Hemmakväll....och träning naturligtvis.

Man satt hemma på lördagen. Utbjuden var jag men ibland har man bara inte lust. Arvtagarna var hos sin ömma moder, vilket fick en del av mina vänner att fråga om jag var sjuk. Nå, det var jag alltså inte - det var bara en sån dag när man kan ägna sig åt oläst, vilket det finns drivor av i hemmet. Tränade gjorde jag naturligtvis - och det börjar bli dags för en rejäl post om just träningen.
Vi har ju alla olika sorters identiteter - som föräldrar, som partners, som kompisar, men också i våra yrkesroller, intressen eller övertygelser. Jag har under rätt lång tid nu känt mig rätt trygg med att vara byggnadsarbetare - kort och gott, jag kan mina arbetsuppgifter rätt bra. Sen är jag naturligtvis pappa också, men det är något som visade sig vara en svårare uppgift.
Att vara pappa är ju föränderligt ska gudarna veta, och när arvtagerskan och arvtagaren nu växer upp till dessa oerhört vackra och dugliga unga vuxna - fattas bara annat! - så blir pappa lite mer överflödig än tidigare. För även om det fortfarande finns tvätt och disk och obäddat och kånka matkassar och läxor så vet man ju att det finns ett slut på det. När det blir nåt annat.
Men träningen....
Jag har lyft vikter i hela mitt liv. Kopiöst. Jag kan inte ens minnas ett liv utan, fast eftersom jag började som trettonåring så måste det ju ha varit en period när jag inte gjorde det. I början och under rätt många år var det tyngdlyftning, och sen slirade jag in på det som kallas styrkelyft. Jag har tävlat sporadiskt, det är framförallt träningen som har lockat. Sen blev det vad man kanske kan kalla kroppsbyggning för att numer vara styrketräning.
Med facit i hand kan man nog konstatera att det blev rätt maniskt under ett par år. Ortorexi är ett begrepp idag - det var det inte då.
Jag lyfter alltså skrot, som vi säger med ett snett leende. Vikter. Jag tränar på gym men jag gymmar inte. Gymmar är för mig - och min sort - att sitta lite ointresserat i en träningsmodul och ta i lite plikskyldigt. Jag vill höra till vad som en gång av någon kallades järnets brödraskap - där vikterna är enorma, där man kan känna lukten av adrenalin (eller vad det nu är...) och där männen och kvinnorna är gigantiska.
Det är svårt att beskriva för en icke-insatt hur det känns att lägga en stång på axlarna, en stång så tungt lastad att den fjädrar, backa ut från ställningen och gå ner i knäsittande och upp igen. Och ner och upp igen. Och ner, och upp. Ner. Upp. Och känna hur det smakar järn, hur synfältet förvrids för att man grimaserar så hemskt, den totala anspänningen i kroppen.
För att sedan, efter avklarat antal repetitioner, lägga tillbaka stången på ställningen. Slappna av och känna hur en smått euforisk känsla formligen rusar i systemet.

Jag försöker inte verka hårdare eller tuffare än nån annan, men nån sa till mig att jag som skriver borde försöka peta ihop något om just den sortens träning. Försöka förmedla något av den här berusande och beroendeframkallande känslan. Där smärtan är påtaglig - både när man tränar och dagen efter, när det stramar och svider. Det handlar inte om att rangordna nån slags hårdhet eller tuffhet. Men det är en speciell känsla att veta att jag idag besegrade mig själv - ett slags inre lugn som kommer av att jag fått göra den här extremaste formen av urladdning.
Man dras ju med myterna också - allihop! Att det skulle vara farligt, skadedrabbat. Att man skulle stanna i växten - lögn. Att det inte är bra för barn - också lögn. För att inte tala om det här med snyggt....
Av alla dessa många, många tusen som tränar med vikter i landet är det kanske tvåhundra som faktiskt tävlar i bodybuilding (eller nån av varianterna) och där talar man inte om "snyggt". Att titta på bodybuilders är som att titta på elefanter - inte vackra, men häftiga! Just i den här posten ska vi inte behandla skönhet och ungdomlighetsterrorn - den har inte varit en drivkraft för mig, fast jag vet sååå väl vad det innebär.

Det finns ju inslag i styrketräningen som skrämmer och irriterar. Det kan handla om kosthållningen - den så kallade LCHF-dieten som är på tapeten är inget nytt för den som tillbringat tid på gym - som kan störa omgivningen oerhört. Eller så handlar det om de påtagliga resultat som träningen ger. Man får lite mer muskler, man blir lite starkare. Det syns kort sagt. Om man gillar att dansa så blir man efter tag - om man då inte är både tondöv och med dålig koordination, som en av mina vänner, Halta Arne kallad - hyfsat duktig på det. Och då syns det när man dansar. Om man gillar att lyfta vikter så syns det ändå, liksom.



Styrketräning är idag efter cykling och promenader den största motionsformen för kvinnor i landet. I alla åldrar. Den är nämligen jämlik, kan utföras oavsett vilken form man är i, och när man vill. Bara så ni vet. Och det finns nog också en större medvetenhet hos kvinnor om att man bör sköta sin kropp. Man kan liksom flytta bäst-före-datumet genom att nöta på med vikter och konditionsträning. Det borde fler tänka på - styrketräning har ingen övre åldersgräns..




Alltså tränade jag. Lyfte mina vikter. Inte så tungt som jag gjort förr men tungt nog. Och efteråt drog jag av ett konditionspass - eller cardio, som det kallas. Sittandes på motionscykeln formulerar jag mina skarpaste tankar. Eller nåt. Dessutom hinner jag ju med att slänga lite käft med träningskompisarna, för gymet fyller ju också en social funktion. Vi har setts i många år, under perioder tränar vi tillsammans. I synnerhet vi som varit med länge, innan det blev var mans egendom, har en speciell samhörighet. Vi som kan rabbla upp vinnare i sömnen, som sett de stora, som varit med på legendariska tillställningar.

Under en period blev man lite allmän hälsoprofet också - som hade exakt koll på kalorier och träningsprogram. Gud så påfrestande det måste ha varit för omgivningen! Idag vet man att en människa som får ha lite skoj, äta lite gott, dricka lite gott - och som dessutom rör på sig i nån form, mår bättre än de som lever i en självpåtagen askes. Livet blev avsevärt roligare när jag kom på det, kan jag meddela! Och sen handlar det om att hitta nån sorts motion som man tycker är kul. Jag har hittat min.
En lördagkväll hemma är ingen dum grej helt enkelt...



Översta bilden: Anders Graneheim
Mellanbilden: Fr v Dorian Yates, Ronnie Coleman, Arnold Schwarzenegger
Sista bilden: Häftigt!