Fet, singel och femtio....

Häromdagen brast det för en av jobbarpolarna. Hans före detta, kvinnan han fortfarande inte kommit över, skulle gifta sig med den stilige, ekonomiskt oberoende affärsmannen hon bytt honom mot. Enligt honom. För en tillvaro med hus i Spanien, villa på Ekerö, två bilar och ett obekymrat liv fjärran från det Hårt Belånade Radhuset som min jobbarpolare skulle få betala resten av sitt...

- Och själv sitter man här, fet, singel och femtio.

Emellanåt har jag ju intresserat mig för fenomenet; det blir ju gärna så när man ingår i begreppet, och därför utbröt raskt en diskussion om småaktighet, internetdating, galna ex och Det Var Bättre Förr. Och det har inte tagit slut än. Diskussionen alltså. Både om hur man dejtar, vem man dejtar, varför man dejtar och om man ens får fejta.

Min mormor - salig i hågkomst - hade en rolig och lätt cynisk väninna som hette Edit. Hon var lite av en mästare på oneliners, och jag minns när hon, ensamstående, kommenterade en av deras gemensamma väninnor, som precis blivit änka för tredje gången; den här gången via kremering:

- Jaha, en annan hittar aldrig en karl men vissa har så de kan elda med dem.

För så är det. Några förblir utan partner - och visst borde vi skippa ordet ensamstående - och andra verkar ha varit relationer under största delen av sina vuxenliv, med korta avbrott. Det finns ingen rättvisa i singellivet. Inte finns det nån logik heller. "Hon är precis din typ" har jag hört några gånger, och se det var hon inte alls.

Det enda som fungerar är att träffa många. Tror jag. Så man har att välja på. Sitta hemma i soffan en helg till med hyrfilm och hämtmat kommer inte att lyfta någon ur singellivet. Knappast att ränna på Golden Hits heller (känt danshak för medelålders singlar i Stockholm, som information åt utomsocknes), även om det finns de som träffat sin partner där. För saken är ju att de där som i vuxen ålder får påbörja ytterligare ett samliv faktiskt finns.

Jag har rätt många i bekantskapskretsen (vid närmare eftertanke har det nog varit rena epidemin) som helt plötsligt kommer släpande på en karl eller kvinna. När man minst anade det liksom. Och det är jätteroligt för dem.

Alltså dejtar man. Ett fenomen som inte alls är förbehållet trettioåringarna; i själva verket är det lätt töntigt när trettioåringar bär sig åt som om det är de som är de stora sökarna på relationsmarknaden. Bah, ni ska ju ha ekonomiska referenser och anteckningar på ärftliga sjukdomar i tredje led, inför barnalstrandet, och gärna centralt placerat boende med bytesmöjligheter.

Den sortens perfektionism bör man nog lägga åt sidan om man dejtar som medelålders - skulle jag träffa en kvinna utan nån som helst bakgrund skulle jag nog backa undan..

Vi som är feta, singlar och femtio vill ha en partner att ha kul med. Och tänk om nån för tjugo år sen sagt till mig att jag en dag skulle dejta mor- och farmödrar... För det är så det är - alltihop kombinerat med en slags fåfäng jakt på en alltmer exponerad ungdomlig look. Det tragiska är att utseendet blivit alltmer väsentligt - det räcker kort sagt inte längre med ett otrevligt sätt för att bli avspisad, man måste vara ful också.

Jag dejtar alltså. Inte mer än nån annan singel i storstan antar jag. Oftast inte mer dramatiskt än att man träffas, tar ett glas ihop och snackar. Ibland gör jag det via nätet - vilket är FULT! för en del. Fortfarande. I synnerhet om man står för det. Vilket är en konstig inställning - vill man träffa någon måste man ju faktiskt tala om att man är singel. Det betyder inte alls att man är desperat och trånar efter en moderlig famn.

Sen finns det ju naturligtvis de som inte är skapta för att vara ensamma. De som mer eller mindre kastar sig från famn till famn, som upplever nyförälskelse lika ofta som svartaste hjärtesorg. De som faktiskt lika ofta är de som är grymma, som att de blir behandlade grymt. Som överger lika ofta som de blir övergivna. Och som nästan aldrig ser det själva.

Den viktigaste lärdomen är att man ska vara försiktig med människor. Det blir viktigare och viktigare ju äldre man blir. Olyckliga tjugoåringar kommer över det, olyckliga femtioåringar kan få dras med det resten av sina liv. Sen kanske det är så att vi alla måste göra samma misstag om och om igen för att så småningom lära oss.

Jag hade inget råd att ge min jobbarpolare. Han måste få göra sina klavertramp på egen hand. Det enda man kan säga med säkerhet är att han får se till att ha kul på vägen...

Bilden? Speed-dating. Ett fenomen jag prövat, och Herregud! så pinsamt det var...