Om anonymitet och respekt

  Jag har undvikit att blogga de senaste dagarna. Inte för att det saknats saker att skriva om, tvärtom, utan mer för att jag lärt mig att inte skriva när jag är förbannad. Jag tänker inte rationellt, blir elak i onödan och gör misstag. Alltså låter jag blodtrycket sjunka.

  Senaste dagarna har saker handlat - återigen - om rasism och främlingsfientlighet. Om detta har jag skrivit och tyckt mycket. Mina ståndpunkter har inte ändrats. Däremot har plötsligt fokus hamnat på en av mina käpphästar, den debatt som förs på sociala forum. För det är ju där debatten har hamnat, i takt med att bloggar som den här mer eller mindre spelat ut sin roll.

 Några aktiva människor gav sig på att med rätt enkla medel avslöja några av de mer frekventa hat-skribenterna på Avpixlat. Det visade sig att det var ganska okunniga tyckare som inte begrep att deras digitala tassavtryck fanns över hela internet. De får stå där med skammen. Om de nu skäms.

  Runt detta har det dykt upp en obegriplig debatt om huruvida detta var lagligt, eller när inte det räcker, moraliskt försvarbart. Jag tycker att begreppet anonym har urvattnats till den milda grad att anonyma tyckare idag stryper den öppna debatten. Idag finns det gott om både kunnigt och duktigt folk som tystnar för att de inte orkar med, eller räds, de anonymas hat och intriger.

  Mot detta hävdar vissa, för det mesta bleksiktiga liberaler som gärna ställer upp för det fria ordet så länge de själva inte hamnar i skottgluggen, att det är en demokratisk rätt att vara anonym. Kanske det. Men demokrati och yttrandefrihet kräver också respekt för den andres åsikt. Kan man vara anonym OCH samtidigt respektera andras åsikter må det vara hänt - men det är inte så. På i stort sett alla nätforum jag besöker finns det alltid ett visst mått av hot mot den som har en annan åsikt. Inbyggt, undermedvetet.

  Det här skapar rädsla.

  Johan Westerholm som driver bloggen Mitt-i-steget, blev i veckan av Aftonbladet kallad hatsajt. Guilt by association. Han låter anonyma nättroll komma till tals, utan att redigera dem.

  Jag tycker han gör fel. Att upplåta ännu en plats för maskerade tyckare kommer inte att tysta dem, så att säga. Istället kommer de att stärkas i sin uppfattning, och förr eller senare fylls inläggen med länkar till diverse rent monstruösa sajter. Tro mig. Det hände mig när jag lät vem fan som helst kommentera utan att jag kollade det - det var länkar till videos med massakrer, våldtäkter och tortyr.
  Allt upplagt av rent jesuitiskt övertygade människor enligt devisen att ju hårdare man slår desto längre går spiken in.
  Man hamnar där, tro mig. Och i den rätt vridna värld som dessa anonyma skribenter hamnar i, kommer de i takt med att de får publiceras, stärker de varandra. De präglar varandras språkbruk, ord blir deviser och slagord. I slutänden börjar de avhumanisera hela etniska grupper genom att bara referera till dem som pack eller mångkultur eller annat.

  Inte heller kommer man åt dem med sakargument. På det viset är de väldigt lika djupt fundamentalistiska religiösa rörelser, för vilka evolutionen eller sexuell läggning eller annat är en fråga för en Gud. Sen spelar det ingen roll om vi hittar spår av dinosaurier eller kan härleda jordens uppkomst till The Big Bang - för fundamentalisterna är blockerade för sakargument. Och de skolar varandra.

  Sen finns det alltid människor, ofta högutbildade, som "ska reda upp saker". De anser att man måste tala även om obekväma saker, i nån slags akademisk nit. Därför kan de - trots att de kanske både är demokrater och begåvade - låna sig till att gå de extremas ärenden. Senast i form av två godtrogna män som stod bakom en annons i Dagens Nyheter.

  Deras problem är klassiskt. De tror att de ska föra debatten åt rätt håll, de tror att de kan kontrollera hur deras argument används. Och de har så fel. Lika fel som enstaka kloka - nåja - människor jag känner som röstar på, eller till och med representerar Sverigedemokraterna, därför att de drivs av en oro för framtiden. Människor som faktiskt inte är rasister, eller homofoba, och som försöker vara goda medborgare.
  De lyckas inte heller.

  Därför att man kan inte åka i en tunna nedför Niagarafallen bara litegrann.

  Nån av dem sa att Sverigedemokraternas problem är att de inte kunnat hålla rent till höger. Problemet är ju snarare att toppen i Sverigedemokraterna är just så långt till höger att det inte finns nånting att hålla rent mot. Det är därför samhällsklimatet idag helt plötsligt ser stridsklara nazister attackera fredliga demonstrationståg, och som ett brev på posten, en lika våldsam och hotfull reaktion från ett lika föraktligt vänstergäng. När en liberal bildad medelklass ska tillåta extremisterna att yttra sig får samma liberala medelklass också räkna med att de inte kommer kunna stoppa tidvattenvågen i första taget.

  Till detta kommer också en ren ovilja från borgerligheten att konfrontera rasisterna - för det är det saken handlar om. Jag tammefan anklagar moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater som inte offentligt visar sitt förakt för den öppna rasismen. Istället drabbas vi av ett helt obegripligt inlägg från Svenskt Näringsliv och Moderaterna, där de hävdar att den fackliga kampen för en ordnad arbetsmarknad skulle vara "ett fiskande i grumliga vatten". När det egentligen bara handlar om att kunna dumpa löner och villkor för fattigt folk. Och ett inlägg som bara gav de anonyma trollen vatten på sin kvarn.

 Nej, jag tycker inte anonyma tyckare ska ha spelrum överallt i samhället. Hur många av oss skulle vilja debattera med nån som har en mask över ansiktet? Som avslutar sina argument med att väsa "vi vet var du bor..."?

  Den fackliga rörelsen i världen drabbas varje år av att företrädare mördas. Skjuts ner helt sonika, för att de tar strid, vågar stå för sina åsikter, vägrar tystas. De väljer ändå inte att vara anonyma.

  Demokratin och yttrandefriheten kräver faktiskt att man står för vad man tycker. Röstar i val, har åsikter.  Att kriga under falskt namn skadar allt vad demokrati heter.