Men vem är det vi bloggar för?

Sociala medier. Det har vi hört förr. Det är ett poppis ord bland opinionsmakare just nu - man måste synas, agera, debattera. Varenda jävel ska ha en blogg, eller i varje fall ett konto på Facebook.
Det här har blivit mer eller mindre ett tvångsartat syndrom för oss som rör oss i den politiska delen av de sociala medierna. Har man inte en egen blogg finns man liksom inte, och all information ska finnas tillgänglig på nätet - men det visar sig ju naturligtvis att den vanliga diskrimineringen finns där också, för att de som sitter vid rodret tittar bara på sina kompisar. Man gör internetinfo för de som redan kan använda sökmotorer, som vet hur man sparar filer, som vet hur man hittar på en rörig hemsida. Som fattar hur man gör inlägg på en blogg (en liten fin spark i ändan på snälla men tekniskt obegåvade vänner)...

Svenskan har en bra artikel om det idag - man tycker ju att de politiska partierna skulle vara lite smartare, och låta de som är mest ovana vara de som ska provköra. Om något parti nu ställer sig upp och säger "ehrm, vi har den sida som är bäst för handikappade" så ska de skämmas! Nån skan på sin höjd vara minst dålig.

Socialdemokraterna gör ju ett direkt generationsfel (jävla trettioåringar!) när man inte kan söka direkt på sin arbetarekommun (som är ett fint gammalt ord som väldigt många äldre socialdemokrater använder ryggmärgsmässigt). Eller att man hamnar på en sida med Carin Jämtin när man klickar på socialdemokraterna i Stockholms län.
Och det här är nåt man måste återkomma till - vilka är det man vänder sig till? Är det inte så att sociala medier med inriktning på politik vänder sig till en mycket begränsad krets? Som dessutom får alltmer att göra - för nu måste man ju blogga också, och finnas på Facebook, och uppdatera olika sidor med information.
Jag har ett par hundra besökare på bloggen varje dag, det tackar vi för. Men det är en jävla droppe i havet om jag jämför med vad vilken ordinär tonårsbloggare som helst har om dagen. Dessutom, om jag seglar runt på mina favoritbloggar är det ju lätt att konstatera att det är ungefär samma personer som är aktiva överallt.
Egentligen är det ju ganska enkelt - vill vi använda sociala medier måste vi ju vara sociala. Och det är man knappast på en blogg - hur mycket interaktion (yaye!) blir det med tre svar på inlägget? Och Facebook ska vi bara inte tala om - jag skäms inte för att säga att jag själv har dolt en massa människor som bara använder Facebook för att megafonera ut skäll på regeringen.

Sånt är så trist, för det är inte så sociala medier funkar. Säger den medelålders kroppsarbetande LO-medlemmen.

Nånstans måste vi ju ändå kunna möta andra än de som är våra ideologiska kompisar. Och det finns rader av såna ställen. Ett jättebra exempel är de kommentarsfält som finns under många tidningsartiklar - det kräver att man registrerar sig men de har också en enormt hög besöksfrekvens. Och har hittills alldeles för ofta blivit lekstuga för de som tycker annat än till exempel mig - främlingsfientligheten frodas där till den milda grad att Dagens Nyheter idag stängde sitt kommentarsfält om Vellingemoderaternas dubbelspel...
Jag vet att jag kan verka tjatig men så länge den politiska debatten på nätet förs i slutna rum kommer den vara ointressant för de flesta. På samma vis kommer det att ställa nya krav på de som agerar där - det räcker inte med att vara ett namn, man måste både kunna sin sak och kunna argumentera för den. Och det är väl därför så få höga företrädare av alla olika parti-kulörer avstår från att ta debatten.
Att vara social innebär just det - att vara social. I framtiden, eller kanske redan till höstens val, är jag övertygad om att de som vågar ta debatten på nätet är de som kommer vinna. Där ligger en hel del av Sverigedemokraternas eller Piratpartiets framgångar; de använder nätet och sociala medier på ett smart sätt, och de ser till att vara där de inte möter motstånd. Att tro att man kan tiga ihjäl dem är bara larvigt.
Det betyder också andra krav på politiker. I framtiden, eller rent av till hösten, kommer stil och utseende att värderas högre än någonsin, liksom förmågan att uttrycka sig vettigt i skrift. Snacka om att det kommer sätta käppar i hjulet för rätt många. Jag säger det helt utan illvilja, utan mer som ett konstaterande. Jag är ju inte heller ensam om att tro det - varje dag är det nån bloggare med självaktning som ifrågasätter sin egen genomslagskraft.
Det heter att de rödgröna vann bloggkriget. Det vette fan. Jag är rätt övertygad om att "de andra" bara insåg att de hellre når 15000 personer på en dag via kommentarsfälten till tidningsartiklar, än att nå 300 redan troende på en blogg....




Bilden? Världen utanför bloggosfären, baby....