Telefonnummer jag inte minns

Jag har en sån där ny telefon, som inte alls är en telefon utan en liten dator. I den har jag, hör och häpna, lyckats lagra 1623 telefonnummer. Hur nu det gått till - jag har haft samma telefonnummer sen 1994 och jag antar att de bara följt med när jag bytt telefon. Jag är inte heller särskilt oteknisk utan har lyckats föra över information från den ena luren till den andra, utan att tappa bort nåt. Vilket annars är en återkommande åkomma bland generationskamraterna - HJÄLP; jag har raderat hela adressboken...
Just nu funderar jag på att göra det. För när jag en gång på världen började spara telefonnummer var jag duktig och skrev in folk med efternamn och förnamn och i förekommande fall också företag eller organisation eller nåt liknande. Fast oftast inte. Så nu har jag ELVA Micke Andersson, varav fyra ska ha jobbat/jobbar på Skanska...
Och jag minns inte var jag träffat dem, varför jag har deras nummer eller om vad vi kan ha pratat. Känner ni igen det där? Lite som att det ramlar ut ett kvitto från festkavajen med ett telefonnummer på. Inget namn, bara ett nummer. Det är tydligt att en kvinna skrivit det (kvinnor kan skriva tydligt även efter ett par glas vin, vilket män inte kan. Oftast kan män inte skriva tydligt i nyktert tillstånd heller...) och det är ett hyfsat belopp på krogkvittot. Jo, jag minns en massa damer från kvällen, men inte att nån skulle gett mig deras nummer. Så läser du det här kan du väl höra av dig...
Och när jag tittar genom mina telefonnummer i telefonen hittar jag numret till en gammal vän. En sån där Dödspolare, en sån som skulle hjälpa mig i alla lägen. Som jag inte pratat med på sju år ungefär. Vi var som ler och långhalm under ett par rätt osnygga singelår, visste allt om varandra. Vi till och med planerade ett litet bankrån, för skojs skull. Innan ni blir oroliga nu vill jag berätta att det är sånt unga män gör tillsammans - nån slänger fram en galen idé, och rätt vad det är sitter man där med kartor över trakten, närmaste polisstation, flyktvägar. Och blir jättenervös när nån sedan faktiskt rånar just den banken exakt på det sättet. Det är sånt unga män gör. Eller ska gå in i Främlingslegionen eller resa jorden runt. Eller så var det bara vi...

Och en kväll sa vi hej efter en gemensam färd hem från nåt ställe och sen såg vi inte varandra på typ femton år.
Inte osams, inget sånt. Det bara rann ut i sanden. Sen har vi ju sprungit på varandra emellanåt, snackat lite, mest om andra gamla kompisar som vi inte heller träffar, men vi har givetvis deras nummer kvar. Fast vi kommer inte att ringa, utom i Absoluta Nödfall. För män i min ålder är det När Man Blir Singel Igen, och när man behöver ersätta svågern i helgens innebandymatch/flyttlass. Aldrig annars.
Sedan är det ju det där med att radera ur telefonen. Just min telefon, en iPhone, tycker inte om att man tar bort folk ur den. Så den lägger tillbaka vederbörande varje gång jag synkroniserar den med datorn (lite internjargong där). Detta gör att innehållet växer. Överhuvudtaget har iPhonen en egen vilja som kan driva mig till vansinne - som när jag ska SMSa något illa kvickt och den istället öppnar en Viktig Uppdatering som måste laddas färdigt innan jag gör nåt annat, underförstått att annars är alla telefonnummer borta i varje fall.
Idag minns man inte heller några telefonnummer. Det var annars en vardaglig minnesträning som höll en hjärna spänstig och alert för tjugo år sen. Oj, vad man mindes - sina kontonummer, inklusive claringnummer, portkoder, personnummer, postnummer, och hemtelefonnummer. Samt friidrottsresultat och Håtunaleken och de svenska placeringarna i herrarnas rodd i OS 1984. Idag behöver vi vanliga inte minnas nånting. Alt finns ju där - om man orkar.

Ja, förutom de allra mest kända människorna. Förra året hade jag anledning att träffa en av Sveriges mest bevakade och påpassade kvinnor. Hon skrev upp telefonnummer i en liten adressbok. Hon lärde sig aldrig sitt mobilnummer, varje månad måste hon byta, för då är det bekant hos illvilliga människor i landet, som smsar äckligheter eller ringer. Inte heller sparade hon nånting i telefonen, väl medveten om att skydda sitt privatliv. Det hade hon lärt sig efter att ha valsat runt i pressen i rätt många år. Det är rätt ironiskt att hon måste leva analogt när alla andra lever digitalt.
Men nu raderar jag en massa kontakter. Fast med största sannolikhet lägger telefonen tillbaka alltihop i korgon...




Bilden? En skämtteckning som var passé när den kom...