Budskapet var rätt, budbäraren var fel

Det är svårt med folk som gör allt rätt. Ser rätt ut, tycker rätt, formulerar sig rätt. Så småningom börjar småaktiga människor - såna som jag och några till - nästan hoppas att de skulle ha fel nån jävla gång. Det kan handla om eurokrisen, om fotbollslandslaget, om arbetslösheten eller om det socialdemokratiska partiets framtid. Och det ska det göra nu.
Dagens politiska situation kan inte vara en nyhet för nån annan än Lena Melin, som är - det bör upprepas ofta - Den Sämsta Politiska Reporter som nånsin fått skriva i nationell media. Varför hon får skriva där är en total gåta, vilket jag säkert kommer få svar på tal för. Men det skiter jag i för jag har ingen position att försvara.
I själva verket är den socialdemokratiska tillbakagången, både reell och formulerad, väldigt förväntad. Så förväntad att den bara till viss del har med Håkan Juholt att göra. I korthet beror det på ett toppstyrt parti, där kompis och blodsbandsrelationer haft större betydelse än kompetens, och där samhällsutvecklingen helt enkelt eroderat bort den traditionella väljarbasen. Utan arbetarklass, inget arbetareparti.

En utveckling som satte fart i början på nittiotalet, och som därefter accelererat. Kvar blir en organisation som skapades för hundra år sen, en del koryféer som vill samlas vid köttgrytorna, och en förvirrad menighet som undrar vadfan de ska ha sossarna (och facket till). Och det har fortfarande inte med Håkan Juholt att göra.

Till det kommer en vision, formulerad av dåvarande Sture Eskilsson, informationsdirektör vid Svenska Arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt Näringsliv, som handlade om hur man skulle ta makten. Detta beskrev han redan i början av 70-talet - ett långsiktigt strategiskt arbete, som däremot inte blev vad han trodde. Istället för att bli en spjutspets mot ett nyliberalt samhälle dök istället De Nya Moderaterna upp. Ett parti som - faktiskt - lagt sig nära traditionella socialdemokratiska kärnfrågor, och lämnat över högerpolitiken åt centern och KD.

Den socialdemokratiska sparka-sig-själv-i-arslet-debatten mot De Nya Moderaterna har däremot Juholt en del att göra med. Under fem år har socialdemokratisk opposition bara lett till att Moderaterna står ännu starkare. Har nån tänkt fel, måhända?

Man ska ha klart för sig att mycket av det mentala motståndet mot att se Moderaterna med glasögon från 2011 istället för från 1976 är känslomässigt. Politik är passion och kärlek, och det finns en del ledande moderater som inte ska hamna i en mörk gränd med mig nån gång - jag minns vad de sa om oss , om Palme och en del annat. Det finns några som var MUF-are på åttiotalet som har orsak att skämmas även idag, för saker de sa. Innan det blir utrett kommer nog en del blockeringar att bestå.

Jag tror inte på en konspiration, skapad av spindoktorer. Det som händer idag är bara logiskt. Det hade kunnat undvikas, med en starkare intern opposition och nytt blod. Och allra tydligast blir detta när budbärarna inte är de som är födda eller uppvuxna i rörelsen. Dels för att de kanske inte har precis alla kodord, dels för att de försöker förklara kräftgången med sannolika skäl.
Att det också finns ett medialt underläge gör liksom inte saken lättare; i Sture Eskilssons vision var det viktigt att ta makten över medierna - alltså skulle högerynglen in på journalistutbildningarna. Det har fått till följd att, lyssna nu, ekonomi- och samhällsjournalister idag har en högre borgerlig profil än befolkningen i övrigt. Ändå lever myten om Vänstermedia kvar. Märkligt. Det är ingen orsak till den socialdemokratiska kräftgången, men kan vara värd att nämnas.

Budbärarna säger alltså rätt saker, men blir attackerade för det. De kan vara för smarta, för snygga, för unga, för provokativa. Och framförallt har de ju rätt så jävla ofta. Illa va?
Jag har själv fått höra det - och jag är så mycket socialdemokratisk adel att jag fick vara med i Christer Isakssons bok om fenomenet. Alltså var det lite skoj att höra en skummande partist föreläsa om hur viktigt det var att ha varit medlem länge, innan man fick tycka något. Observera - innan man fick tycka något

Det här handlar inte om land mot stad, eller om gamla fraktioner mot varandra. Det här handlar om ett parti som måste ta sig en funderare på hur samhället ser ut. Fortfarande är arbetare det finaste man kan vara, eller ha varit, inom socialdemokratin. Trots att det per definition är ett begrepp som krymper hastigt. Det finns fortfarande hisnande orättvisor, men man gör sig själv en björntjänst om man tror att barnfattigdom är något som dykt upp under Reinfeldt; det fanns under Persson också. En smula självkritik är alltså bra.

Det är därför jag blir förbannad när jag hör och ser hur De Som Är Orsaker till dagens låga opinionssiffror högljutt försöker nackskjuta de som vågar analysera. Jag står för vad jag sagt tidigare: vi vinner inga val på att tjata om Ådalen '31. Grosshandlarhögern är död och begraven. Kvar finns en uppdaterad borgerlighet, med starka resurser och en växande belåtenhet.
Mot detta vill jag se en modern smart socialdemokrati, som låter människor välja själva, som ser möjligheter med utbildning och teknik. Annars är vi körda. Och som också låter smarta människor vara våra företrädare.

Ett parti med framtidstro klarar vilka debatter som helst. Så sluta skjut på budbärarna. Och den saken måste Juholt ta itu med.



Andra om saken Johanna Johan Alexandra Krassman

Dessutom en massa andra tyckare i media. Nå, i mitt umgänge är jag tammefan den ende som läser politiska bloggar alls, så klicka på ni....


Bilden? Går promenaden upp eller ner?