När döden kommer på besök...


Är döden en man?

Jag vet inte, men när jag tänker efter så är det nog så att Döden för det mesta framställs som nån sorts karl. Nästan alltid i svart skepnad, nästan alltid hotfull, skrämmande. Jag kan knappt påminna mig några gestaltningar av Döden som kvinna, fast det finns säkert. Givetvis finns det slentrianmässiga förklaringar - att man kommer till världen genom en kvinna, och under historiens gång är det nog så att det är karlar som varit orsaken till den död som kommer oanat, oväntat. Antingen genom direkt våld, eller genom grym eller iLänknkompetent maktutövning som sänt pilar av missväxt och sjukdom genom folklagren.
Mot detta kan man naturligtvis invända att det är en västerländsk bild, där den schackspelande Döden i Sjunde Inseglet, aldrig väckt lika mycket uppseende i buddhistiska samhällen till exempel. De har väl mest fnissat åt det hela.

Under århundrandena har Döden ändå varit en ständig och oundviklig följeslagare, men jag undrar om det inte är värre än någonsin just nu. I ett samhälle där ungdom och jakt på Evig ungdom premieras är ju Döden en helt förödande motståndare. Om detta skrev jag ett blogginlägg för flera år sen, här, som handlade om en man som måste leva med att han körde ihjäl sitt lilla barn. Hans berättelse tog mig hårt, och vissa dödar gör det.

Häromdagen fick jag veta att en gammal skolkamrat, och granne hemma på min barndoms gata, tagit saken i egna händer och tagit ner skylten, som det heter. Det är inte första gången det händer i bekantskapskretsen, men den här gången kändes det mer. Han var ju en sån där som alltid skulle finnas, som alla kom ihåg - en rar och snäll kille, fast med en mental ryggsäck som vi andra kanske bara anade vikten av.
Helt plötsligt befinner jag mig i en ålder där mina barndomsvänner finns bland begravningsannonserna, och sånt tar. För vi är ju för fasen inte gamla. Inte än. Vi har fortfarande massor att klara av, att uppleva av äventyr och romantik och glädje. Utom att bli gamla då - det är ett tabubelagt ämne, som man tassar runt i form av att diskutera gamla minnen, smeknamn på korkade lärare, pojkstreck och tågluffsromanser. Inte gå rakt på sak och prata inkontinens, impotens eller den obegripliga ekvationen tappa hår där man vill ha minus få hår där man inte vill ha det...
Jag har kort sagt svårt att få nån rätsida på det här. Jag uppfylls inte av sorg inför alla dessa Dödar - mera av nån slags tankfullhet, och det är kanske just det som Döden för med sig när han andas till i min närhet. Få mig att fundera över vad jag gjort, vad jag har kvar, vad jag borde göra.

Och sen går man på en begravning till - i ljust minne, ingen sorgklädsel och sätt in pengar på nåt välgörandeändamålkonto - och står i klungor med generationskamraterna och småpratar i blåsten på kyrkbacken. Räknar deras rynkor, ser lite skadeglatt att skolans Drömprins numera har kulmage men inget hår, och att några är både far- och morföräldrar. Och några är - ibland obegripligt, ibland förklarligt - ensamstående, detta hemskaste ord. Som jag skrev om här.

Döden påminner mig om att jag är dödlig. Gudarna - om de nu finns - ska veta att jag gjort en del för att motbevisa det påståendet, men nu igen, när jag fick det senaste dödsbudet, kände jag att det finns något efter den eviga ungdomen. Som man inte talar om i min generation - vi som vägrar bli gamla (mer om det här)

Jag har inte särskilt mycket att skriva om min gamle granne, det vore lögn att påstå att vi hade nån kontakt att tala om. Men jag minns honom. På det där viset som man minns sin barndoms somrar, när det aldrig regnade, när dagarna var längre än de nånsin kommer bli igen. Och där finns han nånstans, ett ljust huvud och glada ögon i en skara av andra ungar som trängs framför en kamera en sommardag....


Bilden? Tjaaaaaa.....