Sjuk eller jobba?

Det finns två sorters sjuklingar, fick jag lära mig när jag började jobba. De som är sjuka på jobbet och de som är sjuka hemma. Underförstått var ju att de där som var sjuka men jobbade ändå, var galna men rekorderliga. De som var sjuka och hemma var en sämre, men odefinierad sort. Givetvis ända tills Berra, som var den som med stilenlig tordönsröst bjöd på omdömet, själv vaknade en måndagmorgon och inte ens kunde kliva ur sängen. Då var han inte en sämre sort, utan det var MEST SYND OM HONOM I HELA VÄRLDEN och hans ungar och tant var ELAKA OCH OMÄNSKLIGA som inte begrep det när de stillsamt påpekade att han nog fått en förkylning.

Själv tar jag varje influensa som en personlig förolämpning sen dess. Det ger det hela lite stil i varje fall.
Men det är sällan jag är sjuk måndagar - sedan tidig ålder har jag blivit ibultad att man går till jobbet, och vid min normala uppstigningstid är jag hur som helst så bedövad att jag knappt skulle märka ett brutet ben. Alltså befinner jag mig plötsligt i boden med kaffet, och det lätta illamåendet blir inte märkbart förrän matlådan ska ätas. Är jag inte hungrig är jag nog sjuk....

Nä, jag är sjuk på helgen istället. På fredagen slår det till - vill inte äta upp. Men man håller ut, det är ju snart helg. Svetten och snoret rinner, jag låter mer och mer som Barry White än som min naturliga - och charmiga! - blandning mellan Åke Söderbloms Söderkis och Michael Jackson, och huvudet spränger när man böjer sig framåt. Av nån märklig anledning sammanfaller alltid sjukdom med arbetsmoment som innefattar en massa golvjobb.
Och sen stupar jag i säng hemma, ska bara sova en stund. Vaknar efter ett par timmar och nu har jag feber. Intalar samarbetsovilliga hemmavarande barn att skaffa hem hämtpizza om de nu nödvändigtvis måste äta, och återvänder till sängen, fast nu utan ytterkläder.

Lördagen är ett liv i förfall, oklädd och med hasande gång. Hemskast är om tvättstugan är bokad, eller om det - ännu hemskare - är nåt roligt på gång. Fredagens modesta utsvävningar är ju bara att glömma, och man inser att lördagen kommer innefatta oerhört usel TV, té och vad som nu finns i det avätna kylskåpet, om man har hemmavarande tonåringar. Som för övrigt ser på en med ogillande.
Jag har ett ganska intensivt socialt liv, ojämnt fördelat mellan samhällsfrågor (70%) och traditionellt ungkarlsliv (30%), och att bli rånad på de där 30 procenten, som oftast försiggår under fredag och lördag, är långt mer plågsamt än att tacka nej till fackligt uppsökeri. Faktiskt. Uteliv med dans och galanta damer är långt roligare, och fick jag en kvart på mig skulle jag nog kunna motivera det som en del i byggandet av ett bättre framtida samhälle också.

Det betyder att jag inte bara är sjuk, utan på dåligt humör också. Som de hemmavarande märker och kommenterar flitigt och spydigt.

Själv tycker jag dock inte jag är gnällig. Ack nej. Jag diskar och plockar undan, lagar mat och slänger sopor, men stubinen, som brukar vara lång, är ganska kort. Det blir korta, feberframkallande aktivitetsryck, följt av både en och två och tre tupplurar. Och dessutom fullständigt ologiska utbrott mot döda ting - en dator som hänger sig är en förolämpning, en mjölkförpackning med två milliliter kvar är en uppmaning till dråp.

Dessutom funderar jag på när jag ska bli frisk. För på måndag måste jag stå på jobbet. Det var ytterst länge sen jag hade ett jobb där jag inte hade måndagen inbokad. På ett bygge löper produktionen obönhörligt, utan hänsyn till sjukdom. Cheferna älskar män i femtioårsåldern med stora lån; de jobbar alltid. Och på mitt företag finns det icke en gubbe till att ta av. Inga reserver. Det är ju så med oss som jobbar inhyrda.
Visst borde jag vara hemma, men det går inte. Det är en mental spärr som jag förmodligen behöver ha hjälp med, eller bli inlagd på sjukhus, för att häva - man är på jobbet på måndag.
Mamma kallade det att vara slav under Luther. I den ytterligt konservativa miljö jag arbetsfostrats i kallas det knegarmoral, och det är jävligt svårt att bryta mot den kodexen. Arbetet är så oerhört kopplat till våra liv, och det kommer också att knäcka oss så småningom.
För det är ju inte bara jag, och inte är jag stolt över det heller. Det bara är så. Vi är många som kommer snora eller ha feberblanka ögon på jobbet nästa vecka, och inte bara för att sjukersättningen är usel. Det handlar nog mest om att man är solidarisk med sina arbetskamrater, hur konstigt det än kan låta. Fast det egentligen betyder att man är solidarisk med sin arbetsgivare.

Alltså fyller jag kroppen med piller av tveksam natur, och dricker illasmakande drycker med påstådd friskhetsverkan. Gemensamt för dem är att överkonsumtion så att säga ger bieffekter i fel ände, så plötsligt är man både förkyld och i stort behov av en ledig toalett. När behovet kommer så kommer det, om man så säger.
Korsorden är både korkade och svåra, böcker är ointressanta. Gudskelov har vi fyllt huset med serietidningar, och TV-programmen kan ersättas med filmer. Ännu mer gudskelov är att jag inte längre har nåt husdjur som svårmodigt sitter framför ytterdörren och kräver en jättepromenad, givetvis enligt regeln att ju sjukare husse, desto längre promenad. En regel som för övrigt brukade sammanfalla med att ju värre väder det var, desto längre ville hunden gå.

Och sen vaknar jag på söndagen och mår bättre. Inte riktigt jättebra, men det finnes hopp. Solen lyser, Arvtagaren dammsuger sitt rum utan att behöva hotas med datorförbud och det har kommit ett gulligt krya-på-dig-sms under natten, från nån som tydligen saknade mig under lördagens roligheter. Istället är jag hungrig, och när jag är hungrig kommer det att likna julöl hos Harald Blåtand för att stilla det. Är kylskåpet tomt, och det finns risk för det, blir det en snabb vända till min lokala Coop-butik, där jag köper tvärtemot den ekonomiska princip som innebär att man ska vara mätt och nöjd när man handlar.

Och sedan går söndagen, fortfarande snorig men utan feber, och man inser att det blev som vanligt. På måndagen kommer klockan ringa okristligt tidigt, man vacklar upp trots knakandet i ovilliga leder, slår igång kaffet och sen är det som vanligt igen