Högern går mot mitten och mittfältet försvann....

Jaha, vi behövde inte vänta så länge på att min text från 14 januari skulle besannas. Nu blev det inte riktigt på det viset jag trodde men det är märkligt hur lite de överraskar, de politiska djuren. Till det kan läggas att KG Bergström, mannen med det höga hårfästet i Rapport, gjorde en av sina sämsta politiska analyser någonsin ikväll. Och det säger inte lite eftersom han klarat av dubbel mollbergare med pik i den grenen.
Ullenhag gör dock bara en halvdan analys, vilket antingen visar på okunnighet - vilket jag föredrar att tro - eller dumhet - vilket vore synd - när han pekare på faktumet att De Nya Moderaterna faktiskt är de nya moderaterna, och att de genom att överge sina traditionella värderingar lämnat spelplanen helt utan bemanning på områden som är väsentliga för borgerliga väljare.
Den där spretigheten kan komma att få förödande konsekvenser, men till det ska vi återkomma.

Att beskylla Centerpartiet för att ha blivit nyliberala är alltså inget hugskott - det manifesteras naturligtvis mest av Federley, som vi får hoppas får massor av TV-tid i framtiden eftersom jag näppeligen kan tänka mig nån annan som bättre varningslampa för deras politik - men tankegångarna är inte nya, inte alls.
Centern har inte alls en tradition som socialliberalt parti, dess historia är tvärtom stockkonservativ och fylld av lokalanknutna bönder, ledda av olika knipsluga ledare av vilka Hedlund måste sägas vara arketypen. Men Ullenhag är helt ute och snurrar när han tror att centerns kärna består av människor som hyllar socialliberalismen.
Istället är det så att under huvuddelen av centerns moderna tid har man delat väljare med moderaterna/högern , och idag gör man det med kristdemokraterna. Den korta tid som socialliberalismen präglat centern var också en tid när dess ledare Johansson och Daléus hade att strida mot framgångsrika socialliberaler i folkpartiet, och det raderade ut partiet i Stockholm och marginaliserade det i riksdagen.
Centern leddes under dessa år av en partiledning som politiskt låg nära socialdemokratin, vilket dess väljare inte gjorde. På samma sätt som De Nya Moderaterna idag leds av folk som inte har mycket gemensamt med den hårdföra partihöger som är dess bas, om vilket det finns anledning att återkomma.
Vid sidan står ett desillusionerat folkparti, som inte vet vart de ska eftersom De Nya Moderaterna nu är bättre socialliberaler än folkpartiet är, eftersom Centerpartiet är bättre marknadsliberaler än både folkpartiet och De Nya Moderaterna, och längst bort har vi ett KD som med stor sannolikhet kommer att tappa till Sverigedemokraterna - om de inte splittras rakt av.
Kan man bara lite politisk historia kan man säga att Hjalmarsson har fått en revival, att Fälldin satts i högsätet och att Ahlmark kört i diket. Detta för att Hjalmarsson faktiskt var socialkonervativ på det där trevliga murriga sättet, därför att Fälldin var lika mycket nyliberal och föraktade det gemensamma som någonsin Carl Bildt (de kom bra överens, remember?) och för att Ahlmark aldrig var någon framstående politiker. Man blir inte det om man inte tål att bli emotsagd.
Timbro levererar numer inte särskilt mycket till De Nya Moderaterna - Reinfeldt har effektivt blockerat sina interna partikrítiker genom strategiska utnämningar. Däremot lapar naturligtvis centerns företrädare vid de brunnar som Svenskt Näringsliv tillhandahåller - dumma vore annars. Här gäller det att äta eller ätas.

Nå, vad kommer nu ur detta? Förutom att Ullenhag gjuter en del skum på den växande irritation som finns inom folkpartiet ute i landet? För den finns där - både med Leijonborg och med marginaliseringen. Vad fp än föreslår för närvarande får de spö - och av alliansbröderna inte minst.
Det kommer att gro en växande insikt inom alliansen om att någon faktiskt kan ryka vid nästa val. Att KD skulle vika ner sig för abortmotståndarna ser jag som helt naturligt - man ska inte reta upp pingstvänner, för då startar de nya partier. Och märkbara delar av borgerligheten kommer att söka sig till SD. Vill man veta varför kan man läsa deras partiprogram, som är fyllt av Familjen, Fanan, Konungen och Fosterlandet.
Det är dags att lägga bilden av SD som ett parti som attraherar obildade sosseväljare på hyllan. Dess kärna har genuint borgerliga värderingar och det kommer att stå allt tydligare inom ett år. Det har funnits ett missnöjesröstande på SD som inte ska leda till panikåtgärder inom de andra partierna - men SD kommer inte att få behålla de rösterna hur som helst. De är inte heller egentligen intresserade av det - deras mål är att bli ett etablerat borgerligt parti. Och de som primärt kommer släppa till väljare är just Centern och KD.

Den viktigaste lärdomen ska nog ändå socialdemokratin dra. Det är dags att sluta se De Nya moderaterna som det stora hotet. Den politiska kartan har ritats om. Skulle vi idag göra en höger-vänsterskala över borgerligheten skulle De Nya Moderaterna hamna längst till vänster, följda av folkpartiet och sen skulle det vara jämnt skägg längst ut till höger mellan centern och KD.
Centernpartiet kommer ytterligare att profilera sig som anti-fackliga och företagarvänliga, och det kommer att pågå tills jobben inte kommer. Då kommer Maudan att få ta sig en funderare. Och Leijonborg kommer avgå. Snart. Sanna mina ord.

På det här viset rycker Ullenhag ner draperierna till Rosenbad, på ett sätt som för ett halvår sen hade betraktats som häpnadsväckande, men som idag inte alls väcker samma uppmärksamhet. Nej, det är ingen storm i ett vatten glas - karln är PARTISEKRETERARE, och även om just folkpartiet haft lite otur på det hållet ett tag är det lätt att förstå varför han skriver det han gör. Men att han faktiskt sedan gör det visar på något annat - Ullenhag skriver inte det här för sin egen eller Leijonborgs skull. Han skriver det för sina väljares skull, och då har det gått långt...