Men låt ungarna vara ifred. För de vill det!

Ibland tror jag att vi vuxna skjuter oss i foten när vi ska skydda våra barn så förbannat. Vi ska ha insyn i hela deras liv, varna dem för farliga saker, se upp åt dem, tala om för dem hur de ska leva sina liv. Cykelhjälm i sängen, kondom vid kyssande.

Tror fan att de blir trötta på oss. En av grabbarna jag träffat suckade och sa att det var skitjobbigt att hans morsa och farsa tydligen levt rövare när de var unga, för idag skulle de ha maximal insyn i hans liv. Privatliv? Inte en chans. Han vill åka till Roskilde i sommar, vilket inte direkt får mor och far att jubla - för de var ju där själva.
I Aftonbladet skriver man idag att "Barn och ungdomar upplever ofta att vuxna inte har kunskaper om deras nätvanor och den bilden bekräftas av flera experter", No shit? Men sa samma ungdomar att de verkligen ville att mamma och pappa skulle veta allt om deras liv?

Jag är rätt övertygad om att unga människor klarar av mer än deras föräldrar tror, och nånstans måste man kapa navelsträngen. Kompisar till mig är hysteriska över att deras ungar inte vill vara deras kompisar på Facebook - bra där, ungar!
Men hör det inte ungdomen till att inte vilja vara sina föräldrar till lags? Ska de vara som karriärpolitiker från början?

En av de mest tidsödande och energikrävande sysselsättningarna jag själv hade i tonåren var att hitta fläckar där man kunde få dricka sina ljumma folköl ifred, utom synhåll för någons morsa eller farsa (farsorna var värst - de kunde knepen), även om det innebar att man satt i en lekstuga i skymningen med regnet smattrande mot taket. Och föräldrarna anordnade telefonkedjor för att spåra en - det var som Hjemmefronten mot Gestapo! Och jodå, vi var mycket medvetna om att tre folköl skulle få oss att sluta på en parkbänk, utan tänder och jobb!

Jag hoppas att vi ändå lyckats fostra våra arvingar så bra att de klarar sig ändå. Nä, jag vet att vi gjort det. Fast de måste ändå få göra sina egna misstag. Det kommer svida i skinnet, det kommer vara en och annan som råkar illa ut men vi kan inte rädda dem hela tiden.

I vår strävan att skydda dem undrar jag om vi inte pressar dem till de riktigt farliga grejorna - eftersom vi isolerat bort de mindre farliga sakerna. Alltså, är det nån som tror att unga som testar droger skulle vara omedvetna om riskerna??? Mina ungar kan rabbla nackdelar med narkotika i sömnen, precis som alla andra i deras ålder.

Att vara vuxen och mena väl är en sak, men det behöver inte vara de som som menar välast (hehe) som är de bästa vuxna. Att istället visa respekt och låta dem leva sina egna liv känns som en mycket bättre grej. Eller att vi tar itu med det som verkligen är viktigt för ungdomar - bostäder och arbete! Nehe, här ska tas itu med oansvarigt knullande (den såg ni ja!), rökning av cigariller och skvaller.

Är det så att vår egen ångest - vi som är födda på sextio- och sjuttiotalet - över att inte längre vara unga spiller över på våra barn? Så länge vi inte låter dem bli vuxna är vi ju själva inte vuxna, eller hur. Eller gamla, hemska tanke.

Unga vill inte ha vuxna överallt - hur gammal är man inte, om man inte begriper det?