Efter politiken då? Del två

Min mamma dog för tretton år sen. Hon ligger begravd på en idyllisk liten kyrkogård utanför Stockholm. Jag åker dit då och då, funderar. När jag går omkring ser jag nya gravar, ibland med namn som är alldeles för bekanta. Ibland namn som i varje fall klingar till. Var det inte han som bodde på den gatan? Han med hunden?
Jag ser sällan människor där. Under vinterhalvåret är det vindpinat och öde, under sommaren lummigt och sommarvackert. Kyrkan är från urminnes tider, och givetvis ligger det ett par extremt fula och opassande hus för samling och teknisk service i blickfånget.

För att komma till kyrkogården behövde man förr köra bil. Bussen avgick med glesbygdstäthet, men sen pendeltåget kom är det gångavstånd, om man har hyfsat pigga ben. Mycket länge innebar promenaden att man fick gå efter en smal remsa av en illa upplyst väg, där bilarna passade på att öka farten. Mycket.

I tio år krigade min pappa och andra för att få en gångväg från stationen till kyrkan. Helt riktigt tänkte de att äldre människor ska kunna gå dit, utan att bli nermejade av en idiot i en trimmad Epatraktor (det här är Bro, en egen ort i Uppland, inte nån förort). Och de skrev motioner till den socialdemokratiska föreningen, stötte på kommunalråd, väckte frågan.
De gjorde som de blivit lärda. Och inte mycket hände. Men den generationen är en envis sort när de vill.

Idag finns vägen där. Efter tio år. Och jag funderar på om det är en framgångs- eller motgångssaga. Tio år?

Missförhållandena på Caremas boenden var kända långt innan Uppdrag Granskning slog till. Att usel bemanning ger usel omsorg är ingen nyhet alls; sånt har vi som är fritidspolitiker vetat om länge. Men vi har inte längre kanalerna för att få fram det. Idag är det långt mer effektivt att ringa en reporter än att ringa sin lokala politiker om man vill få något uträttat. Har man blivit blåst av Ruffel&Båg AB kan jag garantera att Plus i SvT är mer effektivt än Konsumentverket.

Om jag hade en idé förr i världen skrev jag en motion, som sedan antogs av en förening, av arbetarkommunen, av distriktet och sen, så jävla småningom, av en kongress så avlägsen att det bara inte fanns. Det var inte direkt de aktuellaste frågorna som dök upp på Byggnads/LO/Sossarnas kongress. Och är det inte nu heller.

Jag håller på att lära mig det där. Att någon idag faktiskt kan slänga upp en artikel på DN Debatt, helt utan nån förankring i en folkrörelse. Köra sitt eget race liksom. Mängder med åsikter raddas upp, utan att behöva stötas mot en massa griniga invändningar på lokalnivå. De som skriver sånt brukar kallas "oberoende". Som vi förutsägbara politiska bloggare ungefär (och ibland är det ju så att de som får skriva på DN Debatt också bloggar. Tänka sig.)

Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig. En del av mig tycker det är jättebra att saker händer fort. En del tycker att demokrati ska få ta tid. Men jag begriper naturligtvis frustrationen över att det tar tio år att få en rätt självklar trehundra meter lång gång- och cykelväg över ett gärde, och jag mer än inser att de flesta skulle gett upp.

Det stora problemet är ju när vi hamnar i otakt. Just nu är väldigt många - jag höll på att skriva alla, men det är inte sant - i upplösningstillstånd över hur äldreomsorgen blivit lekstuga för profitörer. De som skäms mest är de som mest talat för privatiseringen. Och genast ska partierna försöka ordna till det här - med lagstiftning eller principer. Moderaterna mest, eftersom de är de som har mest att förlora.
Men när väl insatserna kommer är frågan borta. Då har media hittat nåt annat att vara moraliskt indignerade över, och då måste man släcka den branden.

På sikt ser jag knappt nån orsak att vara medlem i ett politiskt parti om det är så här politik ska bedrivas. Tristast blir det när mina egna företrädare talar om saken, som de definitivt inte fattat .
Ännu tristare blir det att delta i totalt förutsägbart kommunalt politiskt arbete, där en grötmyndig majoritet sätter sig på minoriteten.

Alla framtidsprogram jag ser handlar om 2014. Ungefär. Varför då? Kan man inte få några smarta människor att skriva om hur de tror att världen kommer se ut 2050 - när jag är jävligt gammal och behöver kissblöja? Ett riktigt framtidsperspektiv. Vad jobbar vi med? Hur bor vi? Vad tjänar vi? Vilka leder Allsvenskan? Finns det politiska partier? Finns det en fackföreningsrörelse?

Finns det får och kor och vatten och luft? Får dom döttrar och söner? Har dom dragspel och vals? Har dom kvar bruna böner? Har dom någonting alls? Dricker dom ens öl?

I vanliga fall brukar jag vara rätt tvärsäker på vad jag vill men just nu är jag det inte.

mer på temat här

Bilden? Bro Kyrka från ovan. Till höger synes bilvägen ner mot station, fast utan gång- och cykelbana