De stora informationsförlorarna är de som vuxit upp med medier som talade sanning

  Efter att ha sett ohyggliga mängder illa skrivna artiklar under de senaste åren har jag börjat förtvivla om journalister. Och redaktioner. Och ägare. Istället för korrekt information får man hafsigt ihopslängda texter där desperationen över att vara först lyser genom. Då har vi inte ens närmat oss "klick"-hysterin, där intet ont anande, nyfikna ska klicka på en länk för att få sig till livs det senaste om nån filmstjärnas rumpa, någon otrohet, lite våld.

  Det kväljer mig.

  Jag har vuxit upp med tidningar som inte ljög. Journalister som sa "det här håller inte för en story" - undrar om den frågan ens ställs idag? Jag tycker synd om seriöst arbetande reportrar som drivs av ett patos, som vill göra ett bra jobb, ändra världen - och sen drunknar deras reportage i trams och reklam.

  Inte tror jag det finns nån agenda. Det handlar bara om pengar. Jag kan inte tänka mig att det finns något ansvarstänkande hos de stora tidningarna, annat än om de riskerar bli stämda. En gång i världen ville tidningar ändra samhället. Idag vill de bara tjäna stålar.

De som drabbas mest är de som tror att de får sanningen. De som inte fått lära sig tänka kritiskt. De som fortfarande köper tidningen för att få veta...nåt. De är helt i händerna på klickmedierna, de delar okritiskt. De är oftast....inte unga i varje fall, eftersom unga människor är mindre benägna att tro på allt de läser.

Jakten på pengar kommer dräpa all seriös journalistik. Snart finns den bara kvar i de allra minsta, minst spridda bladen. Dränkt av "Du kommer inte tro dina ögon" eller "Du kan inte ana vad som händer sen"



Det är bedrövligt.