Det nya proletariatet


Emellanåt får man höra folk som inte tycker de har nån nytta av facket. Och det kan ju vara så - för är man ung och stark eller bara snygg och smart, så ordnar sig säkert det mesta ändå. Det är väl det som Liza Marklund lider av - om jag skulle insinuera att hon kanske, kanske skulle haft en smula nytta av sitt utseende skulle jag förmodligen spöstraffas offentligt. Så det gör jag inte. Men det intressanta är att just hon och hennes sort, också ofta är de som är mest förbannade på facket.
Dels kan det bero på en grundläggande okunskap om historien bakom, men den är ju lätt att ta reda på, dels är det en inte så liten ilska över att en massa lågutbildade människor som inte är smarta och vackra (inte alltid i varje fall, säger jag som vet hur det ser ut i en byggbod 0557 på morronen) ändå lyckas få framgång och inflytande.
För det är ju naturligtvis det facket handlar om - genom att slå oss samman kan lågutbildat folk nå framgångar som de var och en för sig inte hade nått. Och emellanåt också komma längre än de unga, starka, snygga och smarta - vilket då kan vara bra att komma ihåg.
En vacker dag är man nämligen inte ung eller stark eller vacker längre, och då får man sannerligen hoppas att man fortfarande är smart.
Smarta var de rumänska byggjobbare som i veckan vände sig till Byggettan och fick ordning på sina arbetsvillkor. De som satte sig i en buss på den rumänska landsbygden och kördes genom ett avtalslöst Europa - baksidan av framgångssagorna.
De har jobbat på byggen sida vid sida med svenska jobbare, och haft sämre villkor, vidriga arbetsförhållanden och bott i misär. Den som säger att de valde själva kan ju ta och välja det då. Eller de som säger att de ska vara glada för de sex euro de skulle tjäna i timmen (vilket i runda slängar är sextio spänn), eftersom det är mer än de skulle tjäna hemma i Rumänien - jag kan berätta att de blev ännu gladare av att få tjäna över 150 spänn i timmen istället.

Vilket de alltså får därför att de gick med i fackföreningen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva.

Läs det igen. Det hade de inte varit i närheten av om de försökt förhandla själva. Utan facket hade de fortfarande varit underbetalda legohjon, illa sedda av andra som lönedumpare, och med minimala eller inga möjligheter att påverka vare sig lön eller arbetsvillkor.

Jag skrev om det tidigare - det finns fortfarande ett arbetsliv där man inte får säga emot, där man fortfarande kan bli både hotad och gallskriken åt, där man inte får pissa när man själv vill, och där lönerna hålls nere och där den svage blir ännu svagare. I de duktigas diktatur har man glömt det.
Det är därför det är viktigt att berätta vad den fackliga kampen handlar om - det handlar inte om att några svenska byggjobbare ska ha det jättebra på bekostnad av andra. Istället handlar det om solidaritet med de som har det sämre, och att aldrig ge sig. Rumänerna i Solna hade inte fått det bättre av att Byggnads varit ett svagare fackförbund, Och det är en kunskap som måste fortsätta spridas


Bilden - det är inte första gången rumäner, det nyaste tillskottet till jobbproletariatet i Sverige, nyttjas och utnyttjas. Ni kan bara inte ana er till hur det är på de ställena - hur det luktar, hur det svider i ögonen av gasolen de använder. Eller när man kan se hur rädda de är, för mannen i den svarta skinnjackan, han som bestämmer...