En dag med de andra byggnadsarbetarna...

Det finns byggnadsarbetare och byggnadsarbetare. Jag är en entreprenadbyggjobbare - stora komplex, industriellt koncept, automatiserade rörelser, långa byggtider. Objekten kan vara värda en miljard eller mer. Vi har hjälmar, bygghissar, kranar, inklädda fasadställningar och allting är stort och bullrigt.

Men det finns en annan värld också. Där man jobbar på ett litet byggföretag, där man gör jobbet på ett helt annat vis. Där den fackliga närvaron är minimal liksom medlemskapet. Där man tjänar sämre pengar, där man tar större risker. Nu ska jag berätta om det...

Jonny hämtar Robin vid T-banan. Det är en sjabbig skåpbil, på bakrutan sitter en dekal "J.Eriksson Bygg- och Allservice" och ett mobilnummer. Under har någon designat "Allt mellan golv och tak." T:et i tak är en stiliserad hammare.

Det är Jonny som är J.Eriksson. Orakad kille i fyrtioårsåldern med glada ögon. Robin är tjugotvå, och han är lärling. Det är lite oklart vilken lärlingsstatus han har, för Bygg- och Allservice är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation. Och Robin har inte gått bygglinjen, men han är stor och stark och vill ta i.

De åker under tystnad i morgonmörkret. Det luktar av maskiner och gammal gips och smuts i bilen. Jonny har en pappmugg med kaffe. Robin sover.

De bygger en villa. En monteringsfärdig. Taket är på, de håller på med inredningen. Under tystnad river de fram kablar och lampor och maskiner, en del har legat gömt i huset. Det är fullt med virke, gips och isolering innanför dörren. En rullställning utan skyddsräcken står under trapphålet; trappan är special och levereras senare. Under tiden klättrar de på stege.

Jocke och Migge kommer. Jocke har också eget företag, men han och Jonny känner varandra sen tjugo år, och de jobbar ihop. Ena gången tar Jonny jobbet och sköter fakturering och kundkontakt, nästa gång är det Jockes tur.
Bägge har de mer jobb än de har folk för.

Jocke har ett jobb på Arsenalsgatan där han ligger efter, han har helt enkelt inte haft tid att åka dit. Kärringen som äger huset ringer och är arg och de kommer överens om att Jonny ska åka dit på eftermiddagen och sätta upp två högskåp så målaren kan börja. De gör ofta så.

Robin skruvar undertak i ett av sovrummen på övervåningen. Maskinparken är väl sisådär - men den är betald säger Jonny och fnyser åt reklambladen. Han köper nytt när maskinerna är helt slut. Tills dess duger de.

Jocke och hans lärling ger sig upp på taket. De har lagt underlagspapp men nu måste läkten dit, och snart dunkar taket av hammarslag, som ekar i villaområdet. De har en ställnig runt huset, men förra veckan ramlade Migge ner från översta bomlaget, och landade i just den enda buske som man lovat kunden att behålla. Han slog sig en del men det får man ta - han är väl karl, säger Jocke. Och berättar hemska historier om folk som både slagit ihjäl sig och nästan slagit ihjäl sig.

Jonny tjafsar i telefon med elektrikern. Han behöver ha hit honom snarast, men lysmasken - också egenföretagare - är inte så pigg på att åka sex mil extra för tre trådar, som han säger. Robin hör men säger inget - efter ett par månader på Bygg- och Allservice har han lärt sig att såna samtal hör till vanligheterna.

Det är trångt och stökigt. Ljuset är begränsat - det finns för få lampor. Men det blir bättre bara dagsljuset kommer tröstar Jonny.

Såhär ser det ut för alldeles väldigt många byggnadsarbetare i Stockholm. De jobbar under rätt påvra förhållanden, och med stor okunskap om sina rättigheter. Och det är inte lätt att få dem som medlemmar - Robin skulle nog egentligen vilja vara med i facket, eftersom han inte riktigt litar på Jonny, men samtidigt vet han att det skulle bli en minst sagt besvärlig stämning om han blev medlem i facket. Och förresten har Jonny egna försäkringar, för det har han sagt. Problemet är bara att om Robin börjar skrapa på Jonnys försäkringar så är de bristfälliga.

De äter inne på i det halvbyggda huset- slagit ihop ett par skivor till bord, tagit dit klappstolar. Vatten finns, liksom en micro. Vissa dagar åker de till ett matställe - det får ta den tid det vill. Och Jonny brukar ta en extra kopp kaffe och nöjt konstatera att "såhär långa luncher har de inte på storbyggena"

Det kommer leveranser under dagen. Robin och Migge får bära in skiva efter skiva i huset, inget ska stå utanför. Inga kranar här inte. Sen städar Robin en timme, sopar undan sågspån och plast och annat, för kunden ska komma i morgon. Jonny sitter på en bal isolering och pratar med ytterligare en kund som är arg, en tillbyggnad i Bromma som de borde ha hunnit med under veckan.

-Det blir övertid ikväll, säger han till Robin. Vi tar Bromma efter Arsenalsgatan. Och Robin vet att klockan kommer bli både sex och sju innan han kommer hem - träningen med polarna är det bara att glömma.

För på den här nivån frågar inte chefen. Han beordrar. Och sen får Robin tanka sin pappas bil på Jonnys bensinkort en eller två gånger. Det blir ju ingen skatt då, säger J0nny och flinar. Och Robin gör som han blir tillsagd. Han är är ju inte så säker på vad som gäller. Och hans pappa har hittills inte protesterat.

De fikar ihop med Jocke och Migge innan de drar till Arsenalsgatan. Klockan är en bit efter två när de kommer dit, och Jonny får använda tio minuter till att lugna ner den arga kvinnan. "Jo, jag vet att vi är sena men det är mycket nu..." Tur att man har sån jävla charm. säger han till Robin när krisen är avvärjd.

Jonny är ingen skurk, kom ihåg det. Han jobbar hur mycket som helst - väl medveten om att hans jobb inte tar slut klockan fyra. Det är inte pappersarbetet som tar tid; det finns knappt nån småföretagare som sköter det själv idag, han lämnar bort det. Det som tar tid är att jaga nya jobb, och att räkna på nya jobb. Men han rår sig själv och erkänner att det är en livsstil - och han har tjänat rätt bra med stålar genom åren. Inte för att han sparar särskilt mycket, inte då, men han har rätt kul. Synd bara med gumman. Men det finns ju andra kvinnor...

Robin vill inte berätta vad han tjänar. Att det är under avtalet är helt klart. Men han är rädd om sitt jobb - trots allt tjänar han pengar, vilket är det viktigaste för hans grymtande pappa. Och de här skabbiga skåpbilarna pilar fram och tillbaka i Stockholm dygnet om, folk slutar och kliver på. Ett par skitiga brallor kan man väl offra på den där grabben, men skyddsskor behöver han då inte. Och klättra på stegar gjorde man förr i världen, så varför inte idag?

Jag vet inte hur många de är, annat än att de är många. Deras anställda jobbar farligt och utan trygghet, kunskapen om anställningsskydd är minimal. Det förekommer både svarta och gråa pengar, oftast med kundens vetskap. Ingen av de här killarna har nån ambition att växa som företag, anställa fler, ta större objekt. De är nöjda med sina småjobb - de är hantverkare! Och deras kunder är oftast också mycket medvetna om vilka de är...