Om vår önskan att förstå ondskan. Utøya.


Nej, vi kommer inte att förstå vad som pågått i huvudet på Anders Bering Breivik. Nånsin. Men rättegången och de gravallvarliga som betonar vikten av att förstå hur han tänkte är ett symtom. Ett symtom på hur de goda - nu som alltid - inte kan sätta sig in i taankevärlden hos en riktig galning.

För det är naturligtvis det han är. En tillräknelig galning. En fullfungerande galning. Rätt mycket släkt med en officer i Främlingslegionen som jag en gång stötte på, en man med öststatsbakgrund som begick fullkomligt vidriga handlingar i både Indokina och i Algeriet, och förmodligen på andra ställen också. En karl som visserligen beordrades att utföra saker, men som tog sitt uppdrag långt över gränsen. Som sedan jagades av den franska rättvisan, och den algeriska.
Eller med de som begick vansinnesdåd i Srebrenica, eller i My Lai, eller i Babi Jar. Vanliga hederliga män, som i rus eller i skräck eller indoktrinering eller ledda av en inbultad kadaverdisciplin, slaktade, torterade, dödade andra människor. Som mördade och våldförde sig på små flickor i en källare i Belgien. Eller som flög flygplan rätt in i skyskrapor eller sprängde sig själva och elva andra människor på en buss i Tel Aviv.

Vanliga människor, goda människor, kan inte förstå det. Däremot är vi alla till mans livrädda för att vi skulle kunna förledas av pöbelvrål eller rädsla, och också trampa ihjäl någon, tända ett häxbål eller ingå i en exekutionspatrull.
Vi skulle däremot alla vilja vara den som inte lyfte handen till nazisthälsning i Nürnberg, eller den som sköt i luften istället för mot de darrande kropparna i Rwanda.

Det är väl därför vi är så fascinerade av Anders Bering Breivik. Vi vill inte vara som han, och det kommer vi inte heller att bli - och det är därför uppmärksamheten kring honom känns så bakvänd. Jag tror inte för ett ögonblick att det här skulle hjälpa offren - istället tvingas norska staten spela med i hans noggrant regisserade blodiga operett, med honom själv i nån slags mental fantasiuniform.

Han är en ynklig spillra av en människa. Låst i åratals av egenskapade fantasier, där han gång efter annan spelat upp sin egen skräckfilm för sig själv, lagt till detaljer, forskat och gjort inköp, Tills den dag han satte det i verket, precis som vilken seriemördare som helst före honom. Att inte kalla honom galen är att banalisera det hela - att han klarat av att skriva korrekt eller köpa mjölk eller köpa ingredienser till konstgödsel betyder inte att karln är galen. Bara att hans galenskap tagit sig ett oerhört hemskt uttryck.

Jag hör ju till de som tycker att norrmännen gör fel. Han ska inte behandlas som vilken annan brottsling som helst - hans attack på civilsamhället, på solidaritet och mänsklighet, gör att han borde straffats efter en egen norm, något norrmännen faktiskt gjorde med sin egen landsförrädare Vidkun Quisling, för vilken man införde en alldeles egen speciell lag - så man kunde avrätta honom efter världskriget. Och därefter avskaffades lagen. Det var absolut nödvändigt för att landet skulle kunna gå vidare.
Bering Breivik borde ha undgått domstol - han borde ha låsts in, utan minsta möjlighet att kommunicera politiskt med omvärlden. Det som händer nu kommer knappast att hjälpa de som överlevde, eller de som fått begrava sina barn - man kommer ändå inte att förstå ondskan. Vare sig med logik eller med olika teser om ämnesbrister i hjärnan. Istället kommer han att få friarbrev, olika andra knäppskallar - av den där sorten som skjuter ihjäl sina skolkamrater - kommer att skapa små altare till hans minne, och olika debattörer kommer lusläsa hans mischmasch till Manifest för att hitta de mest långsökta kopplingar man kan tänka sig.

Ondska är oförståeligt. Och i en värld där vi vill kunna begripa allt, där jakten på förståelse emellanåt går före allt annat är därför Ondska mer förhatligt än annat. Det finns inget att förstå - det handlar bara om att skydda oss från det.

Nån sa till mig, i ett annat liv, att endast onda människor till fullo förstår andra onda människor. Han som sa det borde veta, efter att ha sett åtskilligt av den varan. Människor som inte varit i närheten av det obegripliga står nästan alltid bara handfallna.

Nej, jag vill inte att Bering Breivik ska plågas så han skriker. Jag tycker han ska låsas in nånstans där han kan få läsa, äta hyfsat, motionera, kanske träffa släkt och bekanta (om de vill) och så småningom bara vara en fotnot som den som suttit längst inspärrad i Norges historia. Inte som något annat. Inte bli hågkommen som den som på allvar trodde att han skulle stoppa islamifieringen eller den marxistiska kulturimperialismen, och som därför dödade nästan hundra människor, de flesta på ett fullkomligt obegripligt grymt vis. Det skulle vara det slutgiltiga straffet - att bara bli betraktad som en fullständigt bindgalen mördare, där hans storvulna och förljugna idéer så småningom bara blir den rök de är.

Jo, han är galen. Och graden av hans galenskap ligger också i att han så kapitalt felbedömde sin insats - istället för att bli en hjälte, en föregångare, blev han precis lika avskydd av de vars uppskattning han ville ha, som av de han ville skada. Det finns inga tecken på att de främlingsfientliga skulle krympa som isbitar i vårvärmen efter hans dåd, det finns inget som tyder på att den farligaste rasismen, vardagsrasismen skulle ha minskat. Inte heller har de som bekämpar de främlingsfientliga ha skrämts av det skedde på Utøya - istället har de stärkts, och Norge reste sig inte mot Bering Breiviks förmodade islamifiering.

Det han lyckades med var att döda och skada många, många, många. För detta ska han enbart straffas med tystnad och, så småningom, en omärkt grav.

Sörjd av ingen.










+