Vi vill ha mer konfrontation....

Som varandes medlem i Byggnads och en ivrig läsare av Byggnadsarbetaren kan jag nog säga att det inte är något fel på den fackliga kampviljan. Efter att ha följt debatten kring restaurangen i Göreborg är jag än mer övertygad - det finns ett så djupt stöd för den fackliga idén i Sverige att man måste vara centerpartist för att inte inse det. Medlemmarna efterfrågar inte mer samsyn och återhållsamhet.
Tvärtom finns det idag ett starkt tryck på tuffa tag i avtalsrörelsen. Företagen gör skriande vinster men Svenskt Näringsliv anser att lönekraven måste bli modesta. Just vår motpart - Byggindustrierna - har under flera år tagit täten när det gäller arbetsgivarnas tuffa tag mot löntagarna..
Inte minst märktes det i domen rörande granskningsarvodena - ingen som funderade på varför Byggindustrierna företrädde de fem byggnadsarbetare som inte ville betala granskningsavgift? Det stora missnöjet bland medlemmarna i facket rör inte alls eventuell toppstyrning, politisering eller att man kräver schyssta villkor för anställda i småföretag.
Man tycker helt enkelt att facket inte tar tillräcklig strid, driver frågor tillräckligt hårt och är inte tillräckligt tuffa. Hängde det bara på medlemmarna skulle Saltsjöbadsandan vara död och begraven för länge sen - och vi skulle strejka lika mycket som i Frankrike.

Detta är också av tradition en mentalitet som frodas inom fackföreningsrörelsen, och som ställer stora krav på de som väljs att företräda oss. Om de skulle väljas efter samma principer som moderaterna valde ny partiledning skulle kaoset drabba oss omedelbart.
På samma vis skjuter sig Jonas Morian i foten när han återigen kritiserar den socialdemokratiska processen för att välja ny partiledare. Det finns inga gränser för hur han och och några till - bloggare naturligtvis, men det är deras enda merit också - ondgör sig över att deras åsikter inte väger mer än partidistrikt eller andra organisationer inom rörelsen. Nej, Jonas du ska inte ha insyn i valprocessen.
Den här oppositionen - numer från höger helt uppenbart - är också traditionsbunden. Förr kunde det vara stad mot land, förnyare mot traditionalister, planekonomer mot frihandelsivarre, miljövänner mot expansionister - vårt parti har upplevt åtskilligt av sekterism. Vi kan gå igenom det ända tillbaka till partisplittringen - och den "angripande" falangen har alltid hävdat sig vara framtiden. Och det har inte varit bra.
Bara tanken på en Blairifiering av partiet får mig att kanske inte ladda revolvern, men i varje fall fundera på det. Det finns för stora djupa skillnader mellan länderna i Europa för att man ska kunna kopiera framgångsrika koncept rakt av. Det fungerar nån gång, men oftast går det åt helvete. Jag ska återkomma till vårt behov av ett splittrat Europa i en annan drapa.
Jag irriterar mig mer och mer på den här rätt akademiska och von-oben-attityd som präglar den här fraktionen - liten men röststark, eftersom den borgerliga pressen naturligtvis kommer löpande villigt så snart de hör en antydan av intern kritik. Jag kommer garanterat inte att intervjuas av vare sig Annika Lantz eller citeras i Expressen, men så råkar jag ju tycka att partiets sätt att välja partiordförande faktiskt funkar. Man kan ha synpunkter inpå mållinjen, och därefter också.
Den som tror att Göran Persson - eller för all del hans företrädare - skulle ha haft ett inpiskat stöd vet i vanlig ordning väldigt lite om hur processen fungerar. Det finns också en strategi i det - lanserad redan på trettiotalet. Ta inga strider som vi inte kan vinna.
Man måste vara rätt naiv om man tror att den här debatten skulle framställas sakligt och opartiskt i en press som är så bedövande borgerlig att det är tveksamt om man kan tala om mångfald. Och framförallt, ta debatten där den ska tas - i föreningarna, i klubbarna, på tunnelbanan eller på jobbet. Att sitta på nätet och bjuda borgarna på lite socialdemokratisk splittring är inte att föra en konstruktiv debatt.