Vårdpersonalen och lönen. Om facklig kamp...

För inte så länge blev jag, på en sammankomst för medelålders människor, upptryckt i ett hörn av en högskoleutbildad kvinna med studielån och ambitioner, och hon var förbannad för att jag tjänade mer pengar än henne.
Hon var inte arg på systemet. Hon var arg på mig, och på alla andra jävla hantverkare som hade mage att tjäna mer pengar än henne. Vi med våra minst sagt bristande skolerfarenheter hade minsann oförskämdheten att tjäna mer pengar än henne, än lärare, än sjuksystrar, än poliser, än i stort sett alla andra. Och det var bara vårt fel.
Med lite alkohol i kroppen så upphör nämligen ofta välutbildade människor att vara både smarta och toleranta. Så även denna gång.

På mitt vanliga diplomatiska sätt förklarade jag då för henne att vi hade höga löner - inte alla byggnadsarbetare, men rätt många - för att vi hade slagit oss samman, beslutat tillsammans att inte ta ett endaste arbete för lägre lön än vi gemensamt beslutat om, och se till att arbetsgivarna inte kunde ta in folk som arbetade för lägre lön. Och så kallade vi det för en fackförening. Jag föreslog henne att hon, och hennes kollegor, kanske kunde göra samma sak.
Vem vet, det kanske kunde ge lite mer lön.

Hon tyckte inte det var ett dugg roligt. Istället kallade hon det för maffiafasoner, vilket inte berör mig ett dugg. Jag skulle ta åt mig om jag visste att våra krav vore orimliga, men de är inte det.
Det är högst anständiga krav Byggnads för fram när vi förhandlar, och det skäms jag inte ett dugg för. Dessutom är vi duktiga på att förhandla (och anser självfallet att ingen annan är det, vilket är en av anledningarna till att vi fortfarande är ohyggligt missnöjda med hur den svenska regeringen och oppositionen förhandlade kring Lissabonfördraget - hade vi haft nån byggjobbare i förhandlingsgänget hade nog fan EU-kommissionen fått bita i det sura äpplet, är fortfarande en åsikt som förekommer i våra bodar. Vi glömmer inte hur den förhandlingen gick till...)

När hon hade surat tillräckligt dök det upp en sjuksköterska och drog igång på samma sätt - med grundåsikten att eftersom deras jobb var så viktiga så borde de få mer betalt. Jag flikade lite fint in att eftersom farbror Fredrik och de andra i regeringen gett svenska folket saftiga skattelättnader, enligt dem själva, så borde det rimligen betyda att det fanns mindre kvar i skattkistan att dela ut till vårdpersonalen. Kort och gott - röstade man på borgarna, och jobbade i offentlig sektor så röstade man bort löneutrymmet.

Det var inte heller populärt.

Jag ska inte alls påstå att alla byggnadsarbetare begriper den fackliga kampen, eller hur lönebildningen sker, men däremot vet nog nästan alla att våra löner sticker i ögonen på folk. Därför kan det vara bra att påminna om att vi inte har höga löner automatiskt, och att den som inte är med i facket också undergräver vår styrka.

Högre lön handlar inte om borde. Det handlar om ska. Att gå tillsammans och kräva en högre ingångslön, som i sjuksköterskeupproret, är faktiskt den enda vägen att gå. Har man en gång suttit vid ett förhandlingsbord vet man att man inte kommer få högre lön för att arbetsgivaren är snäll. Icke så. Inte heller kan man tolerera att arbetskamraten inte tänker vara med - och det är inte heller nån maffiametod, utan det är för att arbetsgivaren inte ska hitta de där som är villiga att dumpa lönerna. En gång i världen var det sånt vi använde a-kassan till; den är inte alls tänkt som en "omställningsförsäkring", utan var till för att ingen skulle behöva sälja sig billigare. Kassan gav den tryggheten. Visst, det finns alltid nån kaxe som tycker han är starkare än systemet, men egentligen handlar det om att de vill åka snålskjuts på oss andra. Åh, det finns så många tjänstemän som belåtet tror att de minsann löneförhandlat alldeles själva, helt i okunskap om att den vägen plogades och sandades av generationerna innan, genom fackligt arbete.

Vi i Byggnads har själva klarat av avtalsrörelsen 2012. Tämligen misslyckat, kan man nog sammanfatta det med. Det hela sköttes tondövt och otaktiskt, där man började med att stöddigt säga att man inte tänkte gå med på något under 2,6% i löneökning. Skramlade med de stora kanonerna. Varslade om konflikt så det stod härliga till gjorde man, och så struntade man i informationen till berörda arbetsplatser mer än vanligt.

För att sedan acceptera ett avtal som gav just 2,6%. Vilket innebär 774 spänn i månaden. En ökning som tjejerna i Handels skulle vara rätt glada åt, eftersom deras arbetsgivare vill ge avsevärt mindre. Och där förhandlingarna ser rätt grötiga ut just nu.

Det är då vår tro på vår gemensamma sak ar som viktigast. Det är just då vår styrka är att vi jobbar tillsammans. Då spelar faktiskt inte studielån eller titel eller utbildning någon roll - vill man ha högre lön ska man se till att man får det.

Inte för att man bör ha högre lön, utan för att man ska!

En ramträff av Pagrotsky och Nordmark om facklig förnyelse

Nä, Pagrotsky och Nordmark hade inte bara fel när de fick in en artikel om facklig förnyelse på DN Debatt. Det finns så mycket man kunde säga om det. Samtidigt är det en medelklassbekännelse - där utbildning blir något man slår i huvudet på de obildade LO-medlemmarna. Där en lönediskussion förs i civiliserad ton, där chefen inte har dekaler för Sverigedemokraterna på bilen, där unga tjejer får finna sig i att jobba ensamma i caféer, där sexuella anspelningar hör till vardagen.
SKTF:s medlemmar är medelklass. Bag-in-box i radhuset och Eurovisionen på fredagen. Som om vi inte visste det. Men det var ju skönt att Nordmark och Pagrotsky berättade det. Igen.

Men visst finns det anledning att fundera över facklig förnyelse och organisation. Vi jobbar ju på ett nytt sätt, ändå ändras inte organisationen. Fortfarande är det de traditionella strukturerna som dominerar - facket är för de flesta fortfarande liktydigt med SKF:s verkstadsklubb, eller med griniga lagbasar i byggsvängen. Och gudarna ska veta att de som sitter inne i strukturen inte är speciellt pigga på förändring.

I takt med att vi övergår till en service- och tjänstesektor borde ju det vara en central uppgift att organisera de allra yngsta, de som hamnar i café- och städtrossen och liknande. Men den uppgiften ligger idag på de svagaste förbunden, vilket är en ekvation som inte går ihop. Allt fler piskas dessutom till eget-företagande, som gott och väl kan ses som ett tilltagande proletariat idag. De jobbar under vad som bara kan ses som anställningsliknande förhållanden, men de har ingen som för deras talan.
Jag personligen tror att vi kommer få se ett ökat hoppande mellan att vara anställd och köra eget, och då måste det finnas enklare sätt att kliva ut och in ur facket. Idag är det en Kafkaprocess, vilket gör att folk helt sonika väljer att stanna utanför.

Folk rör sig på arbetsmarknaden också - man stannar inte på bruket i hela sitt liv, man gör annat, man kör eget, man pluggar, man kommer tillbaka. Hur gör man då? Jag känner en kille som är rätt luttrad nu, efter fackliga grundkurser inom FYRA olika fackförbund - utan att se större skillnader. Inte heller här finns det tydliga fackliga idéer om hur man ska bära sig åt.
Var finns mångfalden i den fackliga rörelsen? Det saknas onekligen några nationaliteter bland de som syns - facket ser ut som på femtiotalet fast Sverige inte gör det. Var finns den fackliga närvaron inom RUT-sektorn, där utrikes födda jobbar?
Varför måste man kunna korrekt svenska för att få fackliga uppdrag? Varför kan man inte ha flera olika yrken - det blir ju lite trassel för den som både jobbar i butik och extra på krogen...

Inom Byggnads ses ju folk tvärtom lite som förrädare om de väljer att gå in på kontoret ett tag (här blev det jargong; det betyder att någon väljer att testa på en tjänstemannaroll ett tag). Det säger en del om vilken status ens yrke har - kan man vidareutveckla sig? Och var finns facket i den diskussionen.
Det handlar inte om lönebildningen - där har Leif och Eva fel. Vänta bara tills SKTFs medlemmar också utsätts för låglöenkonkurrens så får ni se vad jag menar. Istället handlar det om att våga leva framåt, inte i historien (väl så aktuellt på Olof Palmes dödsdag). Det handlar om att våga prata om sitt arbete. Och slutligen handlar det inte ens om att hitta nya sätt att kommunicera på - för man måste ha något att berätta också...

Helen om den nya underklassen, Löntagarbloggen om ytterligare en säljsekt





Däremot har jag synpunkter på debattupplägget. Jag ser framför mig en fnissig stab som får in en mening om att "moderaterna har inspirerat", för att få till en "snackis".
Nå, jag kan meddela att rubriken som DN satte fick ungefär 98% av de LO-medlemmar som tjuvläser DN att sucka, och bläddra vidare. Ett bra exempel på hur illa det kan gå när man är lite för smart. Var inte så överlägsna mot oss om ni vill ha en fruktbar debatt, tack...

Betalt efter prestation - kommunalrådslönerna

Visst, folk ska ha ordentligt betalt för insatser de gör. Frågan är vem som ska sätta den nivån. Om jag och grabbarna själva fick bestämma vilken utbetalningsnivå vi hade, skulle den garanterat ligga ännu mer irriterande högt.
Löner ska avgöras genom förhandlingar - det är bara skit när företagsstyrelser eller politiker plötsligt bestämmer att de ska ha si och så mycket. Och var ligger relationen - jag kan lova att kommunalrådet i Södertälje, Anders Lago, har mer att göra och större ansvar än kommunalrådet i Vellinge. Som tjänar 40 lakan mer. I månaden,,,,
Kommunalrådet i Hylte - var fan ligger det? - anser att han är förtjänt av sin lön. Och om medborgarna inte gillar det kan de rösta på nån annan. Som om det fanns något parti som tycket annorlunda.
-
Det är ett skitargument. Politiker gömmer sig bakom det, väl medvetna om att det inte är en partiskiljande fråga. Däremot - och det är allvarligare - spär det på politikerföraktet. Visst, det är ett stort ansvar att driva en kommun. Men exakt var ligger ansvaret? Hittills har jag inte sett något kommunalråd hotas med ståndrätt eller fängelse för att ha kört en kommunal verksamhet i botten. Eller bli ersättningsskyldig för kommunala underskott.
Om så är fallet skulle jag uppskatta lite info, annars är även det argumentet bara skitsnack. Här tas inget ansvar för misslyckanden, här tas inga risker.
I såna fall skulle kommunalrådet Salminen i Solna, ett återkommande påhoppsämne på bloggen, kunna känna sig rätt hyfsat orolig just nu. OM han skulle behöva betala tillbaka eller ta ansvar för de miljoner han riskerar för att bygga Nationalarenan, kan jag lova att det varit annat ljud i skällan.
Istället är han löjligt överbetald. Det gäller ju inte bara kommunalråden, i den här listan - utan bakom den finns en väldigt välbetald politisk tross, med mängder av oppositionsråd, som också tjänar grymma stålar. Och de kommer aldrig behöva ta ansvar för vansinnigheter som majoriteten hittar på.....


Bilden? Hur de här lönerna upplevs av andra....

Är lägre lön ett vallöfte?

Man konstaterar att regeringen i morgonekot öppet säger att de vill använda a-kasseavgiften för att sänka lönekraven inom vissa branscher. Så där ja. Det känns väl bra - här ska nån bestämma vad som är lönekrav. Ska vi gissa att det kommer skilja en del mellan vad Byggarbetsgivarna tycker är en skälig lön, och vad Byggnads tycker är en skälig lön?

Men jag kan nu formulera en perfekt valslogan åt Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund.

Vill du ha lägre lön? Rösta på alliansen.

Byggavtalet klart!!!

Jajamän - nu är det klart... Läs här! Och här.
Och sen kan man läsa här och här . Däremot är jag mycket misstänksam över de positiva tongångarna från det här hållet. När de tycker det är bra ska man ana ugglor i mossen

Om ett smartare sätt att bygga

Istället för att fortsätta hoppa på centern för att de ger sig ut på arenor de inte behärskar, kunde det kanske vara bra om vi istället la lite krut på att göra det som det hela borde handla om - fundera kring hur man kan bygga smartare eller snabbare eller effektivare. Eller alltihop...
Det är ju inte så att problemet inte är nytt. Om det nu är ett problem - min erfarenhet är ju att vi idag är ohyggligt mycket effektivare på arbetsplatsen än för tjugo år sen, men fortfarande finns det en tröghetslag som är rätt frustrerande.
Istället för att utreda det här en gång till - för jag håller med Sync och Byggblasket och flera andra om att det får räcka nu - kan man ju rätt snabbt identifiera en driva problem. Omkring dessa borde debatten handla, förutom en del andra småsaker.

1. Det är för dålig konkurrens. Det finns fyra stora drakar, och några uppstickare, men sen är det slut. Det är bara de stora som kan ta de stora jobben - bostadsområden, jätteprojekt - och de får dessa jobb ändå, utan att behöva konkurrera med effektivitet.
2. Hierarkin inom byggsvängen är fortfarande stenhård. Man öppnar icke käften som ung och grön. Man kan ha hur bra idéer som helst men det viktigaste är att veta sin plats.
3. Konservatismen är stor. Nytänkande ses med misstro. Nya tekniker tas inte tillvara. Fortfarande är "det var bättre förr" en standardfras. Eller att "förr i världen var de i varje fall yrkesmän". Nå, de byggde faktiskt både illa, långsamt och dyrt förr också. I själva verket är dagens utbildade byggnadsarbetare långt mer mångsidiga än de tidigare generationerna. Vilket för oss till
4. Utbildning. Det är ju märkligt att man samtidigt som man efterfrågar större kompetens (och mer ansvar) av byggjobbarna, i samma andetag försämrar utbildningen för den nya generationen.
5. Kunskapsöverföring. Jag VILL inte komma till en arbetsplats till, där man bestämt att plocka ner tornkranen i vecka 38 fast alla på plats ser att den behövs till vecka 44. Jag VILL inte komma till ännu en arbetsplats där etableringen ligger en kilometer från arbetsstället. Jag VILL inte stå och tjafsa med en verkare till om hur mycket virke det går åt. Jag VILL inte stå med händerna i fickorna och vänta på att det ska komma en lastmaskin som skulle ha varit där för tre timmar sen (och jag vill fan inte filmas när det sker!).
6. Jag vill vara med och se hur lång tid momenten tar. Har man räknat med en mobilkran? Var ska den ställas upp? Kan den ställas upp där? Hur ser tillfartsvägar ut? Kommer man att ta dit städare eller bärhjälp? Kommer jag att få sällskap av kunniga yrkesmän, eller kommer vi att omges av klåpare?
7. En tilltagande okunskap om hur en byggarbetsplats fungerar. Faktum är att den sista tidens debatt tyvärr visar att alltför många inte vet. Vilket gör att de gissar, och tror, och det slutar med att de stjälper mer än de hjälper.

Jag är beroende av att processen fungerar. Ju bättre ett bygge går - fortare, snyggare, lönsammare - desto bättre pengar tjänar vi som jobbar på ackord. Och våra ackord drar med sig de som tjänar sämre. Alltså är vi intresserade och vill ta del - det är bara att fråga i vilken byggbod som helst.
Men hur ofta blir vi involverade? Inte särskilt ofta. Och om hur det ska bli ändring på det, är vad det borde handla om. Vi är en viktig resurs - ta vara på oss.


Bilden? Från geniale Robert Nyberg

Det djupa föraktet för kroppsarbete, och konkurrensen

I den här tråden på min blogg har det brakat loss ordentligt. Somliga verkligen hatar Byggnads. Det är rent av fult att man kan tjäna rätt bra med pengar därför att man slår sig samman i en förening. Det kan finnas en rätt stor dos av förakt för den lågutbildade där. På samma sätt finns det ett rent hån mot den som arbetar med sin kropp som redskap.
Man trodde ju man passerat det.

Det är rätt skönt att se framstående centerpartister som Karin Ernlund, ta avstånd från den politiske tjänsteman som på arbetstid - observera det! - smygfilmade några byggnadsarbetare, som med största sannolikhet inte hade särskilt mycket att göra. Vilket med största sannolikhet inte var deras fel....

Nå. han har naturligtvis fått uppmuntrande tillrop från några av sina meningsfränder, och det ska han vara glad för. Men om han tror att han ska vinna några röster på det så tror han som sagt fel.
Jag tänker därefter kanske inte ge det hela så mycket mer uppmärksamhet, somligt är så dumt att det får självdö helt enkelt.
För den som inbillar sig att frågan om klass skulle död är det kanske en bra påminnelse. Jag har skrivit om det tidigare, och kommer nog att göra det igen. Det finns en allt djupare oförståelse för oss som blir skitiga, svettiga och lyfter tungt. Det kan hända att det ligger i civilisationens natur - ju mer sofistikerat ett samhälle blir desto mindre vill den samhällsbärande klassen ha att göra med dess drift.
Detta kan vi se redan hos de gamla grekerna (eller egyptierna, välj själva), och sen löper det som en röd tråd genom historien, där kroppsarbetarens barn inte blir kroppsarbetare, och till sist fylls av förakt för den skitige och svettige. En allt mer välmående medelklass sätter sig på en utnyttjad underklass, antingen bestående av ett proletariat eller av slavar, som i den amerikanska Södern.
Att därifrån se att samma kroppsarbetare idag skulle vara högavlönade (och också högeffektiva yrkesmän) sticker naturligtvis i ögonen på somliga. Och i grunden finns föraktet för den som arbetar med sina händer, eller byter blöjor, eller städar toaletter. Föraktet.
Naturligtvis är det rent trams att påstå att den fackliga rörelsen skulle vara protektionistisk. Gå med i föreningen så har du fördelarna. Står du utanför så står du utanför. Vi har en växande del utländska medlemmar inom Byggnads, och inga som helst svårigheter att värva nya.

På samma sätt är det rent trams att påstå att det skulle ligga på facket att effektiviteten skulle vara låg inom byggsektorn. Vi äger inte företagen, vi anställer inte deras tjänstemän. I själva verket har vi, om några, ett stort intresse av att jobbet funkar, eftersom vårt lönesystem bygger på att jobbet går bra. På en välskött arbetsplats med ackord jobbar man effektivt och med hög kvalitet - annars blir det inga pengar. Alltså har också Byggnads ett stort intresse av välskötta företag!
Mitt i alltihop ska man också vara medveten om att det finns en rätt aktiv debatt i byggbranschen just om den här saken. Titta gärna in hos Jens Hoffman, eller hos Byggblasket, eller hos Sync eller Byggbloggarna med flera - för just initierade och kunniga synpunkter.

Tyvärr är det ju så att många av de som har synpunkter inte har en aning om hur det fungerar ute på ett bygge. Jag vet inte hur det funkar inne på ett riksdagskansli, men jag yttrar mig inte heller om saken.
Det finns mängder av olika sätt att se på effektiviseringen av byggbranschen, men inget av de sätten förutsätter sämre avlönade eller mindre skolade byggnadsarbetare. Snarare tvärtom - det är allt högre kunskaper som kan ge tids- och kvalitetsvinster. Och framförallt behövs det en fungerande konkurrens. Och det är inte effektivitetskonkurrens när ett polskt företag kommer hit och bygger på exakt samma sätt som de svenska, men med lägre löner.

Betalar man sämre behöver man ju inte effektivisera, om man får jobbet. Istället skulle man kunna hävda, med risk för att reta upp folk, att våra löner skulle behöva höjas rejält. Då kanske byggföretagen skulle känna pressen att börja bli lite mer effektiva....


Bilden? Ett gäng högproducerande byggnadsarbetare just idag! På sin rast, är väl bäst att påpeka...

Låg facklig aktivitet ger låga löneökningar. Om solidaritet.

Egentligen är det en ramsa man borde trycka upp i mängd och sprida på arbetsplatserna - dålig facklig uppslutning ger dålig löneutveckling för yrkesgrupper med lägre utbildning. Samma sak gäller inte för läkare eller advokater eller arkitekter - de är inte så många, de har en mycket bredare basutbildning, och de utbildas inte i flockar. Alltså kan de också förhandla i ett läge där de kan ställa högre krav.
Men för oss som finns i drivor, och med ivriga skockar som gärna tar våra jobb till en lägre penning, är det viktigt att komma ihåg att ju färre som organiserar sig, desto mindre trovärdighet har vi i förhandlingar.
Det finns många som bara glider med, som låter andra göra arbetet, och som nöjer sig med att betala medlemsavgiften (och gärna skälla lite om att det är för dyrt och att man får för lite för pengarna). Den fackliga rörelsen får faktiskt ta på sig en hel del av skulden för detta -eftersom man under många år försökt värva medlemmar genom att jämställa ett fackligt medlemskap med en försäkring.
Och har man en försäkring behöver man ju faktiskt inte göra mer än att betala premien. Fortfarande idag kan jag höra fackliga förtroendemän som motiverar medlemskapet just genom att jämföra med en försäkring, trots att det inte alls är svårt att värva medlemmar genom att istället hänvisa till det fackliga löftet.
Fackligt medlemskap är inte en försäkring, även om just försäkringsbiten är en del av verksamhet.
Graden av aktivitet kan naturligtvis variera, men nog bör man kunna ta sig iväg till ett medlemsmöte eller två på ett år. Annars är det skräp - och ju färre vi sitter på våra möten desto mindre trovärdighet har vi. Fortsätter den nedåtgående trenden hamnar vi förr eller senare i samma sits som syndikalisterna, ett litet förbund som måste ta till överdrivna åtgärder i enstaka fall för att kunna få något resultat. Och det klarar de så länge de representerar så få - men skulle Byggnads bara representera trettio procent av yrkeskåren skulle vi vare sig kunna förhandla effektivt, eller ha muskler nog för att agera i alla de ärenden som skulle komma på bordet.

Framtidens fackliga arbete kommer kanske t o m kräva ännu högre organisationsgrad än vi har idag, och inte ens det kommer att räcka. I en alltmer konkurrensinriktad omvärld kommer många att ställas inför det mest fruktade hotet av dem alla - sänk din lön eller bli arbetslös, något som är en realitet i många andra länder.
Och då räcker det inte med att ha betalat sin medlemsavgift och fortsätta sitta bakåtlutad. De fackföreningsfientliga har vädrat morgonluft och driver på för det de kallar förändringar, vilket är försämringar för de som utsätts för det. Den som trodde att striden var avgjord har haft gruvligt fel.
Därför är det bra att Byggettan förhandlat upp lönerna för de som utnyttjades på bygget vid Liljeholmen. Det är synd bara att det är en never-ending story med utnyttjad arbetskraft.
Jag undrar om Expressens ledarskribent då tycker att det är tråkigt att de fick ett lönelyft på 300 %. Jag tycker ledarredaktionen kan lyfta på arslet, åka dit och fråga om de är mycket missnöjda med Byggnads....
Vi ser nu en vikande trend inom byggindustrin, och det är nog ingen som ska känna sig alltför säker på sin anställning. Det börjar precis som det alltid gjort, med att egnahemstillverkarna börjar varsla folk (länk här och här), och att nyproduktionen minskar samtidigt som ROT-jobben ökar. Till råga på allt har vi också en regering som inte begripit att folk också behöver bostäder i lågkonjunkturer, och att skuldsättning för 1 500 000 för en nittonåring för att kunna få en egen lägenhet inte är aktuellt - eftersom regeringen prioriterat bort byggande av hyreslägenheter.
Och det är precis nu som Byggnads måste börja visa musklerna - vi har alltid varit duktiga på att gå i spetsen, ta smällar, vara uppkäftiga, men vi kan inte vara det utan ett massivt stöd av medlemmarna. Och det får vi bara om man går på mötena.
Facket är ingen försäkring. Det är det enda sättet vi har för att få en löneutveckling som inte bygger på arbetsgivarens godtycke.

Bilden föreställer Kronblom, en god representant för de som inte orkar engagera sig, utan som är nöjda med att nån annan gör jobbet. Att sedan se sambandet mellan ständig fattigdom och sitt eget ointresse är en helt annan sak....

Lönerna ökar sämre...Om organisationsgraden

Egentligen talar siffrorna sitt eget språk. Inom Byggettans avtalsområde har snittimförtjänsten ökat 14 spänn mellan 2004 och 2007, fr 164 till 178 kr i timmen (siffrorna finns givetvis inte att tillgå på nätet - bravo!!!). Det är en väldigt dålig utveckling under en högkonjunktur, och särskilt när man kollar bakåt. Löneglidningen har alltid varit större under högkonjunkturer än den varit nu, och frågan är vad det beror på.
Bland gubbarna är svaret entydigt - det beror på att folk går ur facket. Man skäller på att medlemsavgiften höjts, utan att se att man samtidigt fått kraftigt reducerad granskningsavgift, och sen kliver man av. I borgerliga kretsar vill man ha det till att utträdet skulle ha att göra med att medlemmarna tycker att facket är för bossigt och maktfullkomligt. Och inte minst socialdemokratiskt! Som jag skrivit tidigare - det existerar säkert, men det skulle vara kul att träffa flera tusen som haft ideologiska skäl att gå ur facket just nu. Och fråga varför de väntat tills nu. I flera medier har just den frågan tagits upp som en bidragande orsak - trots att varje någorlunda tänkande människa måste inse att den är ytterst marginell.
Nog för att jag är medlem i ett högljutt och välorganiserat fack, men medlemsflykten är ungefär likadan inom alla fackförbund, oavsett hur militanta de är. Det är också ungefär samma kategori av medlemmar som går ur - dvs de som drabbats hårdast av att regeringen gjort det dyrare att vara med.
Alltså drabbas många fackliga företrädare av ågren och gnölar om att man måste a) se till att det blir billigare att vara med, och b) att man måste göra facket attraktivt, roligare, sexigare.
Alternativet "billigare" är naturligtvis enkelt. Men varför nöja sig med att återställa kostnaden? Då kan man ju lika gärna fortsätta och statssubventionera det hela, så det blir gratis. Känns det bra? Dessutom förutsätter det att borgarna förlorar nästa val, och det ska vi inte alls ta för givet. Och vi kan inte vänta på det hur som helst - om vi dra fötterna efter oss kommer organisationsgraden snart vara nere på allmäneuropeisk nivå, och då blir det riktigt jobbigt. facken i Europa har pga politiska beslut, fientliga regeringar och inte minst eget schabbel kommit att bli små och maktlösa - vilket leder till nästa led i resonemanget. Löneutvecklingen.
En fackförening är inte till för att vara rolig eller sexig. Den är till för att tillvarata medlemmarnas intressen, och av tradition har det främst varit de ekonomiska intressena. Lönen och löneformen.
Jag har ju en del kompisar som är egenföretagare. Småfirmor, F-skattare. De är också oroliga över utvecklingen eftersom de utan att skämmas under många år sneglat på de nivåer vi legat på, och även de ser att kurvan planat ut. Man kan också se det i relationen vad de löneledande företagen tar ut för varje gubbe när de offererar - det glappet har blivit allt större. Det betyder att vi som jobbar får en allt mindre del av företagens vinster, och det gäller inte bara Byggnads.
I grunden har det naturligtvis att göra med att allt fler - mörkertalet är stort men borde gå att ta fram - är anställda på mindre firmor, med färre fackligt anslutna och där löneuppgörelserna inte sällan ligger mycket lågt. Det sänker snittförtjänsten. Det är inte helt lätt att gå in som oerfaren och förhandla om egen lön, för att inte tala om en lagförtjänst - och är man inte medlem kan man inte ta med fackets förhandlare. Och alltså ökar lönen långsammare på de små företagen, vilket sänker vår snittimförtjänst.
I ständiga samtal med icke-anslutna märker man att de inte har en aning om det. De ser enbart det fackliga medlemskapet som en ekonomisk kostnad, som de inte har nån nytta av.
Såpass - så deras löneutveckling är något de inte har nytta av? I min värld har både icke-anslutna och anslutna samma intresse - att få bättre villkor. Och nånstans kan jag tycka att facket alltför dåligt poängterat detta - jag bläddrar frenetiskt i årgångar av fackförbundspress men hittar det inte i klartext nånstans.
Vad jag hittar är olika försäkringar, juridisk hjälp och annat, vilket naturligtvis är bra, men man kan inte komma från att just löneutvecklingen är det vi alla har störst gemensamt intresse av. Och siffrorna är entydiga - sämre facklig organisationsgrad ger sämre löneutveckling.
Utan att alls vara sifferkunnig ser man nämligen ungefär samma sak inom andra branscher - man försöker förklara Handels låga löner med småbutiker, kvinnodominans och ryckiga anställningar, men fortfarande är det ju så att ju fler som är medlemmar, desto starkare kan man framföra lönekrav. Det är mitt absolut starkaste argument i de här diskussionerna.
I byggsvängen talar man också om löneledande företag. Det är de som bygger i stor skala, nybyggnation. Idag kan man tala om De Fyras Gäng - Skanska, NCC, PEAB och JM - som har en rent förfärande dominans på marknaden. Här har man en mycket hög organisationsgrad, men den är sjunkande även här - trots att man tjänar rätt bra. Och även här finns en omedvetenhet om VAD som skapat de här lönenivåerna.
För inte är det för att vara snälla som arbetsgivarna går med på våra lönekrav.