Dagen var smällkall när jag klev upp. Även om jag är van vid hård kyla blir man ju inte direkt lättare om hjärtat när kvicksilvret visar -14. Arbetsplatsen fullkomligt lyser av köld, det knarrar under fotsulorna och stängelstolparna har frostrosor...
Det var så kallt att kranis valde att provköra maxbelastningarna efter ljusets inbrott, för att få lite mer elasticitet i delarna.
Han har ett par rejäla klumpar på tusentals kilo med sig för att varje dag kolla av kranens status. Vilket man egentligen är tacksam för...
Senare samma dag tjatade jag, min vana trogen, till mig att få åka med upp, och ta ett par kort över vad som faktiskt är min hembygd.
Så här ser delar av plattan ut från trettio meters höjd. Uppe i högre hörnet ser man tre burkar där el, rör och våra grovisar har sina grejor. Bredvid står anläggarnas containrar öppna. Dessutom ser man två Wiklundsburkar för sophantering. På plattan står vår lilla container, som kommer att äka med upp på varje våning.
Jag tog en bild av den begränsade parkering vi har till vårt förfogande. I veckan kommer den att krympas avsevärt när man gräver upp för fjärrvärme.
Utsikt över Vasavägen mot korsningen med Frihetsvägen
Vy över västra Jakobsberg och Olovslundsområdet. Jag trodde jag skulle se
"ända hem" men kullen där kvarnen stod är i vägen
Bilderna är tagna uppe från kranarmen.
För detaljvetarna kan jag berätta att det är en finskbyggd Betox 150.
Vy över centrala Jakobsberg. Det var kallt, klart och strålande solsken.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar