Dejta i vuxen ålder.

  De satt bredvid mig på fiket. Det var första gången de träffades. Jag satt med hörlurar och tjuvlyssnade i lönndom. Jag gör sånt ibland, jag kanske skulle skämmas för det men det var ju inte så att jag trängde mig på. Snarare var det han som trängde sig på alla i närheten, med det där gälla tonfallet hos nån som vill lite för mycket.
  De hade fått kontakt via en dejtingsida, det var alldeles uppenbart, och han malde på om hur mycket knäppskallar det fanns därute. Det var mest han som pratade. Han såg inte illa ut, hyfsat välklädd, i fyrtioårsåldern. Rörde sig sådär energiskt som nån som gillar att sporta. För han gillade sport, det pratade han mycket om.
  Jag kallar det snyggpladdra. Ett tillstånd som uppstår när den man träffar är en pärla, och man blir så intensivt sysselsatt med att göra ett bra intryck. Och så gör man inte det. Vis av egna erfarenheter borde jag kanske ha lagt mig i - fem snabba med coachen - men det finns gränser även för mig.
  Hon såg bra ut. Även om han inte såg illa ut såg hon bättre ut och det gick ut över honom. Han ville för mycket.

  Efter fem minuter visste jag det mesta om honom - att han hade ett skittråkigt jobb som säljare i IT-branschen, att han spelade golf, att han "nästan" spelat hockey i Elitserien, att han gjort lumpen i Gävle, att han bodde i radhus på en ort som - för att inte avslöja honom - låg ganska långt borta men "det gjorde ju inget eftersom han hade en Audi från 2014". Dessutom reste han gärna till Thailand, eller till Miami. Barn hade han - en tjugotvåring som pluggade i Umeå. Han kallade sin före detta fru för "exet" eller "krysset".

  Hon sa inte så mycket men tittade på honom hela tiden. Hon hade snygga naglar som hon trummade med lite lojt mot latteglaset.

  Han hade en kompis som hette Kirre, som - höhöhö - var en riktig galning, och det hela mynnade ut i en poänglös historia om en elefantutflykt i Asien.

  Grundregel ett är att inte bara prata om dig själv. När man träffar nån på riktigt första gången behöver man inte berätta allt. Det är mycket roligare med någon som är nyfiken. Och hon frågade inte mycket, hon hann väl inte. Dessutom kan man inte i ena andetaget säga att man inte dejtar så mycket, för att i andra andetaget veta att det finns många kaninkokerskor därute.

  Jag hade druckit ur mitt kaffe, och började plocka ihop, och tänkte: Lycka till, grabben, det behöver du, när hon frågade honom: tycker du om Munch? Och han svarade: Absolut, jag var på Thielska galleriet före jul.

  Och då blev jag ju tvungen att sätta mig igen.

  Nånstans, på den där nätdejtingsajten, hade de ju naturligtvis konstaterat att de hade några gemensamma intressen. Men efter att ha sett honom kunde jag inte för mitt liv gissa att det var konst han var intresserad av. Så tokigt det kan bli.

  För det där dejtinglivet är fyllt av överraskningar och man måste våga sig ur sitt trygga rede för att se vad som finns där utanför. Nånstans längtar vi alla efter någon att bara hänga med, skratta med, glo på dåliga filmer med. Blir det inte kärleken för resten av livet kan det bli en riktigt bra vän, nån att gå på konstgallerier med.
  Vi slåss ju fortfarande med normen, att man håller ihop som ett kråkpar i hela livet. När det kanske är så att man har olika livspartners under olika delar av sitt liv. Ungdomsförälskelsen behöver inte vara den man blir senil tillsammans med. Även om det naturligtvis är trevligt att det finns såna par också.
  Man behöver inte skämmas för att man dejtar i vuxen ålder. Egentligen var det ju rätt befriande att de där två träffades på ett fik, istället för den där karikatyren med restaurangbesök, blommor och taxi som vi alla vuxit upp med. Och att man kan ta reda på saker om varandra innan man träffas är ju jättebra. Att det skulle vara skamligt är en gåta för mig - det är ju precis tvärtom. Även om det finns en och annan knäppskalle därute så finns ju de även om man dejtar på det "gamla viset".

  Jag tog bort min kopp och vandrade hem, till sambon, och kände mig märkligt upplyft av att han hade varit på Thielska Galleriet, och att hon liksom väntat på det. När jag gick pratade de om andra utställningar, och han hade lugnat ner sig avsevärt. Rösten var mer stillsam, och hon hade slutat trumma med naglarna.