen kan man ju konstatera att Dillinger själv antagligen flinat när han ser vilka pengar han nu skapar.
Utan att kulorna flyger, bilarna kör i vansinnesfart och folk dör...