Vid årsmötet inleder vi med parentation. Ordförande knackar två gånger i bordet och alla reser sig upp, de flesta för att de vet vad som ska ske, några lite förvånat. Man uppmärksammar de medlemmar som under verksamhetsåret gått bort. Dött. Om någon eller några säger man några ord "han satt i styrelsen under tjugosex år", "hon hade ansvaret för kaffeserveringen under många år", "trägen och engagerad medlem i trädgårdsutskottet". Eller vad det nu är för uppdrag det handlar om.
Därefter håller man en tyst minut, eller en stund av tystnad. Därefter knackar ordförande i bordet igen, och återupptar mötet.
Det här låter som grekiska för många men är också självklart för väldigt många. Möten, sammanträden. Kallelser och dagordningar. Rapporter och motioner. Och inte bara i politiska sammanhang, utan också i villaföreningen, scoutkåren, idrottsklubben, bostadsrättsföreningen.
Jag minns inte mitt första sammanträde. Mina föräldrar var engagerade och moderna, och vi barn fick följa med på mötena redan i mycket tidig ålder. Lekte för oss själva i ett hörn, då och då åthutade när nivån blev för hög. Det fanns alltid några papper att kladda på, eller rentav en garderob där man kunde blanda ihop pampuscher eller fäktas med våta paraplyer, tills nån alert människa grep in och avbröt övningarna. På avstånd hörde man "votering är begärd och skall verkställas".
Något fastnade också, för som liten ville jag ofta leka sammanträde, och blev mycket förgrymmad när jämnåriga inte visste vad schusterare var. Eller inte fattade poängen med att skriva protokoll, vilket kanske inte var att förvånas över, eftersom vi inte lärt oss skriva än.
Och det är faktiskt här vi bestämmer. Om man är där. Vad som sägs på stan, eller uppsnappade åsikter i nån busskö spelar mycket liten roll när det faktiskt ska bestämmas saker. Då måste man vara där, på mötet. säga sin åsikt och röd i ansiktet bli satt på plats av nån liten formalitetsexpert som grötmyndigt konstaterar att förslaget kanske är mot stadgarna, eller för sent inkommet eller nåt. Det finns såna i alla föreningar.
Man blir lite av sammanträdesproffs. Har läst handlingarna, håller låg profil tills de viktiga frågorna kommer. Då hugger man. Begär ordet, lägger fram sin sak. Tar kanske motparten på sängen, de mumlar. Man ser att man har medhåll av de flesta. Det ser de som tycker annorlunda också, så de drar inte saken till sin spets. De drar tillbaka sitt förslag, och därför finns det bara ett förslag, som kan bli "mötets beslut".
Voteringar ska man vara försiktig med. Det finns inget som irriterar folk så mycket som de som alltid ska vråla votering. I synnerhet om det sker på varje punkt. Sånt har jag varit med om. Man suckar i församlingen, men är det begärd votering så är det. Oftast blir det en försöksvotering med handuppräckning, och då ska ordförande försöka få en överblick av vilken sida som vunnit.
Så här pågår det. Vecka ut och vecka in i landet. Och som sagt, inte bara i politiska församlingar, utan i alla föreningar mer eller mindre regelbundet. Man ska ha stadgar, man ska välja företrädare, man ska ta beslut om budget, och vid årsmötet ska medlemmarna tycka till om styrelsen skött sig, tagit hand om verksamheten på bästa sätt.
Det här är en mycket nordisk tradition. Lika nordisk som det självklara i att om man sitter i en styrelse kan man lika gärna sitta i ett par till, och sen har man en fullspäckad kalender, som ska stämmas av mot en föga förstående familj, fotbollsträningar och körsång. Fast man sitter säkert i de styrelserna också.
Det är sällan man får några stålar för det. Och får man det är det, för utomstående, chockerande lite. samma utomstående som bara inte kan begripa varför man utsätter sig för det. För många möten är både trista och illa genomförda, och lockar knappast nya medlemmar. Och jag kan inte svara på varför.
Efter halva mötet brukar man bryta för fika. Man bordlägger i tie minuter, kanske en halvtimme. Termoskaffe och bulle eller en macka. Emellanåt till självkostnadspris. Några desperata tar sig ut för att röka. Det springs på toaletten. Det finns aldrig tillräckligt med toaletter. Några avviker. Drar på sig ytterkläderna med halvkvädna ursäkter om att de måste byta av barnvakten. Detta är mycket vanligt på fackmöten som krockar med viktiga idrottshändelser.
Sen kan klockan bli mycket. Börjar man tidigt på morgonen är det avskyvärt med sammanträden som sätter igång sju eller halv åtta, för ett ordinärt möte håller på minst två timmar, och längre än så. I synnerhet om det finns envetna personer eller fraktioner som har viktiga saker att driva, och som inte tänker ge sig.
Folkets Hus eller föreningslokaler är välbesökta under vinterhalvåret. Av människor som deltar i möten. En del kan komma för underhållning eller föredrag, men de flesta kommer för att de är valda. Det är nog rätt sällsynt med åhörare som inte är inblandade i verksamheten. Förutom jag då, som suttit in på både fiskeföreningars och bowlingklubbars möten. Bara för att det är kul. Men så är man ju skadad från början.
I tidningarnas dödsannonser ses svenska folkets föreningskärlek mer än nån annanstans. "Drivande i Röda Kors-kretsen". "Mångåriga uppdrag i folkpartiet". "Stridbar medlem i Metallklubben". "Ordförande för Lions i mer än femton år". Nån gång mer personligt: "Vad hade ett möte varit utan Gullans bullar?" "Den som ringde Hugo fick alltid hjälp". "Han brann för bilsportsfrågorna på orten"
Och nej, man kan inte ersätta det här med omröstningar via nätet. Det blir en helt annan sak. Att stå och stamma framför en grupp, röd i ansiktet, mycket medveten om att man kommer få mothugg är så totalt annorlunda mot att göra det via ett tangentbord. Det kräver långt mer. Och visst, det är värst de första femhundra gångerna, som min fader sa med ett flin. Men man lär sig.
Nej, det är inte särskilt sexigt. Men det måste göras, Stadgarna, du vet, som en ombudsman allvarligt sa till mig i tidernas begynnelse när jag ifrågasatte nån orimlighet. Verksamhet ska genomföras, resurser ska till, för annars blir det ingen gårdsfest eller pimpeltävling eller flygbladsutdelning vid morgontåget. Men varför ska det vara sexigt? Faktum är att man lär sig oerhört mycket genom att vara med i en förening.
Så här sitter jag nu med ett par protokoll som ska renskrivas, om jag kan tyda mina kråkfötter. Galna förslag och skratt och upplivande samtal kommer att reduceras till "mötet beslöt enligt styrelsens förslag", för de flesta av oss skriver bara beslutsprotokoll. Idéer och visioner omvandlas till konkreta förslag, och inte alltid så jädra revolutionerande, eftersom de här processerna ofta är mycket långsammare än den som föreslår något kan föreställa sig. Det är nästan alltid fler som ska yttra sig, om planerade cykelvägar eller behandlingsmetoder.
Flitens lampa, var det nån som sa om föreningslivet. Eller demokratins barnkammare, med många många tusen timmars kvällsmöten. Som fortfarande lever. Inte riktigt på samma vis som när folkrörelserna skapade det moderna Sverige, men fortfarande tillräckligt vitalt för att finnas kvar.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar