Saker som borde vara aprilskämt....

Första april har alltid inneburit ett visst mått av försiktighet från min sida, i synnerhet sedan jag en morgon överraskades av igentejpad vattenkran, plastfolie på toalettstolen och annat småtrevligt - allt ackompanjerat av antingen frustande grabbflabb eller kvillrande flickfnitter. Det är svårt att bli arg på sånt, även om vattenkranen förorsakade en smärre gejser i köket.
Förbannad kan man däremot bli på andra saker - varav en presenteras i dagens SvD. Att ens kunna bli förvånad över att bostadsbyggandet skulle påverkas av dagens nya regler verkar nästan cyniskt. För riktigt så korkad tror jag inte man kan vara som politiskt sakkunnig hos Mats Odell. Det här handlar om ca 11 000 lägenheter som i bästa fall försenas, i värsta fall aldrig kommer till stånd i hyresform - naturligtvis ligger också majoriteten i områden där det finns ett skriande behov av nyproduktion, och gärna med hyresrätt.
I Stockholm har Kristina Axén-Olin lovat att bygga hyresrätter. Det kan hon väl lova hur mycket hon vill - om ingen byggherre vill bygga kommer de aldrig att byggas. Istället inkommer nu byggföretag efter byggföretag med ansökan om att få bygga bostadsrätter istället - för byggföretagen en bra affär, för bostadssökande i Stockholm med låg inkomst en ren katastrof.
Vad trodde de?

En annan sak är Metros artiklar om att de rika tjänar på skattesänkningarna. Själva avslöjandet är inget aprilskämt direkt - det påtalades klart i valrörelsen. Däremot borde saken i sig vara ett aprilskämt. Till och med jag hade en förhoppning om att lite mer skulle tillfalla de som faktiskt får minst kvar efter sitt bidrag till det solidariska samhället - eftersom Fredrik Reinfeldt mer eller mindre satte sitt anseende på spel i frågan, och jag trodde honom om mer hedersamhet.
Jag vet att det finns en förhoppning om en dynamisk effekt - ett uttryck som är förekommande på de vanligaste nyliberala bloggarna. Det innebär att den fattige ska känna motivation att jobba mer när han se att enda sättet att få bättre service är att bli rik. En ekvation som i stort sett är omöjlig oavsett vilket land man än lever i. Den största bromsklossen är ju arbetsgivarna, som inte vill ge folk bättre betalt, men samtidigt anser att alla ska få mer pengar kvar. Förklara det den som kan....

Att anställda i sektorn för hushållsnära tjänster lever under nära nog slavlika förhållanden är bekant för de flesta som är tveksamma till att återinföra pig- och drängsamhället. Konstigt nog är det lika obekant för de som tycker det är en bra idé. I debatten har i stort sett bara den teoretiska möjligheten att ge fler jobb belysts, hur bra det vore för den hårt dubbelarbetande mamman att få avlastning i hemmet. Vi kan lämna inkomstskillnader, jämställdhet och sånt åt sidan och istället fundera på under vilka villkor dessa städerskor ska ha. I dagens förslag - faktiskt påhejat av folk som borde veta bättre - ges inga direktiv om de arbetsrättliga förhållanden som borde reglera även den verksamheten.
Ett förhållande som verkligen borde vara ett aprilskämt - när man läser om Catharina Callemans forskning där hon kan berätta om 52 timmar arbetsvecka, uppsägning utan laglig grund och hur oroväckande många köpare av hushållsnära tjänster faktiskt hellre anställer själva än går via de företag som idag arbetar inom sektorn. Man kan inte ens uppskatta hur många som idag jobbar i hemmen - inte för att man skriver det i LO-tidningen men man behöver ju inte vara ett geni för att begripa att mörkertalet för de svartanställda är gigantiskt.
Trevlig första april på er!