Det finns inte rätt eller fel om ledarskapet

När jag en gång började jobba hade vi glödande politiska diskussioner i boden. Inte för att det fanns några borgare där, gudbevaremigväl, men det fanns mer eller mindre radikala sossar, en del kommunister, man hörde talas om nån stackars inrest centerpartist och sen en massa icke-röstare, som fick skopor med ovett för sin jävla attityd.
Ibland var folk så arga på varandra att de var tvungna att dricka kaffe på olika tider, och vi yngre, eller bara retsammare, kamrater, fann ett stort nöje i att knuffa Knutte i sidan och säga att Hasse tycker att löntagarfonder är en stalinistisk grej. Och sen kunde man se på hur Knutte kavlade upp de verbala skjortärmarna, medan Hasse la snusen till rätta för att med diagram ritade direkt på bordsskivan visa hur löne- och kapitalbildning sker....
Ibland blev vi sittande så länge att basen tittade in och undrade va faen vi trodde vi höll på med.

Vi pratade politik kort sagt. Det fanns gigantiska orättvisor att ta hand om, det fanns en stöddig borgerlig överklass, och det fanns ett missnöje och en oro för framtiden. Har vi jobb efter det här objektet? Får lillgrabben dagis? Käringens chef kladdar på henne, tror jag... Vi bor i ett jävla gangsterområde men man måste ju bo nånstans....

Och det här är inte länge sen. Sen hände något. Både fackföreningsrörelsen och sossarna förvandlades på nåt vis. Partiet valde en okänslig kille från Sörmland till ordförande, varpå jag lämnade partiet i femton år. Facket ägnade sig åt att snacka ihop sig med arbetsgivarna. Diskussionerna dog ut.

Här ligger förmodligen en hel del av dagens problem för socialdemokratin. En för stor anpassning till samhället, där somliga lite grötmyndigt började blanda ihop sin roll som folkvald politiker med ett mer neutralt uppdrag som samhällelig förvaltare. Ungefär samtidigt dyker en ny borgerlighet upp, inriktad på att smidigt undvika den klassiska konfrontation som varit en grundpelare för arbetarerörelsen. Helt plötsligt finns det ingen patron på andra sidan, som kräver att man ska ha mössan i hand.
Vad som finns är företag som premierar jämställdhet, som ser ett mervärde i att bekämpa främlingsfientlighet, som har etiska regler av ett slag som var HELT otänkbara bara för femton år sen. Sen finns det ett antal knäppskallar, främst hörda på några ledarsidor, som anser att Den Nya Borgerligheten är en skam. Och mycket riktigt - så snart några såna ylat rusar stora delar av vänstern dit och pekar finger. "Se, såna är dom. Titta, de är precis samma borgare som förr. Titta bara!!!!"

Och då undrar jag bara varför borgerligheten i min egen kommun representeras både av mekaniker, av vårdbiträden, lokalvårdare, skolmåltidsbiträden? Är de lurade allihop?

En klok man skrev för ett tag sen följande till mig:

"Moderaternas konsekvent icke-aggressva kommunikation har förnyat det politiska samtalet. Varje gång vi säger att de är ulvar i fårakläder, att de ljuger, att de har dolda avsikter etc slår det tillbaka på oss själva.
Socialdemokratins kris handlar inte om höger eller vänster, inte om Juholt eller Östros och är framför allt inte en fråga om minskat väljarstöd - det är en kvalitetskris.
Om partiets processer - val av förtroendevalda, politisk analys och formuleringen av politik - har stora kvalitetsbrister, är minskat stöd bara en logisk följd. Våra valprocesser liknar mer slutna påveval än öppen demokrati.
Partiet lyckas inte mobilisera forskarsamhället i sin dialog om hur samtiden ska tolkas.
De konflikter som partiet driver mot alliansen är gamla önskerepriser, alltför ofta symbolfrågor med begränsad bäring på de de verkligt viktiga vägvalen.
Det som är lätt att skapa spontant engagemang ikring, t ex upprördhet över vinster i riskkapitalbolag, har inte en fortsättning i genomtänkt politik.
Dessutom finns en oroande tendens att inte inse vikten av att varje styrelse måste ha plats för "djävulens advokater" - ett mothåll som kritiskt ifrågasätter och får ledningarna att skärpa sig. Socialdemokraternas grundvärderingar har fortsatt hög relevans, men varje gång man tillåter sluggerargumentation, slapp analys och tillyxade förslag hotas trovärdigheten."

I ett modernt parti måste det vara tillåtet att kritisera ledaren. Jag har redan gjort det - jag anser att Håkan Juholt ska avgå. Inte för att han för fel politik, eller för att han är fel, eller för att han gjorde något olagligt, för det vet jag att han inte gjorde.
Men jag orkar inte med att ta debatten om hans moral. Inte en gång till. Jag tog den smällen när det gällde Mona, och var chanslös. I de lägena är Den Nya Borgerligheten en fruktansvärd motståndare, som inte kommer låta oss prata politik.

Fatta det. Alla ni som nu skriar om att vi måste inrikta oss på politiken - det kommer inte att fungera. 2012 kan man inte se bort från Håkan Juholts klantighet. Det_går_inte! Vi har inga kanaler där vi kan föra fram våra frågor så länge Håkan Juholts handel och vandel finns i borgerlighetens sikte. De kommer inte att tillåta det. Istället kommer de bara att lägga ytterligare en torped i kammaren, rikta in sig och fyra av. Poff!
Det är därför den interna debatten måste handla om partiledaren. Om framtida val. Om organisation och struktur.

Idag pratar vi nästan aldrig politik i boden som vi gjorde förr. Det finns några Sverigedemokrater som behöver få på huden emellanåt, så de inte sprider sig, men frågor om inflytande och ägande, om vinster och utslagning, om fattigdom eller förtryck kommer sällan upp. Men skulle de komma upp skulle jag vilja kunna prata om det, som socialdemokrat, utan att först behöva använda tio minuter till att med trött röst försvara och förklara Håkan Juholts moral, tack.