Men låt ungarna vara ifred. För de vill det!

Ibland tror jag att vi vuxna skjuter oss i foten när vi ska skydda våra barn så förbannat. Vi ska ha insyn i hela deras liv, varna dem för farliga saker, se upp åt dem, tala om för dem hur de ska leva sina liv. Cykelhjälm i sängen, kondom vid kyssande.

Tror fan att de blir trötta på oss. En av grabbarna jag träffat suckade och sa att det var skitjobbigt att hans morsa och farsa tydligen levt rövare när de var unga, för idag skulle de ha maximal insyn i hans liv. Privatliv? Inte en chans. Han vill åka till Roskilde i sommar, vilket inte direkt får mor och far att jubla - för de var ju där själva.
I Aftonbladet skriver man idag att "Barn och ungdomar upplever ofta att vuxna inte har kunskaper om deras nätvanor och den bilden bekräftas av flera experter", No shit? Men sa samma ungdomar att de verkligen ville att mamma och pappa skulle veta allt om deras liv?

Jag är rätt övertygad om att unga människor klarar av mer än deras föräldrar tror, och nånstans måste man kapa navelsträngen. Kompisar till mig är hysteriska över att deras ungar inte vill vara deras kompisar på Facebook - bra där, ungar!
Men hör det inte ungdomen till att inte vilja vara sina föräldrar till lags? Ska de vara som karriärpolitiker från början?

En av de mest tidsödande och energikrävande sysselsättningarna jag själv hade i tonåren var att hitta fläckar där man kunde få dricka sina ljumma folköl ifred, utom synhåll för någons morsa eller farsa (farsorna var värst - de kunde knepen), även om det innebar att man satt i en lekstuga i skymningen med regnet smattrande mot taket. Och föräldrarna anordnade telefonkedjor för att spåra en - det var som Hjemmefronten mot Gestapo! Och jodå, vi var mycket medvetna om att tre folköl skulle få oss att sluta på en parkbänk, utan tänder och jobb!

Jag hoppas att vi ändå lyckats fostra våra arvingar så bra att de klarar sig ändå. Nä, jag vet att vi gjort det. Fast de måste ändå få göra sina egna misstag. Det kommer svida i skinnet, det kommer vara en och annan som råkar illa ut men vi kan inte rädda dem hela tiden.

I vår strävan att skydda dem undrar jag om vi inte pressar dem till de riktigt farliga grejorna - eftersom vi isolerat bort de mindre farliga sakerna. Alltså, är det nån som tror att unga som testar droger skulle vara omedvetna om riskerna??? Mina ungar kan rabbla nackdelar med narkotika i sömnen, precis som alla andra i deras ålder.

Att vara vuxen och mena väl är en sak, men det behöver inte vara de som som menar välast (hehe) som är de bästa vuxna. Att istället visa respekt och låta dem leva sina egna liv känns som en mycket bättre grej. Eller att vi tar itu med det som verkligen är viktigt för ungdomar - bostäder och arbete! Nehe, här ska tas itu med oansvarigt knullande (den såg ni ja!), rökning av cigariller och skvaller.

Är det så att vår egen ångest - vi som är födda på sextio- och sjuttiotalet - över att inte längre vara unga spiller över på våra barn? Så länge vi inte låter dem bli vuxna är vi ju själva inte vuxna, eller hur. Eller gamla, hemska tanke.

Unga vill inte ha vuxna överallt - hur gammal är man inte, om man inte begriper det?

SvD går på Sverigedemokraternas bluff på Facebook

Idag har SvD börjat diskutera "sociala medier" igen. Precis som vanligt fastnar de i de här enkla formerna som alla pratar om - Twitter, Facebook, bloggar - som faktiskt i stor utsträckning är envägskommunikation. Man berör i vanlig ordning inte det som faktiskt är de sociala medierna - diskussionsforumen. Men det kan vi ta en annan gång.

Som jag skrivit förr är det de minsta rörelserna som drar nytta av tekniken. Så har det alltid varit, men de har också blivit duktiga på att dupera medierna. Svenskan går på samma sak. Just den här gången lyfter man fram att Sverigedemokraternas fan-sida på Facebook skulle vara så mycket större än alla andra partiers.
Det låter rent skrämmande tills man börjar granska samma sida.
Till att börja med kan jag som icke-fan inte se medlemslistan. Att den kan manipuleras har vi sett förr. Det man kan se är ett litet urval påstådda medlemmar i gruppen. Och det är nu det börjar bli intressant.
När jag slår första gången ser jag följande medlemmar i gruppen, ett urval som är slumpartat: Renilda Van de Abbeele, Stina Sydbrink, Claire-lise Sanchez, Greve Vón Bolin, Karstens Kompis, Bodjon von Grytstek, Das Fûnken, Jeny Ribas, Gissa Det Du, Frk Nonstop, Amina Magnifique, Albert Von Schnappis, Helmut Bjornstein, Farbror Oskar, Poek Igarde Rob, Greve Von Bögröff Berge, Krono Fogden, Ivan Cougar och Sd Stollar!
Sen finns där också en hel massa Persson, Larsson, Andersson, Bergström, Höglund och Stål. Vilket inte är förvånas över - det finns säkert en hel massa människor som faktiskt valt att vara med i den där gruppen - men emellanåt ser det ju ut som det är en slumpegenerator som valt ut alla dessa ordinära namn, som är omöjliga att kontrollera. Observera att jag inte skriver det här för att marginalisera frågan - den är illa nog som den är - utan för att påpeka att man ska ta allt sånt här med en nypa salt.

Däremot ser jag att en av SD's företrädare, Richard Jomshof, som givetvis är med i gruppen, också är medlem i Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack! och i Kan den här kebaben få fler fans än Sverigedemokraterna. Låter det illa? Det är det förmodligen också, men så fungerar internet guerilla warfare - någon illasinnad kapar en identitet och ansluter folk till grupper de knappast skulle vilja bli sedda i. Å andra sidan kanske Jomshof är medlem i just dessa grupper för att få kontinuerlig information. Vad vet jag?
Poängen är att Svenskans reporter inte heller har nån aning. Det är mycket lätt att blåsa upp medlemsantalet i en hata-grupp med hjälp av falska identiteter - och sen får man som i det här fallet en massa publicitet... Ett flertal av de jag hittat i gruppen är medlemmar i Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack, och liknande anti-rasistiska grupperingar.
Kontentan är att gruppen förmodligen innehåller en massa luft och fejkade medlemmar, men om syftet var att få uppmärksamhet har man naturligtvis lyckats. Och traditionell media har åter missat faktakollen...

Peter Andersson, Ann-Sofie Wågström och Mary X Jensen om samma sak.

Bilden? Apan ska gissa under vilken mugg som jordnöten ligger....

Postat under kategorin Jag kan ju inte hålla käften ändå :/

Men vem är det vi bloggar för?

Sociala medier. Det har vi hört förr. Det är ett poppis ord bland opinionsmakare just nu - man måste synas, agera, debattera. Varenda jävel ska ha en blogg, eller i varje fall ett konto på Facebook.
Det här har blivit mer eller mindre ett tvångsartat syndrom för oss som rör oss i den politiska delen av de sociala medierna. Har man inte en egen blogg finns man liksom inte, och all information ska finnas tillgänglig på nätet - men det visar sig ju naturligtvis att den vanliga diskrimineringen finns där också, för att de som sitter vid rodret tittar bara på sina kompisar. Man gör internetinfo för de som redan kan använda sökmotorer, som vet hur man sparar filer, som vet hur man hittar på en rörig hemsida. Som fattar hur man gör inlägg på en blogg (en liten fin spark i ändan på snälla men tekniskt obegåvade vänner)...

Svenskan har en bra artikel om det idag - man tycker ju att de politiska partierna skulle vara lite smartare, och låta de som är mest ovana vara de som ska provköra. Om något parti nu ställer sig upp och säger "ehrm, vi har den sida som är bäst för handikappade" så ska de skämmas! Nån skan på sin höjd vara minst dålig.

Socialdemokraterna gör ju ett direkt generationsfel (jävla trettioåringar!) när man inte kan söka direkt på sin arbetarekommun (som är ett fint gammalt ord som väldigt många äldre socialdemokrater använder ryggmärgsmässigt). Eller att man hamnar på en sida med Carin Jämtin när man klickar på socialdemokraterna i Stockholms län.
Och det här är nåt man måste återkomma till - vilka är det man vänder sig till? Är det inte så att sociala medier med inriktning på politik vänder sig till en mycket begränsad krets? Som dessutom får alltmer att göra - för nu måste man ju blogga också, och finnas på Facebook, och uppdatera olika sidor med information.
Jag har ett par hundra besökare på bloggen varje dag, det tackar vi för. Men det är en jävla droppe i havet om jag jämför med vad vilken ordinär tonårsbloggare som helst har om dagen. Dessutom, om jag seglar runt på mina favoritbloggar är det ju lätt att konstatera att det är ungefär samma personer som är aktiva överallt.
Egentligen är det ju ganska enkelt - vill vi använda sociala medier måste vi ju vara sociala. Och det är man knappast på en blogg - hur mycket interaktion (yaye!) blir det med tre svar på inlägget? Och Facebook ska vi bara inte tala om - jag skäms inte för att säga att jag själv har dolt en massa människor som bara använder Facebook för att megafonera ut skäll på regeringen.

Sånt är så trist, för det är inte så sociala medier funkar. Säger den medelålders kroppsarbetande LO-medlemmen.

Nånstans måste vi ju ändå kunna möta andra än de som är våra ideologiska kompisar. Och det finns rader av såna ställen. Ett jättebra exempel är de kommentarsfält som finns under många tidningsartiklar - det kräver att man registrerar sig men de har också en enormt hög besöksfrekvens. Och har hittills alldeles för ofta blivit lekstuga för de som tycker annat än till exempel mig - främlingsfientligheten frodas där till den milda grad att Dagens Nyheter idag stängde sitt kommentarsfält om Vellingemoderaternas dubbelspel...
Jag vet att jag kan verka tjatig men så länge den politiska debatten på nätet förs i slutna rum kommer den vara ointressant för de flesta. På samma vis kommer det att ställa nya krav på de som agerar där - det räcker inte med att vara ett namn, man måste både kunna sin sak och kunna argumentera för den. Och det är väl därför så få höga företrädare av alla olika parti-kulörer avstår från att ta debatten.
Att vara social innebär just det - att vara social. I framtiden, eller kanske redan till höstens val, är jag övertygad om att de som vågar ta debatten på nätet är de som kommer vinna. Där ligger en hel del av Sverigedemokraternas eller Piratpartiets framgångar; de använder nätet och sociala medier på ett smart sätt, och de ser till att vara där de inte möter motstånd. Att tro att man kan tiga ihjäl dem är bara larvigt.
Det betyder också andra krav på politiker. I framtiden, eller rent av till hösten, kommer stil och utseende att värderas högre än någonsin, liksom förmågan att uttrycka sig vettigt i skrift. Snacka om att det kommer sätta käppar i hjulet för rätt många. Jag säger det helt utan illvilja, utan mer som ett konstaterande. Jag är ju inte heller ensam om att tro det - varje dag är det nån bloggare med självaktning som ifrågasätter sin egen genomslagskraft.
Det heter att de rödgröna vann bloggkriget. Det vette fan. Jag är rätt övertygad om att "de andra" bara insåg att de hellre når 15000 personer på en dag via kommentarsfälten till tidningsartiklar, än att nå 300 redan troende på en blogg....




Bilden? Världen utanför bloggosfären, baby....

Riksdagens Facebooksfeed,,, Satir som bäst

Katrine Kielos är ett sånt lyft för Aftonbladet så man blir stum. Klicka på bilden för att se den stor! För den som till äventyrs inte vet vad Facebook är rekommenderas den här länken..
Det här är så bra att den måste spridas även till alla de som slutat läsa eller köpa Aftonbladet.