Ledarvalet och frikyrkan

För en massa år sen var jag och min familj i en liten baptistkyrka i förorten. Det skulle barnvälsignas, och vi var upprymda och glada. Allt gick bra tills man släppte fram en lekpredikant - som tog sats ända från Jerusalem.
När han sa: Jesus kommer snart, och sen tittade på klockan, så bröt jag och min yngre bror ihop. Vi fnissade så vi skakade - vilket fick systrar och annat att bli ytterligt upprörda, fast inte lekpredikanten som nog trodde vi fallit in i nån slags sfärisk upplevelse, och att vi säkert skulle börja tala i tungor snart. Vi skrattade inombords så vi höll på att omkomma, och det spred sig inom familjen - det som skulle bli en glädjens stund höll på att ta död på oss...
Ärligt talat var det nog en av de sämsta predikningar jag hört, han är säkert KD-politiker idag eller värre, men varje gång jag och familjen nalkas nån slags gemensam eufori tittar vi på varandra och påminner oss om galningen för trettio år sen (tjugoåtta för att vara exakt).

I eftermiddag ska Juholt koras till partiledare. Jag önskar honom lycka till - han kommer ha förväntningar motsvarande ett världsrekord i knäböj på sina axlar. Och jag kommer inte vara där - jag skulle förmodligen bara börja garva högst opassande under talet. Som jag dessutom inte kommer kunna undgå, ens om jag försöker. Det här talet kommer spridas riket över, och analyseras sönder av tråkiga människor. Och mitt politiska intresse ligger inte där, även om det finns ett antropologiskt intresse i att se varför vuxna människor så förtvivlat längtar efter en räddare.
Jag blir bara räddare, jag.
Är jag inte för trött efter veckans arbete kanske jag tittar till det hela på lördagen.

Återigen - jag tror Håkan Juholt kan bli bra. Det är folket som väljer honom jag är skraj för. Mona Sahlin fick aldrig chansen - tack för det socialdemokrater i Skåne och lite varstans - och deras förväntningar är tunga. Inte heller tror jag att "vi kan lägga saker bakom oss" - istället ska saker upp på bordet, och det kan bara inte vänta till 2013.