...åsså höjer vi tempot lite till...

Emellanåt har man ju anledning att fundera över hur tidsplaner görs på större företag. I min värld måste man alltid räkna med störande moment - sjuka barn, spisen går sönder, tåget är försenat. Men när man ska bygga ett hus som vi gör existerar inte sånt. Inte heller klämdagar - så i tidsplanen har man räknat med att vi ska jobba dessa dagar. Nå, det vill ju inte vi så det blev till att ta i extra för att jobba in de timmar som behövs...

Här kommer betongen vällande....Det blev nåt fel som blev tokigt den här gången. Betongen var tjock och stretig och rann inte alls vilket gjorde grovisarna uppretade. Ytan blev som en potatisåker.




För att bestämma gjuthöjden har man en avkänningsplatta som man pressar ner mot bruket. Vid rätt höjd skriker moderapparaten, till vänster. Är det för lågt får man ösa dit lite mer bruk, är det för högt kör man ett varv med vibbran så det rinner undan. Och är då betongen för tjock rinner det inte undan särskilt bra...











Det lär ha känts rätt hopplöst att få bra yta den håär gången. Istället fick vi ta dit en golvplanslip, en Flex, för att nöta ner de värsta vallarna. Och allt detta när vi naturligtvis har en massa annat att göra....







För att hindra att betongen rinner över valvkanten skruvar vi dit avstängningsplåtar.
Den vita sockerbiten är Ciporex, ett keramiskt material där ventare och elkillar kan borra genom lättare än genom betongen







Dessutom ska ju trappan hängas in. Det är ett pillerill att baxa in den eftersom den dimensionsmässigt är större än trapphålet men genom att vrida och sänka samtidgt kommer den in. Och den ska sedan då naturligtvis vägas av intill millimeterpassning, samtidigt som den måste aktas för skador.





Och i slutet av den dagen insåg jag att det är dags för nya skyddsskor. Det finns något lite tragiskt över att par utslitna dojjer - de kan aldrig ärvas eller återanvändas.