Stefans farfar var guling

Gulingens tröst

text: okänd
musik: George Frederick Root (1820-1895)

Skynda till Josef, gulingarnas kung,
när som dig skammen kännes för tung.
Han skall dig hjälpa med goda råd,
till dina fula dåd.

Härligt, härligt bliver det förvisst,
när på arbetsplatsen det blir trist,
med Gule Josef samlas i tur
hos Bernström, i hans tambur.

Och när som Bernström mönstrar sin kår,
kallar han oss för "himmelens får",
då man sig känner "dubbelt så bra",
sjungom halleluja,

härligt, härligt bliver det förvisst,
när på arbetsplatsen det blir trist,
med Gule Josef samlas i tur
hos Bernström, i hans tambur.

På Separator kondis du får,
om uti gulings-förbundet du står,
inne hos Bernström mat skall du få,
"ut" får du inte gå.

Härligt, härligt bliver det förvisst,
när på arbetsplatsen det blir trist,
med Gule Josef samlas i tur
hos Bernström, i hans tambur.

Bernström till Josef säger som så:
"In uti riksda´n du allt borde gå,
jag dig behövde till fotapall
när jag där sitta skall.

Härligt, härligt vorer det förvisst,
vi i riksda´n träffades till sist.
Åkarpalagar där stifta vi:
Skydd för strejkbryteri.

Stackars min Josef, stå ej och gråt,
för att i valet du föll och gick åt.
Kanske jag också får veta hut
när lockouten är slut.

Tråkigt, tråkigt bliver det till sist,
när till slut jag all min makt har mist,
då göra sällskap, vi båda två,
för att åt fanders gå.

Jag känner Stefans fru, det är därför jag känner till honom. Vi har träffats några gånger - det är allt. Jag vet egentligenbara att han är egenföretagare, i åkeribranschen. Härförleden när jag träffade henne berättade hon att deras dotter flyttat hemifrån, och att dottern hade gått med i facket. Och det vågade hon inte berätta för sin pappa.
- Han hatar facket förstår du, sa hon. Det är hans farfars fel. Han var guling.

Själv är hon med i Kommunal, men det var hon redan innan hon mötte Stefan, och hon har fortsatt vara det, trots makens grymtande.

För såhär var det:

Stefans farfar var torparpojke från Hälsingland, och verkar ha varit en sturig och obstinat karl. Vandrade ner till Mälardalen i början av seklet, tog småjobb, och hamnade så småningom på en större industri söder om Mälaren. Där kom han raskt i konflikt med arbetskamrater och grannar, och med kyrkan och nykterhetsrörelsen, enligt Stefans fru. Det slutade med att han lämnade fackföreningen och gick med i annan, konkurrerande fackförening.
Det var en av de gula fackföreningarna, Svenska arbetareförbundet - skapad för att slippa släktskapet mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen inom LO. Ledande var en karl som hette Josef Nilsson, kallad Gule Josef, som till sist hamnade hos Allmänna valmansförbundet, dvs föregångaren till De Nya Moderaterna....

Man kan nog säga att de där gula fackföreningarna inte sågs med blida ögon av de traditionella - och mycket större - fackföreningarna i industrin. Därav öknamnet "guling". Från första början använt om de som var medlemmar i Svenska Arbetareförbundet, men ganska snabbt kom det att beteckna folk som vägrar vara med i fackföreningen men som tacksamt drar nytta av de fördelar och den trygghet som fackförening och kollektivavtal innebär.
Till råga på allt kom de här Gula fackföreningarna att bli det bås ur vilket arbetsgivarna plockade strejkbrytare, och det här var ingen sällskapslek på den tiden. Där fanns till exempel Åkarpslagarna, som förbjöd en strejkvakt att ens tilltala en svartfot.

Gulingar ska inte automatiskt blandas ihop med svartfötter, som är strejkbrytare (eller "arbetsvilliga", som Svenska Dagbladet kallade dem i referaten kring Skotten i Ådalen). Namnet kommer - kanske - från den engelska gruvindustrin, där strejkbrytare hade kolsvarta ben under byxorna, när alla de som strejkade var rentvättade.
Fram till mitten av trettiotalet var det en fin liten affärsidé att hyra ut oorganiserad arbetskraft till arbetsgivarna, för att kliva förbi strejkvakterna. Redan på den tiden - fortfarande aktuellt! - fanns det också politiska grupper på högerkanten som gärna ställde upp med handkraft för att reta upp arbetarerörelsen, så till exempel påstods det länge att strejkbrytarna i Ådalentragedin skulle ha varit överklassynglingar från Stockholm. Det var de inte.
De var andra arbetslösa, som av olika skäl - ekonomiska, ideologiska, religiösa - valt att stå utanför fackföreningen. Precis som Stefans farfar.

Nu överlevde ju inte de här Gula fackföreningarna särskilt länge - de visade redan då, på 1910-talet, att en vettig facklig verksamhet utan en politisk dagordning var helt omöjlig. Alltför många av de fackliga kraven var - och är - beroende av politiska beslut, och utan den politiska huggtanden blir fackföreningen bara en sällskapsklubb.
Så varför väljer man att stå utanför?

Tja, det har alltid funnits människor som gör ställningstaganden som är tvärtemot vad de själva skulle ha nytta av. Det har alltid funnits rika och bildade människor som slagits som djur för ett samhälle som de själva rent ekonomiskt skulle förlora på - och det har alltid funnits till exempel religiösa människor som har en gudstro som är starkare än annat.

Jag känner som sagt inte Stefan - men arvet verkar ju vara starkt. Stefans pappa, nu i åttiofemårsåldern, var inte heller med i facket. Däremot scoutledare och kyrkvärd. Stefan, som inte var med i facket när han var anställd, är hockeytränare på sin fritid. Att inte vara med i facket behöver inte alls vara liktydigt med att man är en grym och oengagerad samhällsmedborgare. Däremot innebär det nästan alltid att man åker snålskjuts på de som är med.
Och på sikt försvagar de oss.



Ju fler som väljer att stå utanför, ju fler som är övertygade om att de minsann skulle ha det precis lika bra på sitt arbete (eller i resten av sitt liv, för oerhört många av de reformer som gör vårt liv bekvämt har kommit till genom fackligt arbete), ju svagare blir vi. Och kanske måste vi ända dit - att de allra svagaste börjar säga ifrån - för att det fackliga arbetet ska kunna leva upp igen.





Texten? En nidvisa om Gule Josef, och om hans besök i Borås kan ni läsa här