Ingen dör på riktigt i vår tid

Jag träffade en kille för ett par veckor sen på ett bygge som, under vårt samtal om försäkringar och trygghet, berättade att han hade kört ihjäl sin treåring för ett par år sen. Backat över honom med bilen på garageuppfarten. Han sa det inte alls kallt eller konstigt, utan mer som ett sätt att illustrera varför just han hade haft perioder med sjukskrivningar.
Man kan säga att jag fick en klump i magen; det kändes totalt overkligt. Snäll trevlig småbarnspappa i villaområde som på en sekund raserar hela sin och sin familjs verklighet, som skapar sår som aldrig kommer att läka. Och hans berättelse om hur han dansade runt i trygghetssystemet blev liksom bara dimmig efter det - även om han var noga med att han fått fantastiskt stöd, att alla verkligen hade ansträngt sig. För honom fungerade det, men han hade helst sluppit ändå naturligtvis.
Men han sa "vi är ju så ovana vid att tala om döden", och jag fick en känsla av att han och hans arbetskamrater hade haft fikabordssnack av en lite annan kaliber, för han har ju rätt. I vårt samhälle dör ju ingen. Det är bara på låtsas.
Det är inte alls länge sen folk låg hemma i kökssofforna och hostade ihjäl sig, när det ringdes till begravning, när man samlades på begravningskaffe. Och det är naturligtvis så fortfarande, men vi talar inte om det. Men idag överlever svenska barn på ett vis som aldrig tidigare, spädbarnsdödligheten är mycket låg, och vad jag minns från våra graviditeter så var frågan om död totalt obefintlig vid alla dessa kurser och besök.

Det svåraste som finns måste vara när barn dör. Det finns inget som får mig att känna mig så otillräcklig som när jag ser en dödsannons med en nalle eller en trehjuling, även om det är barn jag aldrig varit i kontakt med. Jag kan känna föräldrarnas skriande sorg, oftast ordlös men ändå så påtaglig. En dikt eller bara ett par rader. Eller en nekrolog, som den som jag läste i Svenska Dagbladet förra helgen, om Philip som dog, inte riktigt tre år fyllda.
I det friska Sverige är döden något som händer på sjukhus, som händer gamla människor. I numera ombonade och sympatiska rum; det är länge sen folk dog ensamma i sterila sjukhussalar. Vi får vara med när våra nära dör, även om det naturligtvis finns de som även i framtiden kommer att dö ändå. Och för de flesta av oss är det viktigt - vi vill kunna säga adjö.
Men hur gör man det med en treåring?


Och hur gör man med de som inte dör sådär snyggt och stilla? Hur förklarar man för en förtvivlad mamma att hon mår bäst av att inte få se sin trafikdödade son, eller hustrun som dog i branden? När döden inte var så snygg eller förväntad? Och hur gör vi runt omkring? Hur pratar man med någon som dödat sitt barn? Redan Stig Dagerman saknade svar på det.
Ändå pratas det om det - vi har haft långa artikelserier och program om det här. Men det är sällan det tar uppvardagen för de som ska ta hand om det, eller om hur det går till när döden inte är förväntad.
Kanske är det vår flykt in i ett nytt samhälle, där våldet sker långt bort, utövas av yrkesmän - men där vi fortfarande blir upprörda över att de dör. Där man kan bli hysteriskt upprörd över att man jagar varg i Sverige men samtidigt tillåta sig, som Niklas Wykman, att förespråka militära insatser i andra länder. Som om ingen skulle dö där. Man kan fundera över hur man tänker när man ena sekunden skickar svenska soldater till krigsområden, och i nästa blir överraskad över att de dör. Eller att de som överlever kommer hem som invalider?
Jag önskar ju det fanns lätta sätt att prata om döden, när man kan titta på varandra och veta att både han, den där olycklige pappan, och jag vet hur det känns. Och ändå är det ju så att ibland räcker inte ord till, när det kanske bara måste få vara tyst. För en sak är ju säker - att trots all vår teknik och trygghetstillit kommer döden fortfarande bara vara ett hjärtslag bort.