Vårdpersonalen och lönen. Om facklig kamp...


För inte så länge blev jag, på en sammankomst för medelålders människor, upptryckt i ett hörn av en högskoleutbildad kvinna med studielån och ambitioner, och hon var förbannad för att jag tjänade mer pengar än henne.
Hon var inte arg på systemet. Hon var arg på mig, och på alla andra jävla hantverkare som hade mage att tjäna mer pengar än henne. Vi med våra minst sagt bristande skolerfarenheter hade minsann oförskämdheten att tjäna mer pengar än henne, än lärare, än sjuksystrar, än poliser, än i stort sett alla andra. Och det var bara vårt fel.
Med lite alkohol i kroppen så upphör nämligen ofta välutbildade människor att vara både smarta och toleranta. Så även denna gång.

På mitt vanliga diplomatiska sätt förklarade jag då för henne att vi hade höga löner - inte alla byggnadsarbetare, men rätt många - för att vi hade slagit oss samman, beslutat tillsammans att inte ta ett endaste arbete för lägre lön än vi gemensamt beslutat om, och se till att arbetsgivarna inte kunde ta in folk som arbetade för lägre lön. Och så kallade vi det för en fackförening. Jag föreslog henne att hon, och hennes kollegor, kanske kunde göra samma sak.
Vem vet, det kanske kunde ge lite mer lön.

Hon tyckte inte det var ett dugg roligt. Istället kallade hon det för maffiafasoner, vilket inte berör mig ett dugg. Jag skulle ta åt mig om jag visste att våra krav vore orimliga, men de är inte det.
Det är högst anständiga krav Byggnads för fram när vi förhandlar, och det skäms jag inte ett dugg för. Dessutom är vi duktiga på att förhandla (och anser självfallet att ingen annan är det, vilket är en av anledningarna till att vi fortfarande är ohyggligt missnöjda med hur den svenska regeringen och oppositionen förhandlade kring Lissabonfördraget - hade vi haft nån byggjobbare i förhandlingsgänget hade nog fan EU-kommissionen fått bita i det sura äpplet, är fortfarande en åsikt som förekommer i våra bodar. Vi glömmer inte hur den förhandlingen gick till...)

När hon hade surat tillräckligt dök det upp en sjuksköterska och drog igång på samma sätt - med grundåsikten att eftersom deras jobb var så viktiga så borde de få mer betalt. Jag flikade lite fint in att eftersom farbror Fredrik och de andra i regeringen gett svenska folket saftiga skattelättnader, enligt dem själva, så borde det rimligen betyda att det fanns mindre kvar i skattkistan att dela ut till vårdpersonalen. Kort och gott - röstade man på borgarna, och jobbade i offentlig sektor så röstade man bort löneutrymmet.

Det var inte heller populärt.

Jag ska inte alls påstå att alla byggnadsarbetare begriper den fackliga kampen, eller hur lönebildningen sker, men däremot vet nog nästan alla att våra löner sticker i ögonen på folk. Därför kan det vara bra att påminna om att vi inte har höga löner automatiskt, och att den som inte är med i facket också undergräver vår styrka.

Högre lön handlar inte om borde. Det handlar om ska. Att gå tillsammans och kräva en högre ingångslön, som i sjuksköterskeupproret, är faktiskt den enda vägen att gå. Har man en gång suttit vid ett förhandlingsbord vet man att man inte kommer få högre lön för att arbetsgivaren är snäll. Icke så. Inte heller kan man tolerera att arbetskamraten inte tänker vara med - och det är inte heller nån maffiametod, utan det är för att arbetsgivaren inte ska hitta de där som är villiga att dumpa lönerna. En gång i världen var det sånt vi använde a-kassan till; den är inte alls tänkt som en "omställningsförsäkring", utan var till för att ingen skulle behöva sälja sig billigare. Kassan gav den tryggheten. Visst, det finns alltid nån kaxe som tycker han är starkare än systemet, men egentligen handlar det om att de vill åka snålskjuts på oss andra. Åh, det finns så många tjänstemän som belåtet tror att de minsann löneförhandlat alldeles själva, helt i okunskap om att den vägen plogades och sandades av generationerna innan, genom fackligt arbete.

Vi i Byggnads har själva klarat av avtalsrörelsen 2012. Tämligen misslyckat, kan man nog sammanfatta det med. Det hela sköttes tondövt och otaktiskt, där man började med att stöddigt säga att man inte tänkte gå med på något under 2,6% i löneökning. Skramlade med de stora kanonerna. Varslade om konflikt så det stod härliga till gjorde man, och så struntade man i informationen till berörda arbetsplatser mer än vanligt.

För att sedan acceptera ett avtal som gav just 2,6%. Vilket innebär 774 spänn i månaden. En ökning som tjejerna i Handels skulle vara rätt glada åt, eftersom deras arbetsgivare vill ge avsevärt mindre. Och där förhandlingarna ser rätt grötiga ut just nu.

Det är då vår tro på vår gemensamma sak ar som viktigast. Det är just då vår styrka är att vi jobbar tillsammans. Då spelar faktiskt inte studielån eller titel eller utbildning någon roll - vill man ha högre lön ska man se till att man får det.

Inte för att man bör ha högre lön, utan för att man ska!