Lära gamla hundar sitta....

För många år sen, när jag fortfarande var en ung och uppkäftig människa (numera är jag inte ung), skickades jag på en överläggning för nya förtroendevalda socialdemokrater på en kursgård i Roslagen. Det var en rätt medioker tillställning, fylld av medelålders kvinnor med likadana sjalar och medelålders män med likadana manchesterkavajer.
Sen var det ungefär jag, en blivande chefredaktör som vill vara anonym, och ett par andra SSU-are, uppfyllda av en smula allvar. Vi var alla ombedda att säga nånting. Nåt "nytt och fräscht".

Jag började min minut med att säga att "i Brasilien är man glad om man hittar en duglig politiker. För där har man gett upp om att hitta nån som är hederlig". För det hade jag precis hört Björn Kumm säga i radion.
Det blev rätt tyst. Alla sjalar och manchesterkavajer tittade på varandra, med ett uttryck av "vad pratar han om? Brasilien????" i ansiktet.

Just då hade vi haft en av alla dessa återkommande fackliga farser, med höga vederböranden som suttit och skrivit ut feta löner och pensioner åt varandra. Allt stort uppslaget i Expressen, givetvis. Och min tanke var att få en liten debatt om vilka villkor politiker skulle ha. Redan på den tiden förekom det en sned debatt om hur mycket riksdagsmän skulle tjäna, och på den tiden var jag naturligtvis dum nog att tycka att "de minsann inte skulle tjäna bättre än en...eh...barnskötare!" Eller vad jag drog till med.
I församlingen av sjalar och kavajer satt det då några statssekreterare, en driva ombudsmän och lite andra av den sorten, och de bankade raskt ner mig med hyfsat sakliga argument. Givet att det handlade om riksdagsledamöternas löner.
Desperat pep jag tillbaka: "Men hur ska vi kunna lita på att alla som sitter på höga poster i framtiden inte kommer börja snylta på systemet?"

Då reste sig kommunens egen riksdagsledamot, tung av erfarenhet, grå av byråkrati, och med ett rent encyklopediskt minne för årtal och uppdragsinnehavare, och sa, med malm i stämman:
- DET kommer aldrig en socialdemokrat att göra!

Och sen var det slut på den diskussionen.

Jag är en smula upprörd när jag skriver det här. Just nu har den borgerliga pressen högtidsstunder om sossar som, utan att skämmas, tar ut pension fast de är i arbetsför ålder. Som utan att skämmas nyttjar systemet till bristningsgränsen.
Deras argument är, att det är helt enligt reglerna.

Oh yeah? Vad har reglerna med saken att göra?

Det finns en massa saker som är enligt reglerna, men som jag knappast tror att ens toppsossar skulle göra. Typ äga aktier i Lundin Oil, gynna vitryska staten, ha en semesterfästmö på Thailandsresan, säga neger eller arbeta som talesman för Carema. Typ olämpliga saker.

Så hur tänkte de där?

I min egen arbetarkommun - för er som inte vet det är det den högsta lokala sammanslutningen under distrikt - förekommer det arga diskussioner om etikutbildningar och regelverk. Sånt tror jag inte på. Dels för att då blir det ett jävla kattrakande om vem som ska svara för värderingarna, dels för att det uppenbarligen redan finns regelverk.
Det handlar bara om att ledande socialdemokrater ska tänka lite socialdemokratiskt. Liksom.
Kanske det är så enkelt att man ska fråga sig: Gynnar jag mig själv nu? Och om man svarar Ja på den frågan får man fundera en stund till.

Är det OK att ta ut pension medan man är i arbetsför ålder? Svaret för de allra flesta av oss är Nej. Och de flesta av oss har dessutom inte en rejält tilltagen pension ovanpå inkomsten - vi får minsann spara av den lön vi har. Och ingen ska inbilla mig att man inte kan lägga undan ett par spänn extra varje månad när man tjänar uppåt 600 000 om året.

Nu tror jag att det kan komma nåt gott ur det här. En rejäl utrensning. Ett stålbad, där gamla hundar får kliva tillbaka för nya och pigga. Fast det allra bästa vore ju om de där gamla jyckarna själva insåg att hoppsan, nu har jag gjort bort mig....