Historia är allvarliga saker. Men roligt. Men farligt

Just idag ser jag att De Nya Moderaterna trots allt inte tänker ändra den springande punkterna i sitt idéprogram, det som väckt uppmärksamhet, de punkter där de försöker åka med på demokrati- och frihetsvagnen. Där de på något outgrundligt sätt vill dölja sitt partis historia. De tänker låta det stå kvar - för att det ska passa in i nån slags "kontext" med dagens Nya Moderater.

Det finns en del att säga om det, och det ska jag göra nu. Det kommer att spreta en del, men stå ut!

Historielöshet är det farligaste som finns. Inte bara för att den gamla klyschan om att vi lär oss av historien kan vara sann, utan för att människor som inte kan sin historia blir dumma i huvudet. Det betyder däremot inte att historiska sanningar alltid kommer vara det.
Ny forskning och nya källor skickar alltid nästan pornografiska rysningar efter ryggen på forskare, och mig - därför att det är roligt att plötsligt upptäcka att gamla sanningar inte var så sanna. I synnerhet när gårdagens konventioner om sexuell läggning eller en utdöd respekt för överheten gör att forskare faktiskt kan ta bladet från munnen och hävda att Drottning Kristina var lesbisk, eller att Martin Luther var en hustruplågare.

Det här är ingen liten eller lätt lek. När akademiker blir förbannade på varandra övergår det till fejder, som de helst skulle lösa med duell, och i varje fall skapar det minst livslång ovänskap.

Historien är inte absolut, det har vi i varje fall lärt oss. Mest påtagligt blir det när vi ger oss på den som om den hände igår. Det vill säga, bedömer Hjalmar Branting utifrån dagens socialdemokratiska partiprogram, eller Gustav Vasa med insikt om deklarationen om de mänskliga rättigeheterna. När man gör det kallas det kronologisk imperialism, och gör man det på allvar tappar man precis all respekt hos respekterade forskare. Det fanns inget genusperspektiv i det antika Rom, man agade sina barn på stenåldern (om man inte åt upp dem) och Karl XI var inte strategiskt korkad när han satte efter danskarna på egen hand i Lund 1676; han var modig på ett vis som var naturligt och fyllt av gudstro på den tiden...

Att äga historien är också att äga framtiden, som en av mina husgudar, Eric Hobsbawm, har sagt. Han har säkert snott det nånstans, för det brukade han göra, och han var stolt över det - men det gör det inte mindre sant. Och skriver man hans namn här brukar det raskt komma sura kommentarer från nyliberaler.

Att förfalska historien är en ren nationalsport i vissa länder, att radera folk ur fotografier eller rensa ut deras böcker från boklådor och bibliotek är en annan. Oftast har det att göra med ren dumhet och okunskap, och det kan man hantera. Som när Chicagos dåvarande borgmästare Big Bill Thompson- så totalt osannolik som framgångsrik politiker att ni bara inte kan tro det - beslöt att rensa ut antiamerikansk litteratur från Chicagos bibliotek, och började med alla brittiska författare...
På samma vis är det med nationalister av olika slag - fast övertygade om att de är satta till världen för att de tillhör en mäktigare ras - och därför skulle ha nåt slags övertag. I Sverige försökte på 1600talet den mäktige Olof Rudbeckius d ä belägga att Atlantis egentligen var Sverige, följt på 1970-talet av Verner Lindblom som bestämt påstod att atlantiderna flydde till Västergötland!

Världen kryllar av såna exempel, och det var nog lättare att pyssla med sånt förr. Det fanns hela avdelningar inom den dåvarande sovjetiska underrättelsetjänsten som hade i uppdrag att snygga till all sovjetisk, och i förlängningen rysk, historia. Just nu pågår det i Kina, men också i Serbien, Turkiet, Syrien, Israel och på många andra ställen. Och det är när det är statsunderstött som det blir svårt att avslöja, eller debattera mot. Oavsett hur många vittnesmål vi än får fram om det turkiska folkmordet på armenierna 1915 är det tammefan lögn att få vissa turkar att ens se Turkiets skuld - för där går historieförfalskningen ända ner i skolböckerna.
I Sverige har det länge funnits vad vi kan kalla en alternativ historietradition. Det vill säga, det finns en sund misstro mot vad den akademiska världen vräker fram. Nånstans har det att göra med den allmänna bildningsnivån, men också med en nyfikenhet och uppkäftighet och allmänt liberal inställning hos medierna. Vilhelm Moberg var så förbannad på den tidens panegyriska historieböcker att han skrev en egen svensk historia, och fortfarande är hans svit om Utvandrarna - Det Bästa Som Skrivits På Svenska! - det man ska läsa om man vill veta något om den svenska migrationen till USA. På samma vis bidrar Jan Guillou mer till allmän historiekunskap än de flesta andra, och det kryllar av populärhistoriska tidningar.

Och det här är bra! Själv råkade jag för ett par år sen skriva om Den Finska Krigshistorien, och efter det ska jag nog inte åka dit... Så här är det i många länder. Oerhört få skulle tillåta en sanningskommission om vad som egentligen hände - istället måste den ryska historien beskrivas av utlänningar, den brittiska av fransmän och den franska...ja, herregud.

Men här handlar det om chauvinism, om behovet av att sy ihop en annars splittrad nation. Nåt som vi svenskar har Eurovision och HockeyVM till. Dessutom finns det nästan alltid en samsyn i de öfre samhällslagren om vikten av detta (och det är små kretsar vi talar om; kultureliten i Sverige är kanske femhundra personer). Man måste uppfinna en sammanhållande historia, helst med en Ond Fiende (vi har haft dansken och ryssen). Och allt detta är lätt att genomskåda.

När däremot ett politiskt etablerat parti väljer - för nu handlar det om val - att medvetet ljuga om sin historia blir man fundersam. I synnerhet som De Nya Moderaterna tidigare varit noga med att betona att de är "Nya".
Nu handlar det om nästa steg i att bli ett samhällsbärande parti, för de är inte där än. Nu gäller det att ha en historia som tål dagsljus. Och som också måste innehålla några kungsord - solidaritet, jämställdhet, demokrati. För när man saknar en historia saknar man också legitimitet - tittar man på Dagens Moderater är det lätt att tro att de uppfanns 1996, och så kan vi inte ha det.

Svårigheten ligger i att A)vi är inte Nord-Korea, B) Det finns en fri press C) kunskapen om Moderaternas verkliga historia är ganska spridd. De har dessutom genom åren producerat egen historia, och där är det inte alls samma tongångar.

Jag blir förbannad på sånt här. Det är jävligt skumt när smarta människor utkämpar hopplösa strider, och när de väljer att bli politiska historierevisionister. Stegen till nästa lilla lögn minskar nämligen då. Det är ruskigt illa när upplysta människor idag har en så slapp inställning till historia. Det är rent skrämmande när människor med makt tycker att de kan hantera vår historia som de vill.

Långt som fan blev det.

Bilderna? Lika som bär?