Jul-spaning. Om det boklösa samhället

Förr i världen - på stenåldern - samlades klanen på nån av juldagarna hemma hos någon matriark, för att äta upp den del av världsproduktionen av julmat som inte gått åt på julafton. Den traditionen är guschelov avskaffad nu, man behöver inte genomlida talet till värdinnan, och kidzen får försvinna till sina medhavda julleksaker. Eller för att slåss eller vad de nu gör.
Valda delar av min stam träffas dock hemma hos Anfadern, numera är det ett knytkalas, och att alla inte kan vara med beror ju på att somliga bor på konstiga ställen. Det brukar vara trevligt.
I år hade Anfadern snöat in på något han vill ska vara en ny tradition. Han har nämligen hittat Spanarna - hallå! - och här skulle alltså spanas. Med musikmellanspel och allt. Det utgick till och med ett påbud i förväg, vilket jag min vana trogen totalt förträngde och därför fick jag improvisera, enligt följande på temat teknik och heminredning.
Klassamhället består, men kanske i ny form. Fortfarande finns det en överklass, men medelklassen har breddats, och nån arbetarklass att tala om ska vi inte göra (för att travestera Blandaren). Däremot finns det en underklass, och i synnerhet när det gäller bildning.

Bildning är en konstig sak, för den är ofta oerhört viktig för de som är bildade men totalt onödig för den som inte är det. Och aldrig syns det tydligare än när man kommer hem till folk och tittar på hur de skapat sitt hem.
För mig - uppvuxen bland drivor med böcker och tidningar - fattas det något i ett hem utan böcker. Jag kan knappt uppskatta det ens. Inte en enda heminredare imponerar på mig om det inte finns böcker nånstans. Böcker säger nämligen saker om folk, förutom att de uppenbarligen kan läsa. Andra ser hem på andra sätt - är det äkta litografier eller reproduktioner? Det finns en nyans av bildning i ett hem med böcker. Jag vet att det kan verka snobbigt - vi ska snart skriva om De Nya Härskarteknikerna - men jag vet att jag inte är ensam.
Men - och nu börjar spaningen, som de brukar säga - den Nya Tekniken kommer i fortsättningen dra mig vid näsan.
Snart kommer det inte att finnas några böcker. Allt kommer ligga på USB-minnen, eller i allt större hårddiskar. Och hur fan ska man kunna vara nedlåtande mot folk om man inte ser det här? Var är böckerna? Jo, i datorn.

Jag sneglar ju lystet på en surfplatta - prylen som antagligen kommer föra oss närmare det där Papperslösa Samhället än vi någonsin varit. Där man kan lagra enorma mängder text, och dessutom läsa det direkt på skärmen. Redan idag har jag vänner som slipper släpa med sig tretton kilo dokument ut på möten, som begär att få allt material skickat mejlvägen, och de kan läsa det direkt på skärmen. Till och med med två fingrar blåsa upp texten till läsbart format (bra för oss med korta armar), söka blixtsnabbt i ordmassorna, och ha länkar inlagda till andra relevanta dokument.
Jag har testat den och jotack, det går jättebra att läsa böcker på den. Och det finns mängder med litteratur att hitta - kolla här Likaså kommer allt fler att kunna skriva och bli lästa - och för att citera en känd spaning av Jonas Hallberg "är det inte dags att några kvinnor skriver deckare?" Att digitalisera texter kommer vara en framtidsbransch, sanna mina ord.

Vilket då gör att bokhyllorna kommer bli överflödiga på samma vis som hyllmeter med köpta filmer eller LP-skivor. Jag vet - för spaningen orsakade en hel del stön hos de analoga släktingarna - att det kommer finnas kvar de som vill hålla i en bok, de som vill ha LP-skivor (och det är möjligt att det finns en revival för sånt, men den lär vara ytterst marginell. Vem fan släpar med sig en skivspelare när man kan ha 15,000 låtar i telefonen?). Jag tror inte ens att CD-skivorna kommer överleva särskilt länge; vänta tills de som aldrig upplevt en värld utan nedladdningar kommer till makten.
Men hur ska man kunna tycka något om folk då? Vart tar den sociala markören vägen? Blir man rentav tvungen att prata med folk? Och hur ska man kunna göra upptäcktsfärder i litteraturen? Jag lär inte vara den ende som på nån trist fest hamnat i skivbacken eller med huvudet på sned framför bokryggarna? Däremot har jag hittills övervunnit lusten att sortera om andras litteratur (som Ehrenmark..). Värst är de som sorterar efter färg...
Vad ska man göra sen? Be att få kika på rotkatalogen till datorn???? Det kommer bli svårt att vara nedlåtande i fortsättningen, sanna mina ord.

Och vad gör vi med de tomma bokhyllorna? Kommer de gå samma väg som CD-ställen? Kommer idioterna som ska ha "rena" väggar att vinna till sist? Minimalismen segrar - tanken är ju rent outhärdlig. Men där kanske tekniken kan hjälpa oss - låt oss fylla väggarna med storbildsskärmar där vi kan ha konsten.
Tanken är inte så knäpp egentligen - varför skulle man inte kunna skapa bildskärmar i storformat som bara ska visa bilder? Eller rentav projicera bilder på väggarna? Då skulle man ju kunna låna konst av varandra. Ser man en snygg tavla hemma hos kompisen ber man bara att få länken, och sen kan man skapa den hemma i sin egen lya. Så snobbarna får ha kvar sitt övertag...

En av bilderna är från residenset....

Studs Terkel är död. Om husgudar...

Det finns ett antal skribenter som är lite bättre än andra, som finner det lilla extra, som kan förmedla mer än bara ordet på pappret. Jag har precis som de flesta andra läsande människor några såna - de skriver nästan alltid bra, och även när de inte är bra är de intressanta. Jag kallar dem mina husgudar. Så småningom ska det bli fler såna drapor, det ska bara slipas lite mer.
Den amerikanske publicisten och journalisten Studs Terkel dog häromdagen, nittiofyra år gammal. Han var - förutom en massa andra saker - skaparen av det vi kanske kan kalla vardagsjournalistik, där han, beväpnad med en bandspelare, intervjuade långa rader med människor om deras liv, deras drömmar och åsikter. Helt vanligt folk i Chicago för det var där han höll till. En del hamnade också i hans radioprogram.
Jag är tveksam till om vi i Sverige haft någon som så direkt kunnat förknippas med den sorterns radiojournalistik, men Studs Terkel också hade en påverkan på politiken i Chicago som han visserligen försökte smita från, men som ändå fanns där. Det är en brist att i stort sett samma text går igen i alla nekrologer i svenska medier. Några undantag finnes dock - här I resten av världen har däremot medierna översvämmats av minnestexter - det är inte vem som helst som dött utan en man som påverkat journalistiken, och historien, mer än de flesta.
I mångt och mycket gjorde han den sortens reportage som svenska medier nu svämmar över av - berättelsen om Det Vanliga Amerika, och om Den Vanlige Amerikanske Väljaren, som är långt mer komplex än man kanske vill inse med sina svenska glasögon på sig. Berömda är Studs Terkels böcker om depressionen - Hårda tider: Amerikaner berättar om den stora depressionen - som han upplevde själv, och för sin fascination för muntlig historia.
I dessa dagar ger hans reportage många amerikaner bilder av en tid de är fötvivlat rädda att uppleva igen - depressionen i USA är en vattendelare som inte har någon motsvarighet i Europa, med sina brödköer, med fattigdom och en enda lång bild av svartvitt elände. Och minnet har hållits levande - mängder med klassisk litetratur skapades under de åren, böcker som fortfarande blir lästa dessutom
Det var nämligen så att han inte redigerade sina texter, annat än korrigerade syntax och ordföljd - i hans intervjuböcker är det den amerikanska själen som lyser fram, med allt vad det innebär av stolthet, fantasi och styrka, men också med fördonar och intolerans. Här finns exempel på fantastiska människor men också på svikare och småsinthet.
Uppvuxen i medelklassmiljö i Chicago, och egentligen med advokatdrömmar, höll han sig i delstaten Illinois under hela sitt liv, nära de människor han lät komma fram. Chicago var också den stad han likt Carl Sandburg både hatade och älskade - staden som länge var en symbol för både skriande korruption och gangstervälde, men också för framåtanda och uppkäftighet.
Naturligtvis retade han gallfeber på den amerikanska högern, och var också svartlistad från medier under McCarthyeran. Han förknippades med den vänster som annars egentligen aldrig funnits i USA, och som 94-åring tog han ställning mot den tyvärr i Sverige rätt ouppmärksammade lagstiftning som får den svenska FRA-lagen att framstå som en harmlös lek.
Jag hoppas att Studs Terkel gavs möjlighet att rösta innan han dog. Jag är säker på att han röstade på Obama.

Edit - måste lägga till följande intervju. Fick tipset via Gunillas travelogue

Också publicerad i Efter Arbetet.

Husgudar....

Det finns uttryck man använder lite halvslarvigt emellanåt - husgudar är ett sånt uttryck. Just i detta ögonblick kom jag på att det kanske kunde vara lite kul att veta vad en husgud faktiskt är - så klicka på ämnesrubriken för att komma till den inscannade versionen av Nordisk Familjeboks berömda uggleupplaga. Jag vet att Torsten Ehrenmark kunde berätta att många av artiklarna i den versionen skrevs per ord, dvs författaren fick betalt för mängden ord han producerade, och detta ledde oundvikligen till - idag roande - långa utläggningar. Läs t ex om kyss...

......


I överförd bemärkelse använder vi ju oftast ordet husgudar om specifika personer, eller i enstaka fall kanske företeelser, som betyder mycket för oss, och då oftast som inspirationskällor eller på annat sätt i betydelsen viktiga för vår utveckling eller välbefinnande. Jag har långa rader av sådana favoriter - några rätt välkända, några mer speciella. Många är författare, men inte alla. Ovan nämnde Ehrenmark är en stilistisk förebild, men om honom, och språket, återkommer jag förhoppningsvis till senare.

Elmore Leonard är den idag främste kriminalförfattaren i världen enligt mig. Jag råkade köpa boken LaBrava i mitten av åttiotalet; det var egentligen ett felköp, och även om jag inte direkt fastnade för hans torra prosa så köpte jag raskt boken Stick när jag såg den i bokhandeln. Och då var det kört. Jag föll pladask för historien - senare filmatiserad på ett vidrigt sätt med Burt Reynolds (!) av alla som Ernest Stickley - och för hur översättaren Einar Heckscher så suveränt behandlade jargongen hos kubanska gangsters i Florida. Eftersom jag då liksom nu var oerhört intresserad av just amerikansk gangsterism - det är väl nån perversion antar jag - och hade, som jag tyckte, en del insyn i hur den världen kunde tänkas fungera, så tyckte jag precis ALLT var på pricken.
Det bästa är att jag fortfarande tycker det, när jag än en gång öppnar mitt mycket vältummade exemplar. Precis som andra kan lyssna på samma musikstycke gång efter gång kan jag läsa samma bok flera gånger, känna och leta bottnar och formuleringar. Hos Elmore Leonard får man de här snärtiga replikerna levererade direkt i magtrakten.
Just hans sätt formulera dialog är rent legendariskt, och har bildat skola för fler nu levande författare än de flesta kan tänka sig. Puzo, Mailer, King med flera erkände villigt att han var Mästaren. Jag lånade ut en bok till en arbetskompis och han kom med lysande ögon dagen efter och bad om mera, efter att ha sträckläst till 0330.
När han skriver rullas en film upp inför ens inre. Alla schabloner vi alla sett i amerikanska actionfilmer finns i hans böcker (vilket inte är konstigt när man ser hur många av dem som filmatiserats...), men känns ändå fräscha och nya när Elmore Leonard använder dem. Det mest märkliga är att han vid över åttio års ålder fortfarande har en oerhörd känsla för hur modern gatu- och ghettoslang låter, och hur den förändras.
Precis som en av recensenterna skrev - när man läser det han skriver får man verkligen känslan av att det 'är så här det låter i Floridas fängelser, eller på gatan i Detroit. Detta utan att han målar lokalfärg med för starka färger. Man får inte alls ett överflöd av detaljer - däremot några, ytterligt väl utvalda som genom sin genialitet sätter pricken exakt på det man läser om.

....

Det är sällan man hittar direkt onda människor i Elmore Leonards böcker. Även psykopaterna och torterarna beskrivs i miljöer där de faktiskt verkar levande. I Banditer- för övrigt hans mest politiska thriller - låter han skurken beskriva hur han gör ont därför att annars gör andra ont mot honom. Och inte heller är hjälten särskilt hjältemodig eller renhjärtad, utan precis som väldigt ofta annars, en småfixare som befinner sig i en slags gråzon mellan rätt och fel. Precis som i verkliga livet.
Emellanåt har Leonard helt uppenbart gjort temaböcker. I Nådaskott låter han en helt vanlig kille och hans fru - inga gråzoner där inte, utan vanligt hederligt folk - komma i kläm när några kontraktsmördare tar fel på adress. Och sedan bygger han historien enligt ett känt koncept - vad gör en hederlig människa när han är hotad och lagen inte längre kan hjälpa honom? Ett scenario som han för övrigt är mycket förtjust - och det finner vi även i hans tidiga noveller/historier från den amerikanska sydvästern, där apacherna är precis så blodtörstiga vi kan tänka oss, där skurkarna är precis så skitiga och dammiga som vi vill ha dem, och där hjälten blir hjälte mot sin vilja.
Jag saknar ännu några av hans tidiga verk, men idogt sökande ska väl ge resultat så småningom. Internetbokhandlarna är en verklig guldgruva på det viset. Och jag tycker synd om de som ännu inte upptäckt honom, samtidigt som jag är avundsjuk på den enorma läsupplevelse som ligger framför dem....