För nordmännens svampraseri bevare oss Herre Gud

Oj vad folk plockar svamp. Bekanta lastar glada in ovilliga barn i bilen och brakar ut i Den Uppländska Urskogen i jakt på skogens guld, eller vad det heter. Därefter går di medelålders framåtlutade och skaffar sig träningsvärk medan de ovilliga barnen gnäller över att det inte finns täckning på mobilen. Dessutom förekommer i svampskogen också det största föraktet för allemansrätten som jag sett, oavsett turistnäringen - det är en ren skymf, som i äldre tider enbart kunnat lösas med envig, om man hittar nån annan på sitt svampställe! Vad gör de här? Och varför har de med sig en glad dalmatiner som skrämmer barnen och välter svampkorgarna? Vet de inte hut!
  Med bistra miner och under tystnad inleds då plockandet, som kommer resultera i onda baklår och förkylning, i synnerhet om det börjar regna också. Vid just de tillfällena dyker urgamla instinkter upp och trots att barnen gråter biter mor - oftast mor - ihop tänderna och tänker ICKE ge upp före inkräktarna...

  Väl hemma ska de rensa och tillaga svamprätter, som de gärna bjuder på. Huset fylls av doften av vidbränt smör.

  Missförstå mig inte, jag äter svamp. Emellanåt med glädje men alltför ofta av artighet. Svamp är nämligen inte särskilt spännande, och i stort sett utan näring. Därför hamnar det långt ner på Calle Fridéns NEA-index. (NäringEfterAnsträngning). Man måste plocka ihjäl sig för att få nåt som fyller en mage, och dessutom ska det ju rensas. Dessutom är jag rätt trött på den mesiga kantarellen, som är ungefär det som den vanlige svampplockaren vågar ge sig på.

 Många gånger har jag hört att man inte ska skölja svampen, men efter ett liv bland kastruller och med många kockar i umgänget, vill jag, trots min avoghet mot svamp, ta död på den myten. Det går jättebra att skölja svampen, i det som i köksvärlden kallar kort vatten. Svamp som plockas utomhus har nämligen blivit blöt tidigare, utan att skada den. Så skölj på ni - det gör man i köken. Sen kan ni låta svampen rinna av på en handduk. Det går fortare så.
  Under en period av mitt liv regerade jag en kokvagn - vi utspisade 200 hungriga och trötta värnpliktiga fyra gånger varje dag. En av kockarna var utbildad kock - vilket måste ha varit ett rent misstag, för vi andra var snickare, typografer, chaufförer och studenter. Å andra sidan körde de riktiga kockarna lastbil eller byggde broar, med den vansinniga logik som värnplikten innebar. Hur som helst, den kocken fnös åt kantareller, men var en jävel på murklor, soppar och champinjoner. Och höjde nivån på ärtsoppan till gudomliga höjder, så visst kan svampen betyda nåt.

  Men nånstans finns det säkert en historisk förklaring till detta svamperi. Så långt tillbaka man kan gräva har man funnit att människan ätit svamp, fast inte i Sverige. Här startade det på 1700-talet, om jag minns min Kulturradio rätt, efter franska influenser. Ack dessa fransmän!
  I själva verket fanns det en gedigen misstro mot svamp, manifesterad via diverse öknamn "kärringafis, paddehattar, puggehattar, koäta, vargfis, trollhatt eller huggormshuvud"

  Som tillskott i folknäringen har det alltså inte haft nån större betydelse.

  Som social företeelse har det däremot mer intressanta aspekter, vilket torde vara uppenbart när det står bilar parkerade kors och tvärs på skogsvägarna, och folk i glada färger och gummistövlar dundrar runt och stör småviltet. Däri ligger nog svampens betydelse idag - samt naturligtvis att få stöka och böka lite i Det Nya Köket, med färgkoordinerade skåpdörrar. Det känns...genuint. Och det finns givetvis en direkt koppling till bullbakeri, surdegar som ska sättas, och söndagsmiddag runt ett vackert bord med hela tjocka släkten.

  I dagens samhälle saknar vi kanske den där trygga samvaron, som vi minns från uppväxten. Jag gör det ibland - slottsstek på söndagen, koka sylt. Mormors nybakade bullar. Det är väldigt mycket i våra sociala koder som är knutet till vad vi äter och dricker. Det är därför vi måste ha kök med en miljon funktioner och möjligheter. Och så glömmer vi bort att den där slottssteken för fyrtio år sen tillagades med minimalt med teknik. För att ta ett sidospår - vill vi bygga billigare kunde vi gärna förenkla köken.
  Allra mest syns det väl vid jul, där många drömmer om en jul hemma med tindrande barnaögon och enorma julbord, skinka och glögg. Och i brist på det, under den från helgdagar löjligt befriade hösten, får väl svampen fylla det behovet. Att äta och träffa familjen.

  Om man nu hittar dem, släkt och svamp.

  Själv har jag aldrig sett en svamp i en svampbok som ser ut som de man hittar i skogen, men däremot har jag gått skallgång efter vilsegångna - de gånger jag följt med kvinnliga vänner, ofta lockad med utsikter om andra äventyr än svampplockning. Därför att det är sällan man tappar bort sig så totalt som i en regnig skog.
  Ni vet ju hur det är. Det lyser gult under ett träd och dit rusar man och avverkar odlingen som en terrier i en matskål. Därefter ser man nästa gula fläck och skenar dit. Och en till. Och en till. Men när man sedan lyfter på huvudet har man inte en aning om var man är. Och sällan är skogen tystare och mörkare och blötare än då.
  Man har inte en aning om var man kom ifrån, och man vet inte var man ska gå. Och på vilken sida av träden låg de där jämra myrstackarna? Kan jag göra upp eld med pinnar? Varför har jag inte ett överlevnadskit med elddon, fisklina och älgstudsare?
 Det kan vara spännande minuter det där, tills man hör den irriterade rösten hos den svampplockande kvinnan: "Är det här du är? Kom nu, vi ska åka hem nu" Alltid vid dessa tillfällen är man alltför ivrig att förklara sin bortavaro - och man blir alltid genomskådad...

  Nä, svamp kan man plocka på torget.