Facket är inget jävla försäkringsbolag - men vad är det då?

  Härförleden träffade jag två byggnadsarbetare som var medlemmar i Unionen. Det hade de varit ett bra tag, ingen hade frågat efter deras yrkestillhörighet eller om det var det fack de skulle tillhöra. De var nöjda, lägre avgift, inkomstförsäkring och lite annat smått och gott. Absolut mer prisvärt än Byggnads. Tyckte de.

  Vi hade precis haft en ovanligt jävlig förhandlingsomgång om ackordet, där ombudsmän och annat folk varit inblandade, innan företaget kunde tänka sig att skriva på. Nu skulle pengarna fördelas, och de här två skulle ha lika stor del av kakan som de som var medlemmar i Byggnads. Eftersom vi har den policyn i Byggnads, även icke-medlemmar ska ha sin del av kakan, för att undvika lönekonkurrens.

  De här två killarna var inte riktigt förberedda på att bli kallade gratisåkare eller gulingar, men de hade ingen tanke på att byta till det förbund som stridit för deras pengar. Underförstått: ni dumma jävlar som betalar dyrt kan gärna göra det medan vi som är smarta betalar mindre och får samma nytta...

  Ungefär där står vi idag. Vi har fackförbund som under stilla visslingar begravt Det Fackliga Löftet långt ner i nån låda, och som mest verkar vara ute efter att få många medlemmar för att...ja, varför? För de verkar ju inte driva några frågor, annat än att skaffa rabatter åt medlemmarna.

  Var det där vi skulle hamna med fackföreningsrörelsen 2015? Där människor som är anställda av facket högt och brett berättar att de röstat på partier som a) vill avskaffa LAS, eller b) till och med agera mot fackföreningar. För så är det idag.

  Jag har vansinnigt svårt att förstå att fackförbund som Unionen eller Vision friskt blandar chefer och anställda i sin medlemskår, eller att såna förbund inte mer aktivt driver frågor om till exempel jämställdhet. För det skulle de kunna göra. De skulle till exempel ha kunnat sagt till valet 2014 att det finns partier som kommer att höja a-kassenivån, rösta på dem. Vanlig hederlig politisk påverkan liksom. Det hade TCO också kunnat göra. Om de nu tyckte att den frågan var central och avgörande - då sätter man press på politiken.

  Men nähädå. Istället var det inkomstförsäkring och rabatter som gällde.

  Nu var det inte bättre på LO-sidan, där strukturen fortfarande är från trettiotalet, och en hel del av retoriken också. Där en stor del av problemet är att när kapitalet blev internationellt förblev arbetarrörelsen nationell.  Med allt vad det inneburit av låglönekonkurrens och försvunna jobb, som skulle hanteras av människor som saknade kompetens eller beredskap för det hela.

  Frågan är ju vad som ska bli av det hela. Jag är själv hyfsat trött på skrämselkatalogen om vad som kommer att hända om medlemstalen fortsätter sjunka, eller när man beskriver dagens kapitalister som karbonkopior av John D. Rockefeller. Det stämmer helt enkelt inte.
  Samtidigt kan man inte låta facket reduceras till nån slags försäkringsbolag, vem skulle annars bevaka villkoren på arbetsmarknaden? Arbetsmiljön? Jämställdheten? Pensioner?
 
  Det räcker inte med att vifta med Prideflaggor en gång om året, ibland måste man utmana mer än så. Tala klarspråk. Det kommer aldrig ett "försäkringsfack" att göra (och gör inte heller, det ser vi redan idag).

  Det som händer när man enbart blir en sammanslutning för "egen medlemsnytta" är att man slutar påverka. När man släpper lönebildningen till individuella lösningar bidrar man till ojämställda löner. När man reducerar arbetsmiljöfrågor till "medarbetarsamtal" blir man faktiskt själv en del av usel arbetsmiljö. Om man abdikerar från att vara medlemmens skydd till nån slags jävla medlare är man helt enkelt fel person på fel plats.

  Samtidigt måste man bli klarare med vad facket vill. Vill man verkligen ha alla som medlemmar? Det är en läskig fråga men den bör ställas. I de flesta fackförbund har man stadgar som reglerar medlemskapet, och där finns också nästan alltid en paragraf om medlemmens rättigheter och skyldigheter. Som i den här, från Byggnads:

"Medlem ska verka för förbundets sammanhållning och utveckling, rätta sig efter
stadgarnas föreskrifter och stadgeenligt fattade beslut samt iaktta lojalitet mot styrelser och
andra som utsetts att företräda förbundet och dess regionala och lokala organisationer."

  Och skulle den tillämpas fundamentalistiskt blev det inte mycket kvar, och så är det i de flesta andra
fack också. Men den finns där. Vilket får en att fundera just kring medlemmar - eller ännu värre, förtroendevalda eller funktionärer - som utan vidare tar ställning mot sin fackliga tillhörighet. Som är fullt nöjda med sin inkomstförsäkring, med att ha juridiskt ombud för, säg, 100 spänn i månaden, eller hemförsäkring som ingår i medlemskapet. Men som inte vill att facket ska engagera sig politiskt.

  För, som alla vet, fackliga frågor har ju inget med politik att göra. (Det är bäst att poängtera att jag var ironisk här).

  Nej, vi värvar inga medlemmar på nostalgi, och övergår vi till att vara försäkringsbolag kommer vi att konkurreras ut av just försäkringsbolagen. Så frågan är - hur ska vi ha det i framtiden? Vem ska organisera den växande gruppen av tillfälligt anställda? De som tvingas bli F-skattare för att få mat på bordet? Den allt större gruppen av utländsk arbetskraft som lockas hit av mer eller mindre oseriösa företagare? Vem ska strida för omskolning eller vidareutbildning?
  Eller ska vi förfalla till tjänstemannafackens mission, och värva enbart för medlemsnyttan och inte ha åsikter om annat?

  Nu vet jag att jag kommer överfallas av upprörda fackliga kamrater, och få se både statistik och diagram över hur jävla duktiga de är. Och det är de, i de trygga nischer där de verkar. Jag pratar om framtiden, och det är ett område där fackföreningsrörelsen alltid varit usla. Nästan lika usla som de politiska partierna, men det kan vi ta en annan gång....