Hur fan hinner du? frågade en häromdagen. Och svaret är väl att jag inte vet. Jag sover inte så mycket, det har jag aldrig gjort. Omständigheterna har tvingat mig till en viss disciplin, där inspiration är mindre viktigt än transpiration. Och sen, på nåt konstigt sätt, kan jag hålla flera tankar i huvet samtidigt.
Det kom en del snö i år också, vilket magsurt folk påpekar som nåt slags bevis på att klimathotet är trams. Men jag upprepar det jag sagt tidigare, en snöfattig vinter är inget att oroa sig för - men stigande havsnivåer är det.
Inga mängder hittills - peppar peppar - men halt och jävligt var det, och vi åkte som små feta pingviner över isen i sprängstenen. Fingrarna blir som isglassar när man måste hålla i metall, och det måste vi då och då. Stag eller ett koben eller geckospännaren. Då blir det kallt om tassarna.
Jobbet är superroligt just nu. Brädform mot berg, med passning. Det gör man inte så ofta nuförtiden, men här är kraven så speciella, på grund av vibrationsrisken. Och det är väl ingen som blev byggnadsarbetare för att skruva gips? Här är det spik och såg och virke som gäller. Profilera formen mot berget. Eftersom det är sprängt berg måste det uppställningar och plattformar.
Sen dra slätjärn och spänna precis lagom, sådär att järnet sitter men inte tränger. En sån där kunskap som man bara kan få om man jobbar med det. På några ställen blir det motgjutningar så där måste vi stämpa mot berget.
Just nu jobbar vi med mobilkranar, men på måndag ska tydligen tornkranen igång. Som monterades under obekväm arbetstid som vanligt - det är tunga bitar som ska dit och då kan det inte vara virriga byggjobbare under.
Så jo, jag har att göra på dagarna.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar