Sverige och NATO. Om att smyga på oss beslut

Den senaste tidens turbulens om försvarsfrågorna borde egentligen glädja alla som vill att Sverige ska ha ett modernt anpassat försvar, men det handlar naturligtvis om något annat. Det handlar om att Sverige ska med i NATO. Den moderate officeren och riksdagsmannen Göran Pettersson hymlar inte med det. Genom att såga av alla grenar som ÖB hänger på ska Sverige tvingas in under det transatlantiska paraplyet.
Naturligtvis ger det här en schimär av att folket faktiskt vill vara med i NATO, vilket kloke Per Westberg raskt genomskådade.
Det är en strategi som klippt och skuren efter den mall som de republikanska hökarna använde när de år 2000 förflyttade först den ekonomiska makten över den amerikanska försvarsmakten till utskott med hemliga sessioner och hemliga beslut, och därefter också besluten över de militära operationerna, på ett sätt som aldrig tidigare setts ens i USA.
Mot detta kan och skall man invända en massa saker. Det första är att den moderata regeringsledningen inte alls under valrörelsen talade om det här. Istället var beskeden glasklara - Sverige ska inte in i NATO, utan även fortsättningsvis stå utanför. Våra åtaganden inom EU räcker. Istället lovade man att stoppa regementsdöden, och att utveckla olika vapensystem. Intet av detta sker nu.
Det andra är att frågan om att gå med i NATO är en alldeles för viktig process för att stoppas undan av försvarsministern. Det handlar om att analysera det utrikespolitiska läget, och där har genast en radda kompetenta personer förkastat de analyser som nu Sten Tolgfors tycks basera sina teser på. Och det är inte utan att man undrar var finländare och norrmän tycker om saken.
Istället måste naturligtvis ett beslut om att gå med i NATO underbyggas med en bred opinion, annars verkar det ju statskupp. Och vad jag vet har försvarsutskottet hittills avvisat dessa propåer. Vilket då tydligen fått den otåliga moderatledningen att öppna en bakdörr.
Jag personligen ser det svenska försvaret som något nödvändigt ont. Jag vill inte se att Sveriges försvarspolitik ska styras från Bryssel (eller nån annanstans ifrån) och jag vill inte att svenska soldater ska riskera sina liv i orättfärdiga militära aktioner, som kanske på sikt kommer att göra Sverige till en måltavla för terrorister. För det är där små stater hamnar.
Det märkliga är ju att den annars så politiskt pricksäkra moderata partiledningen verkar ha skjutit sig i foten rejält när det gäller väderkornet. Försvaret är en hjärtefråga för många moderater, både av nostalgiska men också av ideologiska skäl. Antalet officerare som röstar på moderaterna är säkert högre än för något annat parti, och efter vad jag kan se på olika ställen på nätet verkar alternativet nu vara Sverigedemokraterna. För moderata män.
På Svenskans ledarsida verkar maskinen ha gått alldeles i baklås. Och bitterheten lyser genom. Jag skulle kunna vara skadeglad om det inte vore för att frågan är för viktig för att hanteras så här. Regeringen sköter det här på ett rent farsartat sätt.
Den tidigare avhoppade moderate försvarsministern Mikael Odenberg (se TV här) förkroppsligar förmodligen just den attityden. Frågan är hur olydiga hans riksdagskollegor kommer att vara. I själva verket kanske det bara blir en blå puff av alltihop - jag tror att just samma politiska väderkorn kommer att ändra riktning igen. Fast målet lär säkert vara NATO i fortsättningen också.
Det är inte utan att man kommer att fundera på Mogens Glistrup, som grundade Fremskridspartiet, och hans alternativ för det danska försvaret - en telefonsvarare som på ryska sa: Vi ger oss! Är det också Tolgfors modell, eller ska vi ringa till NATO?