Jag minns min första miniräknare. Den hette Texas Instruments och var stor som en tegelsten. Vi fick kvittera ut den av en sträng lärare, med målsmans godkännande, och man kunde, genom att slå in ett antal siffror få fram en slutprodukt som blev "hello" när man vände på den.
Det var ett tekniskt genombrott som hette duga, liksom klockor med digital urtavla. Själv hade jag en gammal Certina med visare, som drog sig ungefär tre minuter per dygn, och som måste vridas upp innan man gick till sängs. Vred man för hårt gick fjädern sönder, och då fick man bannor. Man lärde sig att känna det lilla, lilla motståndet innan det var försent, och sen la man den bredvid den likaledes handuppdragna väckarklockan med två bjällror, som drog igång ett helvetiskt oväsen nästa morgon.
Jag kan inte påminna mig att nån tyckte att det var bättre med en tupp som gol, eller solens upp- och nergång som tidsramar för arbetsdagen. Fast vi hade en granne hemma i radhusområdet som förmodligen använde tupp. En sen tupp. Varje morgon, och jag menar varje morgon, kom han skenande med rocken fladdrande som ett segel för att hinna med bussen. Och varje morgon undrade min ömma moder stillsamt varför "Ingvar inte gick hemifrån bara två minuter tidigare?"
Och eftersom jag var en snäll gosse frågade jag farbror Ingvar just det. Jag minns att han skrattade och sa att "jo, det kanske är en bra idé". Men nästa morgon kom han skenande som en finsk långdistanslöpare på OS-upploppet, och jag insåg att vuxna hade en alldeles egen logik. Han var, kort sagt, inte hjälpt av ny teknik.
Det finns somliga som inte är det. De hopplösa fallen. Och det märkliga är att de har fått nån slags hjältestatus. Han är analog, säger man och flinar lite åt farbrorn som fortfarande lägger ett kuvert med räkningar i brevlådan. Eller som fortfarande har hemtelefon, eller ingen dator.
Min generation är förmodligen den sista där tekniktvivlarna fortfarande är högröstade. Jag tror inte det kommer vara lika ballt att inte kunna boka resor via nätet, eller betala sina räkningar, för de som kommer efter oss.
Men de har en stark position just nu, som de använder för att köra ner följande påståenden i halsen på oss andra: "Nu har du varit on-line i ett år. Vill du ha ett liv istället?" eller "När vi var små var vi ute och lekte istället för att sitta vid en j-la dator..." Små nålstick i min själ, där jag ska skämmas.
Men jag har ett liv. Ju. Alla möjliga undersökningar visar att vi som är ute mycket på nätet också är socialare än de som inte är det. Och dessutom - hade det funnits datorer under min barndom hade man fått spränga ut mig från mitt rum, sanna mina ord. Det hade räckt med en TV på rummet, och sen hade jag bara visat mig för att hämta föda.
De där som alltid är sena till bussen finns fortfarande. Därför kunde man ju önska att nästa tekniksprång blev något som faktiskt fick dem att börja två minuter tidigare!
Bilden? Ack, jag minns de flämtande lysdioderna....
0 kommentarer:
Skicka en kommentar