Liv och död i mars

Det har varit en jävla månad. Döden har varit alldeles för påtaglig en stund, hälsat på, tagit en fika och sen dragit med sig en bekant genom dörren. Och stängt dörren. Några har bara varit namn, någon har varit ofödd, någon har varit väldigt gammal, och några har haft alldeles väldigt bekanta ansikten, röster, gester...
Jag lever genom andra människor - utan kontakten tynar jag bort. Jag speglar mig i andra människor - och när en sån där alldeles väldigt bra spegel försvinner blir det tomt och tyst, ett tag...
Genom Fade nås jag av beskedet att Loo är död. Jag följde hennes blogg på håll, kommenterade nån gång, men var mest bara fascinerad och imponerad av hennes alldeles överjävliga livslust och kraft. Som tog slut. Nu. Läs gärna, och ta kraft ur hennes kamp.
Och samtidigt återvänder ljuset, grådasket förbyts i blå himmel och ett ljusare ljus. Under ett telefonsamtal hörde jag det glada kvittrandet från en massa småflickor i ett klassrum, gångstråken tittar fram, brungrusiga, under smältande snö.
Nå, det kanske blir vår till sist. Det är fredag, det är lön, det har dykt upp gamla oväntade bekanta, och dessutom fylls världen på med nya små människor. Livets cykel - och jag menar inte vara dyster, men ibland blir den sammanlagda tyngden av sorgerna lite för mycket. Jag orkar inte ens koppla en del av dessa - onödiga - dödsfall till den politiska agenda där de hör hemma. Jag orkar inte ens bli förbannad - bara uppgiven. Ett tag i varje fall...

Några andra som skriver om det oundviktliga



Bilden? Från Dead Like Me - en av de där serierna som jag försökte följa, innan livet tog för mycket plats...