Den nya anställningen - ingen trygghet, inga pengar

Vill bara tipsa om ett utmärkt reportage i Dokument Inifrån. Det handlar om The PhoneHouse, och hur de hanterar sina säljare. Se det här, på Svt Play
Jag tipsas också om att det är The Phone House som vill kunna registrera sina anställdas fingeravtryck. Vad de nu ska med det till. Läs här. Givetvis ska det vara frivilligt och nej tack ska inte leda till negativa konsekvenser för den anställde... Jo, tjena.
Utan att bli för tjatig är det bara ett tecken på vad en man i reportaget sa: att den svenska modellen kanske är en parentes, att vi långsamt får samma sorts usla anställningsförhållanden som man har i större delen av Europa.

Lata byggnadsarbetare - del II

Kan inte låta bli att tipsa er om vad alltid kloke Sync har att säga om den här utskällda reklamfilmen. Och hoppa sedan vidare till Slak Lina som ifrån ett liv som reklammakare gör en magnifik sågning.
Nu har naturligtvis en driva förhoppningsfulla centerpartister hoppat med i trandansen för att få lite annan uppmärksamhet än de där hemskheterna under hösten - Vattenfall, SAAB, energifrågan mm - som dragit deras ambitioner i smutsen.

Ingen av dem har den minsta aning om vad de talar om. Punkt.
Är man riksdagskandidat (eller politiker med ambitioner överhuvudtaget) kanske man kunde kräva en viss kunskap innan man öppnar munnen. Istället drivs man av dels ett gravt oförstånd om hur byggbranschen fungerar, dels ett behov av få visa upp sig, dels av avoghet mot facket (och Byggnads då i synnerhet, konstaterar jag nöjt).
Undertecknad beskrivs som "argast av alla" vilket jag milt bara ler åt. Eller Lol.

Precis som Sync ovan skriver, baseras Petterssons påhopp på en rapport om ineffektiviteten i byggbranschen som är flera år gammal, om vilken jag också skrivit, och där det med ytterlig tydlighet framgår att det är arbetets organisation och styrning som svarar för ineffektiviteten. Det står inte att det skulle vara fackföreningarnas fel. Inte heller står det att byggnadsarbetare är lata.
Nu finns det som sagt ingen anledning att hetsa upp sig för det här. Det är ett desperat försök att få uppmärksamhet, lika mycket som ett försök att provocera. Allt från ett parti som med största sannolikhet kommer marginaliseras intill att de ramlar ur riksdagen. Så med det lämnar vi frågan.

Jag tror inte Jonas Pettersson kommer vinna en enda röst på det här. Däremot kommer han att se till att centern tappar röster. Mer sånt!

Bilden? Självillustrerande för böveln!

Centern ska jaga lata byggnadsarbetare

Man vet ju inte om man ska gråta eller bara bli förbannad, men Jonas Pettersson heter en kille som tänker satsa på riksdagen genom att hävda att låglönekonkurrens skulle vara bra. Och att facket är skit och borde krossas.
Ni kan kika på hans video hos Alliansfritt Sverige. Man kunde ju avfärda honom som en galning, men det är det inte alls säkert att han är. I ett allt tuffare klimat för solidaritet finns det säkert en och annan som kommer tycka att han är en hyvens kille, med trevliga idéer.
Det läbbiga är istället att han faktiskt jobbar på Centerns riksdagskansli, och det känns avsevärt mycket mer besvärande. Jag tror att de få centerpartister, den där gamla sortens centerpartister, jag känner betackar sig för sådana företrädare. Fast jag skrev för flera år sen att centern förmodligen kommer raderas ut sakta men säkert - vi får väl se.
Men det kanske är så att de tokliberala måste sugas upp nånstans, och att vi borde rita om den där politiska kartan för högerflygeln igen. Där Centern alltså är den tokliberala delen, som tror på sin idé som vilken nyfrälst som helst. Som det där med att privatisera allt, nu senast Arbetsförmedlingen. Och det där är något som oroar en del av deras allianskamrater.

Bilden? Högeffektiv produktionsteknik i ett nyliberalt samhälle....

....så vad gör du på dagarna? Egentligen?

0615 Anländer arbetet
0616 Får säkerhetsdiskussion med kranis samtidigt som jag byter om. Löser detta
0622 Diskuterar risken för utebliven avtalshöjning
0625 kaffe + frukost och morronMetro
0645 konfererar med kollegor om dagens arbete. Planerar krankörning
0650 konstaterar att några saknas
0651 löser detta
0655 fyller kaffebryggaren till nästa rast
0700 Börjar arbeta
0702 Låser upp verktygscontainrar + hämtar ut den trogna walkietalkien
0711 Upp på platskontoret och kollar av gårdagens lista + efterfrågar kranschema + informerar om personalläget + efterfrågar dagens lista + resterande katastrofer
0712 Telefonsamtal. Kris nånstans. Löser detta
0713 Tar emot materialleverans
0714 Inleder snöbollskrig
0716 Tar emot sjukanmälningar
0719 Konstaterar att det är FREDAG
0722 Letar efter folk
0730 Hittar folk. Börjar leta efter nästa
0736 Hittar denne
0745 Får kontraorder från kontoret. Börjar leta efter den första gubben
0751 Hittar honom. Förklarar situationen och lugnar ner honom
0756 Talar oavbrutet i telefon, i walkietalkie och skriker över halva bygget
0801 Kommer på att jag ska träffa jobbcoach
0806 Träffar jobbcoach. Stänger av walkietalkien
0859 Lunch. Kycklingfilé m wokade grönsaker och bön- och tomatsallad m lök. Vatten + kaffe
0912 Telefonen ringer
0916 Telefonen ringer
0922 Planerar för mer jobb
0926 Telefonen ringer
0930 Förbereder kaffet till 1130-rasten
0932 Städar upp efter ställningsbyggarna
0955 Städar upp efter ventilationsmontörerna
1012 Släpar virke. Pratar i radion
1013 Telefon. Staplar plank
1017 Pratar i radion. Löser problem.
1019 Letar folk
1022 Letar material
1025 Pratar i radion
1027 Pratar i telefon
1031 Slänger sopor. Pratar i radion
1059 Har städat en avsevärd yta
1106 Pratar i radion
1108 Bär fram återfunnet material
1110 Kontrollerar att gjorda beställningar också är avklarade
1115 Bär fram mer material. Pratar i radion
1117 Letar efter andra gubbar. Pratar i radion
1125 Muggen
1130 Rast. Kaffe, vatten, sallad, äggvitor
1135 Telefonen ringer
1137 Löser problem. Pratar i radion
1139 Planerar för nyuppkommen siatuation
1145 Rasten slut. Dricker upp kaffet och förbereder för 1345-fikat
1151 Har längre samtal med huvudskyddsombud i telefon
1159 Diskuterar kransäkerhet med behörig ombudsman på Byggettan
1202 Ner i garaget för att städa ur för målarna. Pratar i radion
1203 Överläggning med andra basar
1210 Släpar überdammig isolering i kolsvart lokal. Pannlampa på
1211-1310 Telefonen ringer inte! Saknar täckning därnere visar det sig....
1312 letar efter ställningsbyggare
1315 River kvarsittande virke på ett dumt ställe. Pratar i radion
1316 Telefonen ringer
1322 Kollar ritningar
1325 Telefonen ringer. Pratar i radion
1330 Städar bort plast som hotar fara ut i vägbanan. Korrigerar staket
1332 Löser problem
1336 Löser mer problem. Pratar i radion
1340 Blöt om fötterna
1345 Rast. Ägg och kaffe, vatten och en nektarin
1349 Telefonen ringer. Mer problem att lösa
1401 Veckomöte.
1528 Veckomöte slut
1531 Konfererar om måndagen
1536 telefonen ringer
1548 Påbörjar omklädning och tvätt
1602 Lämnar arbetsplatsen

+ ytterligare säkert tusen saker som löstes eller glömdes.
Sen finns det ju andra dagar när jag också hinner ta fram hammaren. Idag var inte en sån dag


Personerna på bilden har inget med texten att göra. Kanske lite då...

Ny hammare. Om att våga saker...

För de flesta är en hammare blott en hammare. Se där en poetisk vändning av saken! I själva verket är en hammare en massa saker, och för en del av oss är det vårt närmaste och mest använda verktyg. Förmodligen är det ett av de äldsta verktygen överhuvudtaget, alltsedan den dagen i urtiden en klartänkt person upptäckte att kraften blev större om skaftet blev längre.
Under lång tid var också en hammare ett specialgjort verktyg, vilket gjorde att inga exemplar var likadana, utan bar alltid tillverkarens alldeles egna design. Det är därför man fylls med beundran över de överlevande exemplar man kan se på t ex Historiska eller Nordiska Muséet - som bruksföremål har de knappast sparats av sentimentala skäl, utan de som räddats till eftervärlden har förmodligen klarat sig av en slump.
Det finns nog inget verktyg som så mycket förknippas med byggnadsarbetare som just hammaren, även om elaka röster - framförallt inom den egna branschen - retsamt hävdar att vi förvandlats till gips- och plåtregelmontörer. Och visst finns det dagar, vaeckor, månader när hammaren inte används som produktionsmedel, men den är alltid med. Man går ju inte naken, som en bas sa en gång.
Att välja ut en hammare har stora likheter med hur dåtidens samurajer valde ut sina svärd - man tar inte vad som helst, och har man hittat en modell man trivs med så håller man sig till den. I branschen är man lika mycket Vaughn- eller Hultaforsanhängare som någonsin SAAB eller Volvoägare. Och oftast har man - i varje fall jag - flera olika hammare för olika tillfällen. Jag har både 20, 16 oz-are, och rens- och formhammare. Det kan t o m finnas nån liten penhammare i en verktygslåda långt bak. Det finns dessutom fler tillverkare än så - Stanley och Estwing bör ju nämnas.
Att därför byta modell var inte det lättaste. Det är bara att konstatera att jag gått för länge med defekta grejor, och därför har jag fått ont. Det kan i och för sig handla om andra saker också, men vid en kritisk besiktning upptäckte jag att min gamla Vaughn 20 oz. sett sina bästa dagar (t vänster på bilden).
Den är snedslagen i banen, och nedslipad, efter att ha använts till både det ena och det andra. Dessutom hade gummihandtaget halkat ner på skaftet och rekyldämparen var ankommen. Tyvärr. Men det resulterade i att jag slog snett på spikskallen och fick använda mer kraft än nödvändigt för att få i storspiken i vresigt virke. Efter ett par tusen slag med detta dryga halvkilo är det inte att förvånas över att baksida axel och armbåge började protestera.
Själva ergonomin är inte alls så okomplicerad - på samma sätt som jag kan falla i beundran för folk som så självklart byter däck på en bil, eller spelar piano rätt av sådär, och vet att det är åratal av övning bakom, så krävs det rätt många slag för att kunna slå fyrtumsspik i virke med backhandslag
Kända skador av spikande - och säg för Guds skull inte hamrande! - är t ex tennisarmbåge (epicondylit), och karpaltunnelsyndrom (som är mer eller mindre frekvent hos byggnadsarbetare över fyrtio). Grundregeln är ju annars att man aldrig ska ha tyngre hammare än nödvändigt. Och givetvis börjar just användarvänligheten att bli ett försäljningsbegrepp hos tillverkarna - nya modeller testas ut lika noggrannt som någonsin nya byrålådor hos IKEA
Min nya hammare - till höger ovan - är en Vaughn R20 med rak klo. Det är en stor grej att gå från den bockade klon till den raka, men framförallt var det en oerhört välbalanserad hammare. Och dyr naturligtvis. En bra hammare som ska användas i produktion måste få kosta. I de återkommande produkttesterna i Byggnadsarbetaren brukar de om hammare vara de mest lästa, men det finns en växande marknad även bland hobbysiterna, enligt den vanliga tesen att om det är dyrt måste det vara bra. Alltså har de mest tafatta hemmasnickare alldeles för ofta investerat smärre förmögenheter i proffsverktyg - emellanåt formliga byggföretag i mellanklassen - istället för att begripa kopplingen mellan tusentals spikar och ett par hundra spikar. Men järnhandlarna ska ju också leva...
Jag går dessutom från en kraftigt bockad klo till en rak - då känns det viktigt att den nya hammaren är såpass lång så hävstången blir större (och det är därför träskaften i så stor utsträckning försvunnit; med träskaft måste man ju ha tång för att få ut spik...)
Utvärdering följer!

Gör mer på kortare tid. Om stress och sämre kvalitet

I högkonjunktur jobbar man som fan och blir det fel låtsas man att det regnar. I vår bransch är det så. Jobb som förr kunde få ta den tid som behövdes - och som också ofta är den tid det måste ta, med tanke på torktider och annat - har idag pressats in i tidsramar som inte är direkt bekväma.
Till viss del beror det på en ökad professionalism hos byggjobbarna. Man är mer specialiserad idag och bättre på enstaka moment. Detta är ofta moment där teknisk utveckling också höjer tempot - med spikpistoler, skruvautomater, bultpickor, skivhissar, effektivare batterimaskiner etc. Till stor del beror det också på att anbuden måste hållas för att inte ge straffavgifter. Och i slutäden betyder en gubbe mindre samma pengar i ökad vinst.
Nackdelen är att kvaliteten blir lidande. Detta skriver man om hos Byggcheferna. Risken för att fukt och annat elände kommer att bli problem i framtiden är stora, liksom det återkommande mantrat om att det inte finns tillräckligt med duktigt folk. Som om det är bristen på gubbar som orsakar slarvet.
Överhuvudtaget har stressen på arbetsplatsen ökat sista åren. Inte nödvändigtvis för prioduktionstakten höjts, men klåfingrigheten är större hos mellanchefer och annat löst folk idag. Man ska göra mer på mindre tid helt enkelt. Och helst utan att kräva särskilt mycket i ersättning. Om detta kom det en rapport från IF Metall häromdagen. jag kom att höra det på väg till jobbet och i vanlig ordning intervjuade man också en totalt oförstående arbetsgivarrepresentant. Ett bra exempel på att allt mer går till aktieutdelning i industrin istället för till investeringar och utbildning. Till råga på allt börjar man nu lägga ner även välmående företag - allt i den heliga vinstens namn.
Samtidigt slutar man inte förundras över de som ständigt sjunger marknadsekonomins lov. De verkar leva efter salig Trotskijs motto "vill man göra en omelett så måste man knäcka några ägg..." För olika entreprenörstillskyndare i riksdagsmajoriteten innebär det här naturligtvis en utmaning - Är du varslad? Lev upp! Livet börjar nu. Fick du sparken? Starta eget! Glesbygd? Flytta till möjligheterna!
Det märkliga är ju att jävligt få av de som ständigt tjatar om de gigantiska fördelarna med en ohejdad marknadsekonomi faktiskt är företagare. Eller befinner sig i konkurrensutsatta sektorer där man riskerar att få flytta från allt.
Dessutom skjuter arbetsplatsolyckorna i höjden i samma takt som stressen ökar. Avklippta fingrar, fallolyckor - folk hinner inte tänka efter längre. Och samtidigt minskar anslagen till Arbetsmiljöverket, det blir allt svårare att rekrytera skyddsombud. Forskningen kring arbetslivet har regeringen slagit ihjäl för länge sen; det var en av de första åtgärder som genomfördes efter maktövertagandet. Ett beställningsjobb dessutom, frammanat av Det Nya Arbetarpartiets största sponsorer.
Det är då det är bra att man känner kampviljan hos kamraterna. För vi kan inte ha det så här naturligtvis.
Jag har inte kommenterat opinionsundersökningar på ett tag, men den senaste från Demoskop visade på i stort sett oförändrade styrkeförhållanden mellan regering och opposition. Dessutom visade den att SD klivit över riksdagsspärren, samtidigt som kd hamnade under. Nå, det är väl inte att förvåna sig över - men HERREGUD vilket kattrakande det blev om att visa på att kd inte alls tappat väljare till SD.
Nope, istället klättrar de borgerliga på varandra för att bevisa att SD egentligen är ett parti för besvikna socialdemokrater, och vill hellre visa på en undersökning som visar att folk - kanske - tycker Reinfeldt klarar av att regera. Nå, vän av ordning frågar sig då naturligtvis hur det kommer sig att socialdemokraterna inte minskar i såna fall. Eller är det en satanisk långdans där sossar går till SD, medan kd-sympatisörer istället blev sossar. Eller nåt.
Och dessutom regnade det idag....

Inför LO-kongressen. Om att kampviljan finns där

I slutet av maj startar LO-kongressen, och det är en av de viktigare kongresserna den här gången (de kan ärligt talat hålla rätt trist nivå emellanåt). Men just den här gången finns det mycket att ta tag i, och jag är mycket spänd på att se hur man kommer hantera diverse heta potatisar. Det finns goda möjligheter att kongressen sker i skuggan av en utvidgad och pågående konflikt, det finns all anledning att tala om EU (hör ni det Vanja och Erland - tala med oss!), och vi måste se över både organisationsform, lönebildning och kommande lågkonjunkturer. Själv ser jag gärna att facket tar en match för de papperslösa, och sen ska det väl skällas om a-kassan och regeringen ska hudstrykas.
Om man vill sniffa lite om tonläget i facket kan man ta en titt här, sexton fackliga tidningar samlade på ett ställe, även om inte alla har med just LO-kongressen att göra. Och sniffar man tillräckligt här upptäcker man att det finns en kampvilja som det var länge sen vi hörde. På Första Maj var vi artontusen i Stockholm (sheriffen på plats sa det, och sen stryker polisledningen av femtusen; det har de alltid gjort. Sant!!!), och det var inga sänkta huvuden som gick där inte.
Just i år skulle ju både CUF och MUF försöka ta poänger genom att ha olika aktioner. Och hr Schlingmann fick ta plats hos Nordegren i P1 för egen förstamajappell. Det man kan säga är att Daniel Suhonen klädde av Niklas Wykman med besked, vilket också Svds radiorecensent tyckte (inte på nätet), och Magnus Andersson var mer pubertal än vanligt när alltid redige Peter Persson tog ner honom på jorden. Lyssna när Andersson kommer in falsett när han får mothugg - det är rätt kul...Fast mest känner jag för den gamle farbrorn, som var lessen i sin rullstol över att högerbarnen inte kunde låta honom få njuta av tåget i fred vid Humlegården. Är det politisk debatt? Att göra människor lessna? Tydligen.
För den som inte var där kan jag varmt rekommendera att vara med nästa år. Det är en magisk känsla när Kungsgatan fylls av musik och talkörer. Fast Byggnads får dra dit några egna megafoner nästa gång, man får så ont i stämbanden annars. Den som funderar på om arbetarrörelsen har plats för invandrare kunde ju kolla in kurdiska, indonesiska, mongoliska, judiska, syrianska eller latinamerikanska avdelningarna. Eller nån annan avdelning.
Jodå, det finns både ilska och gott humör i facket just nu. Ingen ska tro att det kommer vara lätta eller snälla debatter i Folkets Hus, eller att ombuden kommer lägga sig för dekret från Norra Bantorget - tror man det underskattar man styrkan i den fackliga rörelsen rent gruvligt. Det är rent befriande att slippa den där tillvanda debattpolityren som kan göra det politiska samtalet i medierna så tråkigt. Och framförallt, vi väntar på svar....


På bilden - Fruängens Golv visar vad de tycker!

I den härliga vårsolens glans. Om glädjeämnen

Trots allergi. Trots att tjäran kladdar. Trots att det svider i skinnet de första dagarna.
Våren är här och det kan ingen ändra på. Skjortan åkte av klockan tio idag. Jag luktar solskyddsfaktor (och värre saker ändå; det blir varmt på ett tjärat tak) och har skyddsglasögon med solfilter. Det är de här dagarna man minns varför man gillar sitt jobb, precis innan värmen blir kvävande, innan taket glöder under fotsulorna och varför man nog aldrig kommer hamna på det där kontoret som verkar så lockande när snögloppet piskar i ansiktet, när tidplanen spricker och det slår gnistor från fuktiga maskiner. Men det är långt bort nu...