Men låt ungarna växa upp ifred

    Jag tänker inte tjata så mycket om PISA-undersökningen. Född obstinat är jag inte alls särskilt säker på att en vänsterregering hade lyckats så mycket bättre, även om jag nog hade haft större förhoppningar på en sån än på en liberal/marknadsorienterad dito.

   Jag tror att frågan är större och mer opolitisk än så, och mer handlar om hur vi ser på barnen, på oss själva och det samhälle vi lever i.

   För de är ju så små när de kommer till oss. Så oerhört efterlängtade, så önskade, så förknippade med våra drömmar och föreställningar. Och vi kommer därför att vilja skydda dem mot en illvillig värld så mycket vi bara kan. Från att ha varit ett krasst kvitto på släktets överlevnad, över en period där de skulle bidra till hushållet, har våra barn kommit att bli nån slags kvitto på vår - just det, vår - framgång.
  Då måste man ta hand om dem.

  Cykelhjälm i sängen, sa en kompis lite vanvördigt. Nåt ligger det i det. Vi vårdar ihjäl den uppväxande generationen, fixar och donar. Och gör vi det inte själva så har vi sett till att det finns ett batteri av insatser och åtgärder som kan sättas in så snart en stackars femtonåring är lite less på plugget och avviker hem för att få lite lugn och ro.

  Jag hör om föräldrar som sätter smygprogram i sina kidz mobiler för att alltid ha hundraprocentig koll på var de är. Jag hör föräldrar som, till min förvåning, beskriver landet där vi lever som ett osäkert tillhåll, gränsande till anarki, fyllt med våld och brott och elände. En dystopi. Vilket ter sig en smula märkligt när jag i nästa ögonblick träffar flyktingar från diktaturer värre än ni kan tänka er, som beskriver samma Sverige som ett paradis.

  Återigen, det är en mix av vår egen önskan att ALLTID servera det bästa möjliga för våra barn, och vår extrema längtan efter att vara unga. Och man kan inte göra bägge delarna. Vill man vara ung kan man inte ha vuxna barn - för då är man gammal. Punkt. Då är det lättare att se sin tonåring som en kompis, fortsätta leka själv, och därefter förlita sig på att ett alltmer diffust, och onekligen skadeskjutet samhälle, ska gripa in och uppfostra.

  Nu senaste läste jag om en undersökning från nåt så märkligt som Statens Ungdomsråd - bara en sån sak - där man frågat ungdomar mellan 17 och 26 om saker. Ursäkta mig, men tjugosex????? Hur fan tänkte de där? För ungdomar var de bara från 17. Därunder var de barn.

  Såpass. Det kan finnas en hel del studerat folk som tycker det är en korrekt definition. Jag gör det inte. För i takt med att vi - deras föräldrar - förlänger deras barndom och ungdomsår, kommer ungarna inte till insikt om vikten av att studera. Sånt har nämligen med mognad att göra - och vi, deras föräldrar, låter dem inte bli vuxna.

  Tro mig, de klarar sig jättebra. De är kloka, mogna, roliga och plikttrogna. När de får. I resten av världen anses de faktiskt både kunna bo själva, ha ett jobb, gå i krig och påbörja familjebildande. Men inte här. Den som tror att en sån uppväxt inte skulle ge utslag i en skolundersökning behöver inte räcka upp handen.

  Jag vet att vi vill våra barn väl. Och vi vill dem så väl att vi kväver dem. Balla föräldrar som rökt på, luffat i Asien, skaffat sig könssjukdomar, åkt på festivaler och haft skitjobb, och som vill vara "polare" med sina barn - kommer att få ungar som deppar ihop. De kommer inte att revoltera, för både morsan och farsan var rediga rebeller i sin ungdom, och stolta över det; och i den månskuggan blir den enda revolten att skita i saker.

  I umgänget är det ett ständigt snack om hur man ska få den ovillige/ovilliga till skolan. Precis som min egen föräldrageneration också kämpade. Tja, man kan ju börja med att vara vuxen själv. Sluta vara så förbannat ego, inte bli polare med sina barn på Facebook och sluta gilla deras grejor på Instagram. Eller så får man acceptera att de, precis som vi, gör galna val, väljer fel pojk/flickvänner, slutar stadiga jobb för att spela gitarr, flyttar till eländiga trakter norr om Dalälven.

  Men det är allvarligare än så när de inte sköter skolan. Precis som vi pratar om att kommande generationer kanske inte med automatik, över det breda spektrat, kommer att få det bättre än sina föräldrar - så riskerar vi faktiskt att få generationer som är sämre utbildade än sina föräldrar. Som kommer att vara chanslösa på arbetsmarknaden. Som kommer att hänga fast vid sina poppiga föräldrar in i medelåldern.

  Dagens unga behöver inte plugga. De klarar sig ändå, Tror de. För de är så väl kokongerade redan från späda år. Behöver man stålar, bostad så fixar nån det. Nån. Någon anonym. Ett system som vi skapat för att vi ska slippa bli vuxna och göra vuxna-saker. Vad är väl ett föräldrasamtal på skolan mot ett vin på ett singelställe en fredag?

  Och de medelålders kommer fortsätta ta hand om sina barn, skydda dem, hjälpa. För de är ju så små. Så hjälplösa...