Nej, jag vill inte ha nyval. Det tar för mycket tid.

 Jag tänker inte tjata om Kristdemokraterna. Det gör så många andra självutnämnda experter (och vissa som har betalt också, som Lena Mellin, som numera nafsar Niklas Svensson i hasorna som sämsta politiska kommentatorerna i modern svensk historia).
  För man har ju möjlighet att fundera kring saker och ting när man jobbar ensam, vilket jag rätt ofta gör. Både för att jag trivs med att få bestämma själv, och för att jag kan sätta på P1 i hörlurarna - medhörning givetvis, kollegor - för det är i stort sett det enda stället där bevakningen är balanserad. Så också nu, när vi har ett större gipsjobb. Jag har tid att fundera när jag stålar och reglar. För den oinsatte kan det verka som jag inte koncentrerar mig på vad jag gör, men det här är automatiserade rörelser, jag har gjort det så ofta att det sitter i ryggmärgen.



  Den fd moderate partisekreteraren Sven- Otto Littorin skrev nyss att han saknade de gamla rutinerade stötarna i politiken. De där som såg att världen var större än intrigerna, och man riktigt förstod att han själv tyckte sig höra hemma där. Såpass. Själv tyckte jag alltid att han var jävligt studentikos och omogen, så visst har vi lite olika bilder av oss själva...
  Tidningarna var inte sena att haka på, intervjua diverse uvar på gubbhyllan, och smeta in nittiotalets krisöverenskommelser i ett rosa skimmer. Och sånt får mig att bli förbannad, när jag monterar OSB-plyfan - hemskt skitmaterial som är nån slags symbol över byggföretagens smått omoraliska jakt på rävören. För det var inte så. Man var precis lika förbannad då som nu. I synnerhet inom fackföreningsrörelsen, om nu nån minns det. jag gör det, och jag var en av dem som försvarade både Sahlin och Persson, därför att det var nödvändigt.Sånt minns man.




 
  Det handlar om förhandlingar, vilket väldigt många inte alls har erfarenhet av. Där bägge parter måste vinna något, annars är det värdelöst. Det handlar om personkemi. Det handlar om grundläggande värderingar, och där skiljer det sig från en löneförhandling med personalchefen. Det måste man komma ihåg när man ser diverse folk på högerkanten som rätt oblygt numera flirtar med extremhögern. Med lite - bara lite givetvis, för i det här jävla landet får man tydligen inte ha synpunkter på saker med mindre än att man har minst en magisterexamen i exakt det ämnet - kunskap om historia kan man påminna sig om att den riktigt gamla konservativa högern alltid trott att de kunnat hantera extremhögern, och det har slutat med katastrof nästan jämt. Men är man driven av något jag inte kan kalla annat än hat mot arbetarrörelse och demokrati, så blir det ju så.
  Det kan vara bra att komma ihåg det.

  Visst, det kan säkert komma blocköverskridande överenskommelser, men frågan är om medicinen kan sväljas av alla. Kristdemokrater av det brunare slaget - abortmotstånd, psalmer i skolan, homofobi - kunde inte svälja decemberöverenskommelsen. Frågan är om moderater kan svälja vinstförbud, eller fackföreningsrörelsen försämringar i arbetsrätten. Tveksamt va. För sånt kommer att dyka upp - alla måste vinna något för att orka förlora något.

  Sånt tänker jag när jag inser att takkassetterna tandar mot varandra så jag får en sned glipa högst upp på skivan. Målaren blir väl glad, men hans pengar där tas från min ackordspeng. Lite som politiken - alla kan inte vinna allt alla gånger, och emellanåt är det fel folk som drabbas av det. fast det finns ju alltid några som vinner, sanna  mina ord.




 Jag tänker inte se på Agenda. Jag tycker det är ett vanskött program, som också visar hur snett den politiska bevakningen hamnat i landet. Det handlar om saker istället för visioner, om att sossar tydligen inte ska få tjäna pengar, för att anspela på ett argsint troll på högerns avgrundskant, något som är så dumt att jag, som medlem i en lönekartell (jojomän!) knappt fattar det. Eller att partiledare bevakas som Paradise Hotel-kändisar, medan det vardagliga trälandet för att förbättra folks villkor knappast får en rad. Sånt öppnar upp för den där sortens kaxiga karlar som alltid tar ton i ett i övrigt tyst fikarum, men som stammar och skrapar med foten när de får mothugg - det finns många såna.

  Saker kommer att lugna ner sig, vare sig borgerligheten eller Kristdemokraterna vill ha något nyval, och sen kan man börja förhandla. Det finns nämligen ett tryck underifrån om att vi måste fixa det här, den här gången också. Det kommer bli julafton för kremlologerna, och på Expressens förstasida kommer Löfvén att få skulden för allting, i enlighet med deras lama kampanj för att få honom framstå som svag och orutinerad. Med ett medialt underläge för vänstern, och folk som aldrig haft ett jobb utanför rörelsen men som ändå ska sköta "marknadsföringen" blir det rätt tuffa förhandlingar - alla stirrar på opinionen, som ändå svarar som man frågar.

  Under tiden har jag fler gipsväggar att resa, fler skruvar att dra i. På kvällarna värker axlarna litegrann, det gjorde de inte förr. På våningen under hör jag de inhyrda polackerna svära över samma takkassetter, över samma OSB-skivor. Medan de där som har evighetsanställningarna på de stora byggföretagen tar en kopp kaffe till fast rasten är slut.