Nä, Pagrotsky och Nordmark hade inte bara fel när de fick in en artikel om facklig förnyelse på DN Debatt. Det finns så mycket man kunde säga om det. Samtidigt är det en medelklassbekännelse - där utbildning blir något man slår i huvudet på de obildade LO-medlemmarna. Där en lönediskussion förs i civiliserad ton, där chefen inte har dekaler för Sverigedemokraterna på bilen, där unga tjejer får finna sig i att jobba ensamma i caféer, där sexuella anspelningar hör till vardagen.
SKTF:s medlemmar är medelklass. Bag-in-box i radhuset och Eurovisionen på fredagen. Som om vi inte visste det. Men det var ju skönt att Nordmark och Pagrotsky berättade det. Igen.
Men visst finns det anledning att fundera över facklig förnyelse och organisation. Vi jobbar ju på ett nytt sätt, ändå ändras inte organisationen. Fortfarande är det de traditionella strukturerna som dominerar - facket är för de flesta fortfarande liktydigt med SKF:s verkstadsklubb, eller med griniga lagbasar i byggsvängen. Och gudarna ska veta att de som sitter inne i strukturen inte är speciellt pigga på förändring.
I takt med att vi övergår till en service- och tjänstesektor borde ju det vara en central uppgift att organisera de allra yngsta, de som hamnar i café- och städtrossen och liknande. Men den uppgiften ligger idag på de svagaste förbunden, vilket är en ekvation som inte går ihop. Allt fler piskas dessutom till eget-företagande, som gott och väl kan ses som ett tilltagande proletariat idag. De jobbar under vad som bara kan ses som anställningsliknande förhållanden, men de har ingen som för deras talan.
Jag personligen tror att vi kommer få se ett ökat hoppande mellan att vara anställd och köra eget, och då måste det finnas enklare sätt att kliva ut och in ur facket. Idag är det en Kafkaprocess, vilket gör att folk helt sonika väljer att stanna utanför.
Folk rör sig på arbetsmarknaden också - man stannar inte på bruket i hela sitt liv, man gör annat, man kör eget, man pluggar, man kommer tillbaka. Hur gör man då? Jag känner en kille som är rätt luttrad nu, efter fackliga grundkurser inom FYRA olika fackförbund - utan att se större skillnader. Inte heller här finns det tydliga fackliga idéer om hur man ska bära sig åt.
Var finns mångfalden i den fackliga rörelsen? Det saknas onekligen några nationaliteter bland de som syns - facket ser ut som på femtiotalet fast Sverige inte gör det. Var finns den fackliga närvaron inom RUT-sektorn, där utrikes födda jobbar?
Varför måste man kunna korrekt svenska för att få fackliga uppdrag? Varför kan man inte ha flera olika yrken - det blir ju lite trassel för den som både jobbar i butik och extra på krogen...
Inom Byggnads ses ju folk tvärtom lite som förrädare om de väljer att gå in på kontoret ett tag (här blev det jargong; det betyder att någon väljer att testa på en tjänstemannaroll ett tag). Det säger en del om vilken status ens yrke har - kan man vidareutveckla sig? Och var finns facket i den diskussionen.
Det handlar inte om lönebildningen - där har Leif och Eva fel. Vänta bara tills SKTFs medlemmar också utsätts för låglöenkonkurrens så får ni se vad jag menar. Istället handlar det om att våga leva framåt, inte i historien (väl så aktuellt på Olof Palmes dödsdag). Det handlar om att våga prata om sitt arbete. Och slutligen handlar det inte ens om att hitta nya sätt att kommunicera på - för man måste ha något att berätta också...
Helen om den nya underklassen, Löntagarbloggen om ytterligare en säljsekt
Däremot har jag synpunkter på debattupplägget. Jag ser framför mig en fnissig stab som får in en mening om att "moderaterna har inspirerat", för att få till en "snackis".
Nå, jag kan meddela att rubriken som DN satte fick ungefär 98% av de LO-medlemmar som tjuvläser DN att sucka, och bläddra vidare. Ett bra exempel på hur illa det kan gå när man är lite för smart. Var inte så överlägsna mot oss om ni vill ha en fruktbar debatt, tack...
3 kommentarer:
Den enda lösningen på en del av dessa problem är förmodligen att vi skapar en enda facklig organisation i landet. Men hur många vill det? Inte många är jag rädd för.
Vad innebär facklig förnyelse? Är det att medlemmen själv får bestämma under vilka former han/hon önskar vara medlem? Vilka avgifter han/hon skall betala?
Varför diskuteras aldrig regeringens inverkan på viljan att bli medlem?
Vad innebär ett Kafka-liknade förhållande i frågor om medlemskap?
Om nu någon ombudsman, för jag förmodar att det handlar om dessa eviga ombudsmän, som inte gillar förändringar eller har svårt för att anpassa sig till förändringar, varför hanterar man inte dessa frågor på precis samma sätt som i andra företag. MBL och LAS gäller ju, men inte i vilken situation som helst.
Om vi menar allvar med att alla medlemmar skall arbeta under kollektivavtal, måste vi inte då också acceptera att stridsåtgärder sätts in?
Vad är det som är omodernt med detta?
Har du någon gilla-knapp?
Det här var bra skrivet: Det dummaste någonsin var att man slopade kollektivanslutningen.¨Varför lågavlönade LO-medlemmar skulle subventionera högavlönade TCO-medlemmar har jag aldrig kunnat med.
Visst är det sant att det behövs en allians mellan hela underklassen (obs, hela underklassen och inte bara arbetarklassen) och medelklassen. Och visst är det sant att det nu för tiden inte alltid är så lätt att avgöra vad som är arbetarklass och vad som är medelklass. När man bor i samma radhuslänga och kör samma bilmärke och kanske t.o.m har lika lång utbildning (antal LO-medlemmar med universitetsutbildning ökar stadigt), men ändå finns klasskillnaderna.
I stället för att avskaffa kollektivanslutningen för LO-medlemmar kunde man ha erbjudit kollektivanslutning för TCO- och SACO-medlemmar samt småföretagare. LO bevakar inte sina egna medlemmars intressen MOT andra löntagargrupper på samma sätt som tjänstemannafacken faktiskt gör. Hinner inte skriva mer nu, men IT har skapat helt nya förutsättningar för kollektivanslutningen, om den hade funnits kvar.
Med den gamla formen av kollektivanslutning hade vi ett problem med de borgerliga LO-medlemmarnas integritet. Nu har LO-medlemmarna blivit betalare utan formellt inflytande i partiet, vilket inte bara har missgynnat LO-meldemmarnas utan också har förvandlat LO till en "kravmaskin" som inte har samma ansvar för helheten som tidigare.
LO kan i viss mån idag beskrivas som en bromskloss, som slår vakt om det som var bra under 1970-talet. Arbetsrätten är idag värre än enpschwezwerost. De som har störst behov av skydd, skyddas inte. Vi har fått en inlåsningseffekt (folk som har jobb vågar inte byta jobb och vågar inte vägra övertid) med följd att vi har fått en utlåsningeffekt (de som halkat ut eller aldrig kommit in på arbetsmarknaden får allt svårare att komma in för varje dag som går). Etceteraetcetera.
Skicka en kommentar