Min pappa var hemma med oss barn redan på sjuttiotalet. Då var det så sällsynt att tidningarna skrev om det. Fick jag välja ett ord skulle det vara "banbrytande" men å andra sidan var vi inte direkt den vanliga radhusfamiljen i förorten.
Kort och gott innebar det att han slutade sitt jobb, och stannade hemma medan mamma istället gick ut i ett arbetsliv som hon längtade efter (och som längtade efter henne). För mig och mina syskon innebar det en drastisk omläggning av livsvillkoren.
Från en drönartillvaro, där en i och för sig tjatig mamma ändå var den som plockade undan och lagade mat, till en schemalagd vecka där pappas underofficerstalanger kom fram. Här skulle det städas (huset delades upp i zoner), här skulle det handlas och här skulle det tas hand om minstasyster och glad tax. Oavsett väderlek och andra sysselsättningar.
Vi var inte särskilt lyckliga åt saken. Inte grannbarnen heller, för pappa smittade av sig på grannpapporna, vilket vi, med barns logik, fick lida för...
Just då, i mitten av sjuttiotalet, när jag var en tidig tonåring med dålig andedräkt över hela kroppen och i total okunskap om vuxenvärlden, var nog inte min lyckligaste tid. Jag var grymt störd över att han helt plötsligt tog tidningen eller la sig i vad jag åt till frukost. Jag fattade helt enkelt inte vad han hade hemma att göra - ut och jobba med dig, precis som Steffes, Krilles eller Johans farsor.
Det tog ett par år innan jag faktiskt begrep vilket mod mina föräldrar visade, och hur framsynta de var.
Jag kan inte säga att jag då tyckte att han var mig nära, men efteråt har jag ändå känt att jag har en annorlunda, och kanske bättre relation till min farsa än många av mina jämnåriga. Och i synnerhet märktes det här när han ett par år senare var hemma med min då nye minstebror (vi är några stycken...)
Mina föräldrar hörde till de där som levde ideologiskt. Åkte inte till diktaturländer på semester, köpte inte ens frukt från Francos Spanien, var engagerade i frivilligrörelser och politik, och som faktiskt trodde på ett jämställt samhälle. Som rätt många var på den tiden, även om de verkar ha kort minne nu.
Alltså var pappa hemma när minstebror var liten - vilket i förorten sågs som ännu konstigare än att han var det med oss. En vuxen karl som var med på dagissamlingar, som handlade blöjor och drog barnvagn mitt i vardagen. Och nu är den minstebrodern själv hemma med sin ljuva dotter.
Vikten av att pappa är hemma när barnet är litet kan knappast övervärderas - det är knappt nån som säger emot det idag. Men då måste det också handla om jämlikhet - att pappa faktiskt gör hemma vad mamma gör. Inte att pappa bara leker, och sen står disk och tvätt tills modern kommer hem (vilket alldeles för ofta verkar vara fallet, att döma av berättelser från umgänget)
I min egen bransch tas oftast föräldraledigheten ut i samband med semester, och jag vet att väldigt många av byggnadsarbetarna knappast lever ett jämställt liv då. Även om de är bättre på det än jag var när Arvtagarna var små.
Själv var jag inte hemma, och det skäms jag för. Min dåvarande arbetsgivare sa helt enkelt ifrån att det innebar att jag då, 1991-1992 när Arvtagerskan var liten, kunde se mig om efter ett annat jobb. Jag borde ha bett dem dra åt helvete. När Arvtagaren kom hade jag egen rörelse och både jag och Den Ömma Modern visste att det var en omöjlighet.
För visst ska man vara hemma! Precis som ni kan läsa om här. Känslan av att få vara nära sina barn, känna deras dofter, höra deras andetag, se deras glädje och sorg blir bara djupare om man varit med från början. Annars kan det bli som en jämnårig sa till mig "farsan är som en främmande människa". Och det här är något man ska ta sig rätten till.
Men låt det fortsätta upp i åldrarna - vi behöver våra ungar mer än vi tror, och att vara hemma med en skock är både lärorikt och roligt (fråga min pappa, fråga mig!). Väldigt många frånskilda pappor borde fajtas mer för att få vara med barnen! Sen är det ju som en kompis sa häromdagen - är man hemma med ungarna när de är små, kanske man själv kan få vara gammal tillsammans med dem.
Nånstans känns det också rätt bra att kunna säga - min pappa var en hjälte. Jag hoppas att fler barn kommer kunna säga det i framtiden.
4 kommentarer:
En fin berättelse om din pappa - som jag under en period var arbetskamrat med på socialdemokratiska partistyrelsen.
Det du skildrar var en brytningstid då vi som på allvar tog upp en ny politisk diskussion, den om könsroller och jämställdhet, faktiskt också fick kämpa. I det här avseendet hör din pappa till föregångsmännen.
En fin och viktig berättelse som du delar med dig av. Det är bara att buga och tacka. Och så hoppas jag att du avgett några löften om fler inlägg som vi, dina läsare, kan se framemot. Du är saknad!
/Eva
Mycket vacker berättelse denna och borde läsas av många. För visst fanns det föregångare, växte själv upp i en familj där bägge jobbade och delade på hemmet med oss barn, 4 st. Fick med det i blodet. Vid 70-talets början tog jag nattskift när min första kom och var dagpappa för 3 barn på dagarna. Mina döttrar tar ingen ojämlikhet i sina förhållanden.
Calle jag har låtit detta fantastiskt rörande och tänkvärda inlägg stå okommenterat. Detta av hänsyn till att det inte skulle bli några fler skriverier. Nu däremot kan jag inte hålla mig. Ja det behövs fler farsor som vill vara hemma och inte missa de första åren och dom kommer. Själv lyckades jag vara hemma nästan ett och ett halvt år under äldsta killens första två år. Helt fantastiskt men jag hade inte grejat det utan stöd från två kamrater på arbetsplatsen. Voicen och Igge, dessa två herrar sade nästan unisont -du får inte låta frun ta all tid med barnen för då missar du det mest fantastiska. Dom hade båda två varit föräldralediga så dom visste.
Det är det som behövs. Starka ledartyper som gubbar och lärlingar litar på och ser upp till som vågar säga vad dom tycker oavsett hur branschen ser på det. Därför längtar jag till att jag ser dina ord på denna sida igen.
Skicka en kommentar