Om Akrobaten, Farsan med fötterna, Frasse Puckel och Svarte Peder



  Emellanåt händer det att jag förirrar mig in på antikvariat. Ja, "emellanåt" är väl i lindrigaste laget måste jag nog erkänna, men vissa besök är mer givande än andra. Häromsistens trampade jag in på Adertons vid Odenplan, för att förköpa mig en smula. Och jag säger förköpa med stolthet.
Och precis när jag skulle lämna butiken låg den där, Sigurd Erixons skrift om Stockholms Hamnarbetare, att inköpa för femton spänn. Det var för bra för att motstå.

  Egentligen är fackföreningarnas historia för jävla illa dokumenterad, ofta bara ihopdragen med gamla protokoll, minnen från skumögda pionjärer - alltid lika måna om att skönmåla sig själva, och svärta ner äreminnet av ovänner - och förbundstidningar. Alltsomoftast också illa skriven - vi har inom Byggnads ett eget praktexempel i form av Stockholms Byggnadsarbetares historia, fram till 1985. Makalöst trist och värd att samla damm, även om den när den kom givetvis togs emot med öppna armar av de som hade beställt den.
  För problemet är att förbundens historia oftast blir minnena från de som var allra närmast makten.

  Så icke i Stockholms Hamnarbetares historia. För den handlar om arbetet, och om arbetarna. Hur de levde, slogs, bodde, föddes och dog, strejkade och söp. Vilket gör att den fortfarande idag är läsvärd.

  Inte minst beskriver professor Erixon minutiöst hur arbetet lades upp - och för en annan, med vaga minne av en levande Stadsgårdskaj med stora båtar, jättekranar och myller av folk, blir det genast intressantare. För hur många av oss vet egentligen vad en sumprunkare var? Eller skillnaden mellan hamnbusar och hamnarbetare? Vem vet vad en hamnsjåare egentligen var? Eller vem som var en Koling?

  Själv hade jag ingen aning om hur man lossade eller lastade ett tegelfartyg - men det var en långt mer intrikat syssla än man kunde tro. Det var för övrigt i stort sett alla hamnarbetarens göromål, på precis samma sätt som det också var ett ohyggligt tungt arbete. Att lossa en "sandkil", dvs lasten i en sandbåt, var ett enmansjobb. Att med skyffel och skottkärra förflytta 10-12 kubik sand från båtens lastrum till högar vid kajkanten. På 5-6 timmar, noterar Erixon oberört.
 "Trots kajens låghet var stigningen från skutan i land vid början av en lossning i allmänhet tämligen brant, och det fordrades både stor styrka och skicklighet för att få sanden i land. För detta ändamål begagnades en skottkärra, som kördes på den smala och branta planka som tjänade till landgång. För att få bättre balans och kraft brukade sandlossarna förse sig med en sele, som gick över axlarna, runt halsen, och ned till skalmarna på skottkärran"

  Det fanns en stark tradition hos hamnarbetarna, där man med underklassens obönhörlighet slog ner på alla som försökte sig komma förbi på den sociala skalan. Det fanns starka skråtraditioner hos vissa lag, packhuskarlar, järnbärare - medan det hos de allra längst ner, hamnbusarna (jo, de beskrivs så) mest handlade om daglöning för att få pengar till brännvin och tobak.
Det är ju så här en historik över yrken ska se ut - så var är Byggnads egen historia? Den som inte handlar om avtal, lönerörelser eller styrelseuppdrag? Hur gick det till när man valvade traditionellt? Vad är turkar och kofittor? Dymlingar? Hur såg ackord och förtjänst ut? Vem var lagbas? Hur valdes han?

  Och sen alla de andra sakerna - hur de åt, bytte om, bodde, reste. Det som vi får reda på i boken om Stockholms hamnarbetare. Att de åt på krogar som hette Masis Knosis (i korsningen Kocksgatan renstiernas Gatan), Fläskoset eller Sprutmojet (som låg på Davidsgatan). Att de tydligen hängde ihop med tobaksarbeterskor eller flickor från Barnängens bomullsspinneri.

  Jag vill veta att de rökte - schangdeluppe och Gefle vapen - att tuggtobaken tillverkades av Hellgrens i Stockholm och kostade 8 öre för enkel fläta och 16 för en dubbel.

  De hette dessutom saker - och jag har vetskap om att professor Erixon har censurerat en del bland smeknamnen. När den här boken kom på 40-talet var det inte riktigt rumsrent att skriva ut könsord, även om de var smeknamn.
  På samma vis saknar jag smeknamnen i mitt eget arbetsliv. Det är en stor förändring bara på tjugo år - jag minns arbetsplatser där knappt nån kallades för sitt riktiga namn, medan man idag får en högdragen blick från en lärling om man råkar kalla honom Jolle. Mitt namn är Joel....

  Så var är den RIKTIGA historien om Stockholms Byggnadsarbetare? Om de som frös och svalt, och som lyft vårt arbete? Om lagen och ackordet och storbyggena?

Vi får nästan skriva en motion om det här....



Det bästa av allt är att boken om Stockholms Hamnarbetare kan läsas digitalt, alldeles gratis. Klicka bara här


Akrobaten var stockholmare. Han slog volter när han hade fått sprit i sig.
Farsan med fötterna var skaraborgare, hade förfrusit fötterna och hade specialtillverkade skor.
Frasse Puckel, eller Puckeln, hette Fransson och var puckelryggig. Han var lajdare och hade hand om lossningen av svinlasterna, som kommo till staden.

Svarte Peder var neger och spannmålsbärare. Han gifte sig med en svenska, som blev kallad "negerkärringen". Hon härstammade från Öland, och bakade kroppkakor, vilka såldes till hamnsjåarna för fem öre styck...