Allt färre arbetare är med i facket - så vad gör vi?

  Okey, siffrorna är entydiga. Det är allt färre av de som arbetar i LO-yrkena som är med i facket. Läs Arbetet här. Däremot är det allt fler tjänstemän som går med. Det här är inget nytt, utan en trend som pågått rätt länge. Visst, det fick sig en extra skjuts när borgarna 2007 chockhöjde avgiften, men när den återställdes blev det ingen rusning tillbaka.
 
 Det handlar inte bara om pengar. Det handlar också om ett sätt att beskriva verkligheten, och hur man driver fackliga frågor. I viss mån handlar det också om en växande klyfta mellan de som sitter i toppen, och de som finns längst där nere. Men det beror också på att vi - facket - varit duktiga. Så duktiga på att föra in våra krav i lagar, eller i avtal, att vi mer eller mindre avskaffat behovet av oss själva för ganska stora grupper.

  Jag finns inom Byggnads. Där har det inte hänt mycket med arbetsformerna sen 1979 typ. Basen i verksamheten bygger på stark facklig anslutning på företagen, och på att det finns fackliga förtroendemän. Men det var länge sen man hade nån gubbe som kunde knalla runt och skriva in ovilliga lärlingar. Vi har ett allt högre arbetstempo, och prestationskrav, och den där tiden - kanske en kvart, en halvtimme - för att övertala någon att gå med, finns knappt.

  Inte heller finns det några extra förmåner att tala om. Vi har varken inkomstförsäkring eller hemförsäkring i medlemskapet. Nästan allt - ALLT! - som medlemmar får får också ickemedlemmar, under förutsättning att företaget har kollektivavtal. De har samma lön, samma rätt till ledighet, arbetskläder eller fikarum. Det var länge sen man kunde förpassa ickemedlemmar till en bod utan toalett och värme, och fnysa "förhandla med chefen om ni vill ha det bättre då!"

  En fyrtiotalsmodell för att möta 2010-talet helt enkelt. Och därför går man inte med i föreningen. Mötesformer och procedurer som är stela, formella. Jag vet att jag inte värvar någon genom att dra med dem på ett medlemsmöte. Snarare tvärtom.

  Vi är många som efterfrågat informationsmaterial på andra språk. Vi har ohyggligt med utländsk arbetskraft här, som vi inte ens kan värva eftersom vi saknar språket. Man kunde ju tro att man kunde bli medlem i Byggnads på engelska i varje fall, men nehejdå. Don't mention polska liksom.

  Dessutom har man ju numera möjlighet att vara med i bara a-kassan, hur usel den nu än är (tack för det borgarna och SD), vilket också tar bort en viktig del av det fackliga medlemskapet.

  Åsikter jag hört ute på byggena är att de som inte är medlemmar inte skulle få åka med på löneökningarna. Låt pengen stanna hos de som betalar för förhandlingen. Om folk vill ha kollektivavtal får de bli medlemmar - och den värdeökningen av medlemskapet skulle inte vara svår att locka med. Gå med i facket, ha kollektivavtal och var försäkrad och få pension, liksom.

  Jag tror nog inte heller att det här skulle öppna för nån slags låglönekonkurrens, att det skulle dumpas timpenningar så det stod härliga till. Företagen är smartare än så, och gubbarna också. Om ickemedlemmar var tvungna att förhandla om lönen själv skulle de förmodligen komma lommande och be om hjälp rätt snart, för oavsett hur kaxiga byggjobbare än kan vara, så är de rätt spaka om de hamnar i en sån situation.
  Visst skulle det finnas buskföretag som skulle försöka, självklart. Men det är ju farao det vi har facket till. Kom an bara! Tjäna uselt utan facket, tjäna bra med facket. Svårare än så är det inte. Men om man får bra pröjs utan att ens peta sig i ändan faller liksom grejen med att vara med.

  Det är på samma sätt hos flera andra fackförbund, det vet jag. Och i samma fackförbund finns det också ett missnöje bland de som är medlemmar, med de här fripassagerarna.

  Man möter det inte med nya broschyrer, med nya appar, Inte heller med att tjata på lagbasar eller skyddsombud eller vad som helst om att de måste värva medlemmar. Världen funkar inte så. Och det kan vara dags för fackförbunden inom LO att ta det här på allvar. Skippa fredsplikten, ta inte konflikter åt ickemedlemmar, som går med den dagen den får bekymmer, och sen lämnar så snart de fått hjälp, efter att ha kostat saftiga summor pengar.
 
  Jag är less på det här. Jag är less på att betala uppemot 9000 spänn om året till mitt fackförbund när andra flinar åt mig, och har samma nytta. Jag är less på formaliamöten - där vi sällan hinner med nån sorts fri diskussion om villkor och ideologi.  Jag är less på att ha dåligt samvete för att jag inte hinner med mina fackliga åtaganden eftersom min arbetsgivare förväntar sig att att jag ska producera en daglig kvot, och då finns det ingen tid för resonemang eller ens eftertanke. Eller för att jag är för trött i kroppen för att ens lyfta telefonen när jag kommer hem.

  Och vad händer när vi inte vill längre? Återväxten är inte strålande direkt, eftersom medlemstalet sjunker. Var är den fackliga idén för 2010-talet och därefter? Var finns LO-medlemmarna ens i regeringen? I Rosenbad? Det är knappt vi har folk med LO-bakgrund i LO-borgen tammefan (läs en platsannons därifrån så förstår ni vad jag menar).


Men oroa er inte. Det kommer säkert ett seminarium, en hearing, en utbildning om ett par månader. På dagtid.
När vi andra jobbar.







Kommer mer