Idéerna är bra - men vem ska berätta det?

Man duckar fortfarande för personfrågan. Det är väl den största besvikelsen.

Under halva dagen har jag haft radiolurarna inställda på P1, och lyssnat på kloka människor som pratar om framtiden för socialdemokratin. Ja, alla är ju inte kloka - vissa, typ ledarskribenter och kommentatorer på högersidan, verkar önska livet ur allt vad arbetarrörelse innebär.
Mina egna snabba tankar är att kriskommissionen gjort ett jobb som egentligen varit rätt lätt. Att definiera problemet kan inte ha varit det svåraste. Kort och gott kan det sammanfattas med att socialdemokratin gått från att vara en reformrörelse till att bli en förvaltningsapparat, av typen "staten, det är jag!" Där en kader av egenproducerade byråkrater pysslat med att göra karriärer - om man ska vara elak.
Förslagen till lösningar är inte heller särskilt radikala.

Nä. problemet handlar om att få de som är problemet att inse det. Just nu hör jag ett antal cementhäckar - jag ska återkomma med namn om önskemäl finns - prata som om de inte fattat att DE är problemet. Visst. rekorderliga människor med goda intentioner, men så ihoplimmade med nidbilden av partiet att man bara önskar att de hölle käften.
Där ligger nog kriskommissionens största utmaning.

En hel massa människor som behöver titta sig i spegeln och säga "jag har passerat bäst-före-datumet och borde släppa fram yngre krafter" En hel massa människor borde titta på dessa människor och våga säga "du har passerat bäst-före-datumet". Fast det kommer knappast hända. Efter makt är det väl vänskap som korrumperar mest? Inom socialdemokratin är inte heller släktband särskilt ovanliga.

Under dagen hörde jag nån - Karin Pettersson kanske? - som sa att de bästa företrädarna för socialdemokraterna kanske inte ens var medlemmar. Glastaket, Gamlagosse-klubben, nomenklaturan - man får kalla det vad man vill, men det existerar. Om man vill påverka politik idag vette fan om man gör det bäst genom att bli medlem i socialdemokraterna. Enstaka, lokala protestaktioner verkar ge långt mer resultat än att harva i partiföreningar.

Jag hör redan trötta partikamrater muttra om att det var väl ett jävla tjat om personer. Ja, det är det. Men nödvändigt. I mitt jobb tar man personligt ansvar om det går åt helvete - kalvar formen är det mitt fel, välter takstolarna är det mitt fel, är det bakfall i badrummet är det mitt fel. Och så är det för de flesta av oss. Men det skulle vara kul att säga "nu tycker inte jag vi ska slösa tid på att leta syndabockar" och se vad basen säger då... Den enda som hittills har tagit det ansvaret är Mona Sahlin. Resten då? Landstingsråd? Kommunalråd? Ombudsmän? Strateger?

Hoppet ligger i att diskussionen helt plötsligt förs öppet - det finns inte samma möjlighet att rita ihop en politisk karta över ett par tandborstglas med whisky på nån kursgård längre. Idag har allt fler, både klarsynta och trångsynta (här skrev jag nåt först men det får finnas gränser), möjlighet att göra sig hörda - och gör det också. Jag tror faktiskt att den här valförlusten skakat om tillräckligt många för att nåt riktigt bra ska komma ur det. Det är inte 1976 längre....


Partistaten har fler länkar till intressanta texter om saken


Bilden? En kille som faktiskt fattat att man lägger av när man inte hänger med längre....