Sitt i båten! Om partiledningens bristande insikt


Jag skrev för ett par dar sen att partiledningens utspel om ett oreserverat stöd för Lissabonfördraget hade goda förutsättningar för att bli vår egen lilla besvärande FRA-fråga. Med det menade jag att en oförstående partiledning som inte inser upprördheten, och som vill krafsa över oenigheten. Till detta hade jag kunnat foga att på den borgerliga sidan visades också lejonklon från ledningen mot de rebelliska, men jag kunde väl aldrig tro att det skulle inträffa hos oss.
Men se det kunde det.
Bo Widegren - läs här -, vars åsikter jag inte till fullo delar men respekterar, har engagerat sig starkt för fackliga rättigheter i Europa, och som direkt följd av detta, ockspå varit tveksam till en svensk ratificering av Lissabonfördraget. Om detta har han skrivit mycket, en del har jag också länkat till från denna blogg.
Men nu får det vara slut med det anser Sven-Erik Österberg, som skrivit till Bo, och tagit honom i örat. Eller vad man ska kalla det. Österberg anser uppenbarligen att nu får det vara sluttramsat om Laval och EU-konstitutionen, och att det inte är bra för partiet att såna som Bo - och jag - ändå envisas med att tjafsa.
Mållös blir jag inte. Jag är för luttrad för det. Jag blir förbannad. Och ännu mer besluten om att Lissabonfördraget inte ska drivas genom riksdagen innan vi vet de arbetsrättsliga följderna av Lavaldomen. Sven-Erik Österberg försöker stödja sig på att fackliga organisationer i andra länder anser att Lissabonfördraget är bra. I vart fall bättre än det de har...
Den sortens debatter la jag bakom mig när jag började raka mig, den är rent pinsam för Sven-Erik Österberg, och än mer om det skulle visa sig att han har stöd av partiets VU.

Det är ju så här att för oss - och med oss menar jag den fackliga rörelsen, och den är INTE samma sak som Wanja Lundby-Wedin - är frågan inte alls utagerad. Den kommer inte heller att vara utagerad om den socialdemokratiska riksdagsgruppen väljer att stödja den borgerliga regeringens förslag om EU-fördraget. Vår respons på detta måste ju då bli att ifrågasätta lämpligheten hos våra företrädare. EU-valet kan ju bli en rysare i såna fall.
Det andra är ju det som förmodligen var den främsta orsaken till att regeringen till sist svalde sin stolthet och la fram en massa tilläggsförslag rörande FRA (som fortfarande är skitdåligt!), nämligen att de aktiva rösterna på arbetsplatserna tystnar. Jag vet kamrater som redan nu ifrågasätter sitt medlemskap i partiet. Är det dit Sven-Erik Österberg vill?
Bo Widegren är i sina fulla rätt att ifrågasätta. Jag har min fulla rätt att bli förbannad. Vi kan starta en bloggrevolt om det behövs, men viktigare är att vi också kan starta en arbetsplatsrevolt. Och om det är det som behövs för att tala om hur viktig den här frågan är så får det väl bli så!
Här ska mejlas till fackliga kamrater. De ska veta vilkas mandat de sitter på. De bör vara beredda på att försvara sin ståndpunkt, och också ta konsekvenserna. Om Sven-Erik Österberg trodde att han skulle dämpa vreden bedrog han sig gruvligt; han hällde bensin på brasan istället!