Nej, vi minns barndomen olika. Det var inte bättre förr.

  Jag avskyr egentligen nostalgi. I varje fall om det blir den där kladdiga, förljugna sorten. Man drabbas av dem emellanåt, och jag funderar på varför vi minns så olika. Barndomsvänner minns saker med ljus i sinnet, samtidigt som jag vet andra, likaledes barndomsvänner, som minns samma saker med avsky och ångest. Allt från skolan till semestrar.
  Man ljuger om man säger att det var bättre förr. Det var bättre förr för somliga, men inte alla. Den som drömmer sig tillbaka till ett femtiotal som ser ut som i Lotta på Bråkmakargatan, eller till Bullerbyn, om vi ska hålla fast vid Astrid Lindgrens minnen, gör oss alla en otjänst. Nej, det var inte bättre förr.
  Nån sa, apropå hushållsmaskiner, att han ville ha sextiotalets design med 2010-talets funktionalitet. Och visst, det kan ju vara så med saker, men knappast med livet. Det gäller för det mesta, vare sig det handlar om jämställdhet eller utbildning. Själv genomled jag en då utskälld period i skolan, med mängdlära, velourbyxor och mahjongjackor (fast det är givetvis en efterkonstruktion, för så var det naturligtvis inte) som ändå lärde oss att läsa och skriva så det skulle stänka i PISA-rapporter. Men samtidigt hade jag klasskamrater som slutade nionde klass utan att vare sig kunna läsa eller skriva ordentligt. Men på den tiden var det nåt man talade tyst om.
  Jag hade jämnåriga som hatade att gå till skolan. Som av en eller annan anledning åkte på spö varje dag, fick mössan stulen eller vatten i nacken. Varje dag. Som var vaksamma i korridoren varje dag. Som intuitivt vände när de mötte nåt litet kaxigt gäng, även om det innebar en omväg på en kilometer.
  Jag minns själv när jag blev osams med en brödratrio, och hade svårt att sova i flera dagar. Inte för att jag sa nåt till mina föräldrar, för de var ju moderna människor som tyckte att man skulle prata om allting, och de hade säkert bjudit in trions föräldrar till ett möte för att "lösa konflikten". Nu var det här neandertalare och med trettonåringens logik kunde jag inte för mitt liv begripa hur "ett samtal" skulle rädda mina framtänder. Alltså teg jag och led.
  I backspegeln begriper jag att många av dem inte hade det för fett. De hade inte råd att åka på semester, utan hamnade på dagkollo, där de lärde sig ännu mer om livets hårdare kunskaper av äldre. Om de inte sattes på en båt till Finland för att tillbringa hela lovet där, i byar där det faktiskt var femtiotal fortfarande. Sen kom de hem dagarna innan skolan började igen och hade inte pratat svenska alls på flera månader. För det bodde många finländare i Bro.
  Jag är lite nyfiken på varför vi minns saker så olika. Det är ett selektivt minne verkar det som. När jag emellanåt ränner på gamla kamrater är det ungefär hälften som minns allting i ett soligt skimmer, och den andra hälften minns precis tvärtom. Emellanåt mycket mörka dystra minnen, om de ens vill prata om det.
  Vi växte upp i slutet av folkhemmets blomstringsperiod, när det fortfarande fanns jobb för skoltrötta femtonåringar, men vi var antagligen långt mer pessimistiska om vår framtid än generationerna före oss. Det var inga strålande tider längre, helt enkelt. Att beskriva 1970-talet som nån sorts idyllisk lycka är bortom verkligheten, vare sig man ser det i det lilla perspektivet - som hos Jordbrobarnen - eller i det stora, historieböckerna.
  Men somliga av oss verkar ha ett behov av att poängtera hur jävla bra det var. Man undrar varför. Var det för att en del av oss hade en position då, som fotbollsspelare i pojklaget, som gitarrist i ett gudskelov självdött punkband, som Lucia i skoltåget? Hans lyckligaste tid, som det stod i en av de dödsrunor jag läst om en jämnårig bekant från en annan förort? Eller var de helt enkelt lyckligare än oss andra?
  Somliga stod inte ut med småskurenheten i förorten och tog sig därifrån fortast möjligt. Andra blev kvar. På det viset liknar naturligtvis förorten vilken avflyttningsort som helst. Några var fullt nöjda med att leva om sina föräldrars liv, andra ville inte nöja sig med det. Och bakom väldigt många dörrar lurade det - har jag fått veta senare - gruvliga hemligheter och stora sorger.

  Nostalgin blir naturligtvis som allra farligast när den plötsligt ska influera politiska beslut. När historieförvanskningen slår igenom. Som i debatten om kriminalitet - där mediernas sanslösa jakt på klick på nätet/lösnummerförsäljning blåser upp debatter som är helt irrelevanta. Eller när det handlar om skolan. Det är totalt ointressant om en massa femtiotalister lärde sig när freden i Brömsebro slöts om man inte samtidigt pratar om de som inte lärde sig någonting alls. Och vi kan inte - kan inte! - automatiskt jämföra saker eftersom mätmetoderna är annorlunda. Huruvida man har kepsen på sig klassrummet har inget med kunskap att göra, liksom.
  Mammorna var ju hemma på den tiden. Inte gjorde det skolvägen tryggare för henne som blivit grabbgängets byte, inte fick det någons pappa att supa mindre. Kompisar som kom till plugget med ett resolut blåöga efter att ha vågat säga emot mammas nya karl.

  Barndomen är ingen bra måttstock på livet. Förutom att ju tryggare man är planterad i den samhälleliga myllan desto mindre förstående verkar man vara mot den som inte har samma djupa rötter. Det är lätt att fnysa åt lagstiftning för att skydda utsatta när man inte är utsatt själv, eller ens i närheten av att vara utsatt. Det är lätt att fnissa åt och bagatellisera kamp mot nedsättande uttryck när man inte själv blivit kallad blatte eller bög. Förmodligen har man själv slentrianmässigt använt såna uttryck mot andra, utan att reflektera över det. Precis som man säkert gjorde när man var barn. När "det starka samhället" faktiskt bara var starkt åt de som ändå var starkast.
 
  Solen sken inte på oss alla när vi var små. Julafton var inte en Carl Larsson-jul med tindrande ögon och Kalle Anka klockan tre. Inte midsommar heller. Eller ens lördagar. För somliga var det bara tillfällen då man höll sig undan och hoppades att farsan skulle somna fort, har jag fått lära mig.

  Ändå utsätts ungar fortfarande för sånt här. Osedda av de som har det bra, eller som bara inte begriper att de har det bra.

  Jag hade en fantastisk barndom men mina minnen är just bara mina minnen. En ständigt närvarande mormor, med nybakta bullar, bilsemestrar och soliga dagar. Föräldrar som älskade oss, som ville att alla skulle få det bättre. Men alla hade det inte så. Andra minns det så annorlunda.

  Så låt mig slippa "det var bättre förr". För det sa man förr också. I vissa backspeglar finns det inga regniga somrar, läxor eller tristess. I andras backspeglar finns bara sånt.


Bilden? Tja...