Fy fan för opolitiska fackförbund

  Jag träffar rätt många nuförtiden som har synpunkter på att vi som engagerar oss fackligt alldeles väldigt ofta också har politiska åsikter. Att vi - för att tala med den totalt insnöade VDn för MAX Hamburgerrestauranger - "indoktrinerar" medlemmarna. Det vill säga, vi sätter in saker i sitt sammanhang, bedömer en situation, föreslår förbättringar och ändringar, och därefter använder oss av politiska kanaler för att ändra på vad vi tycker är fel.
  Det ÄR politik. Visst.

  Jag tänker inte göra den där trista katalogarian om hur mycket högern satt sig emot förbättringar i samhället, man vinner inga val på nostalgi. Jag nöjer mig med att berätta att utan fackföreningar som pratat politik, och haft politiska åsikter, hade samhället sett totalt annorlunda ut.

  Jag har ett lätt förakt för fackförbund som inte tar politisk ställning, som säger att "de väljer partner efter medlemmarnas bästa." Såpass. I själva verket har dessa fackförbund bara tagit rygg på mer stridsbara, politiska fackförbund som tagit striderna, fört fram kandidater, vunnit segrar. Medgångssupportrar kallas sånt i idrottssammanhang, och det är, för er som inte vet det, något mycket fult.

  Av nån märklig anledning är de här "opolitiska" fackförbunden nästan alltid tjänstemannaförbund. Som om tjänstemännen skulle haft mindre glädje av föräldraförsäkring, VAB eller a-kassa. För att nämna några saker som varit politiska stridsfrågor, och där tjänstemannaförbunden effektivt suttit på händerna och låtit de dumma knegarna ta smällarna.

  Att arbeta för förändringar på sin arbetsplats innebär alltid att man förr eller senare måste välja. Din motpart, arbetsgivaren, kommer att ömsom vädja till din a)lojalitet, b)hänsyn om andra eller c)girighet, och ömsom hota med a)konkurs, b)evig fördömelse och bannlysning eller c)sparken.

  Om man tror att ett sånt val kan göras utan att blanda in politiken är man...blåst. På ren svenska.

  Ytterligare ett kvitto på nyttan med "opolitiska" fackförbund är ju arbetsgivarnas uppenbara glädje i att träffa dem. Dem kan man "resonera" med. Till skillnad från de oborstade politiska förbunden, som pratar död, sorg, elände och högre löner. Och när en arbetsgivare är nöjd med den fackliga motparten ska man dra öronen åt sig.

  Samtidigt ligger mycket av skulden hos samtliga fackförbund. En viss liknöjdhet spred sig från 70-talet, när fackliga företrädare började känna sig dästa och belåtna. Utan en tanke på att kalas ska betalas, eller att det faktiskt fanns åtskilliga som inte fått del av de fackliga framgångarna. Somliga började blanda ihop sina politiska uppdrag med fackliga uppdrag och dessutom gjorde man ett kardinalfel, när man såg till att få till lagar som reglerade villkoren på arbetsmarknaden, istället för att de skulle fortsatt vara avtalsfrågor. Med detta ökade "skydd" försvann också mycket av anledningen till att vara med i facket, eller att förstå kopplingen mellan politik och fackligt arbete.

  Visst var det bra med en massa lagar, Nackdelen är att lagarna inte täcker in tillräckligt, och förbättringar av lagarna är rent hopplöst. De finns ju där, liksom. Och med lagarna på plats fanns det plötsligt en massa människor som inte ville att fackliga företrädare skulle ha politiska åsikter.

  Vilket i sig är idioti. Jag kan garantera att alla som är aktiva i fackföreningarna har politiska åsikter, och det är väl mycket bättre att de har en öppen uppfattning än att de mumlar i skägget. Vilket torde vara alldeles uppenbart om man ser till de dolda SD-are som tydligen finns inom Byggnads.

  Vill vi kunna fortsätta påverka utvecklingen KRÄVS det politiska åtgärder. Fackförbund som inte tänker välja sida kommer aldrig att kunna göra nånting.

  Bara så ni vet.



Bilden? Utsikt från det senaste taket, på Barkarbyfältet. I bakgrunden den nybyggda Karlslundsskolan. Klicka gärna på bilden så får ni se bättre.